Tränarprofiler - Introduktion
Det är sällan man imponeras av tränare inom Sverige. Många har man mött och tyvärr letar man fel och har blivit mer cynisk än vad man var under tonåren (en direkt avkomma från min kära Uefa utbildning som mer eller mindre är min precious: otroligt lockande men ibland förrädisk). Definitionen "bra tränare" kastas runt oftare än Tobias Grahn byter klubb och det finns så många med åsikter som mått bättre av att hålla dem för sig själva; eftersom jag är en i den såta skaran försöker jag akta mig för att kritisera och förolämpa kollegor inför andra (möjligt att jag ruckar på den regeln ibland, "it's more of a guideline").
"Gör du så är du ingen bra tränare..." har jag personligen aldrig blivit tillsagd men är övertygad om att det har tisslats och tasslats kring min stil, liksom många andra visionärers (Jesus, Newton, Galilei etc: för jag är ju verkligen bland den skaran...) och ofta går tränarsysslan ut på att motbevisa dessa "förståsigpåare". Nu när jag är tillräckligt utbildad för ett bra tag framöver (Uefa A innan 2020...?) och har hittat en ledarstil som fungerar för mig så är det svårt att verkligen ta till sig kritik och istället irriteras man när andra föreslår saker (ofta skitkorkade förslag som man kan skratta bort men ibland kan man av misstag filtrera bort goda, precisa och välmenande råd).
Min poäng är att när man själv märker att man irriteras av att utomstående vill ändra på ens sätt så förstår man också att man inte bör ventilera sina tankar såvida man inte känner sig tvungen eller ombeds avlägga en åsikt. Likaväl är det sällan acceptabelt att påstå saker om andra när man själv inte drabbas. Detta har jag vetat och försökt förhålla mig till i flera år utan större framgång. Det är märkligt att man litade blint på sina tränare under tonåren för att sedan transformeras till en riktig besserwisser. Men jag har lärt mig att bita mig i tungan oftare och välja "strider" mer varsamt.
Sir Alex biter sig i tungan
En avgörande skillnad för min relativt nya "håll det för dig själv" inställning gentemot tränarkollegor har visat sig vara hur man känner för tränare vars kvalitéer man beundrar (ja: det finns många sådana också) och det är roligare att inspireras av deras exempel än att höra klagomål från en tjurig förälder, förslag på spelövningnar signerat en outbildad ortstränare eller att själv stå och irriteras över hur en j-lagstränare beter sig. För ett par år sedan hade jag kanske föredragit att skriva om tränare som gör fel men för att bidra med trevligare läsning kommer jag att skriva en serie i fem delar om tränare som jag verkligen beundrar, ett par har jag haft tur nog att tala med personligen (gissa själv vilka!) och resterande vill jag verkligen träffa oavsett sammanhang (de är allmänt kända så var inte orolig). Först ut är Tommy Söderberg.
Bring it!
Förhoppningsvis kommer den första tränarprofilen att presenteras redan imorgon men eftersom en tenta stundar så hade jag inte hållt andan om jag vore du ; )
- "Vi kör på med fysträningen från oktober till februari: då kommer grabbarna vara som kalvar på grönbete!"
"Gör du så är du ingen bra tränare..." har jag personligen aldrig blivit tillsagd men är övertygad om att det har tisslats och tasslats kring min stil, liksom många andra visionärers (Jesus, Newton, Galilei etc: för jag är ju verkligen bland den skaran...) och ofta går tränarsysslan ut på att motbevisa dessa "förståsigpåare". Nu när jag är tillräckligt utbildad för ett bra tag framöver (Uefa A innan 2020...?) och har hittat en ledarstil som fungerar för mig så är det svårt att verkligen ta till sig kritik och istället irriteras man när andra föreslår saker (ofta skitkorkade förslag som man kan skratta bort men ibland kan man av misstag filtrera bort goda, precisa och välmenande råd).
Fotbollsvärldens svar på George W. Bush: Kan du inte bara sluta prata?
Min poäng är att när man själv märker att man irriteras av att utomstående vill ändra på ens sätt så förstår man också att man inte bör ventilera sina tankar såvida man inte känner sig tvungen eller ombeds avlägga en åsikt. Likaväl är det sällan acceptabelt att påstå saker om andra när man själv inte drabbas. Detta har jag vetat och försökt förhålla mig till i flera år utan större framgång. Det är märkligt att man litade blint på sina tränare under tonåren för att sedan transformeras till en riktig besserwisser. Men jag har lärt mig att bita mig i tungan oftare och välja "strider" mer varsamt.
Sir Alex biter sig i tungan
En avgörande skillnad för min relativt nya "håll det för dig själv" inställning gentemot tränarkollegor har visat sig vara hur man känner för tränare vars kvalitéer man beundrar (ja: det finns många sådana också) och det är roligare att inspireras av deras exempel än att höra klagomål från en tjurig förälder, förslag på spelövningnar signerat en outbildad ortstränare eller att själv stå och irriteras över hur en j-lagstränare beter sig. För ett par år sedan hade jag kanske föredragit att skriva om tränare som gör fel men för att bidra med trevligare läsning kommer jag att skriva en serie i fem delar om tränare som jag verkligen beundrar, ett par har jag haft tur nog att tala med personligen (gissa själv vilka!) och resterande vill jag verkligen träffa oavsett sammanhang (de är allmänt kända så var inte orolig). Först ut är Tommy Söderberg.
Bring it!
Förhoppningsvis kommer den första tränarprofilen att presenteras redan imorgon men eftersom en tenta stundar så hade jag inte hållt andan om jag vore du ; )
Kommentarer
Trackback
