FC Barcelona; Tidernas Mästare
Det första laget att någonsin erövra en "Sextuple" gör det med sådan stil att man förstummas. Att ha dessa magiska spelare i laget måste vara en dröm för varje supporter och framförallt för varje Coach. Historien om Guardiola är unik; det har aldrig funnits en större spelare som blivit en så stor tränare på så kort tid (BOIS hoppas väl på en likasinnad historia med Henke Larsson vid rodret). Den yngste tränare någonsin att vinna Champions League (38 år gammal), den enda tränaren som vunnit en "Spansk Trippel" (La Liga, Copa del Rey, CL), enda tränaren någonsin att vinna en sextuple (sextrippel på svenska?) och enda tränaren att vinna alla tävlingar som laget ställt upp i (har inte förlorat en titel sen han skrev på för Barcelona A i maj 2008). Detta gör honom till världens just nu bäste tränare och auran om honom lyser klarare när han inför förlängningen hetsar sina spelare och därefter gråter när Messi säkrar segern (som bröstar in den!) i Klubblags VM.
Sagan om Pep (Lord of the Titles) startade under sent åttiotal när Johann Cruyff frågade Charly Rexach om den tanige högeryttern under en ungdomsmatch på Mini Estadi i Barcelona. Rexach svarade "Es Guardiola - Bueno Chico". Cruyff bad Rexach att omplacera Pep till "pivote" i andra halvlek, pivote är en form av central innermittfältsroll som kan liknas med den roll som Xavi idag har där jobbet är att snabbt vända upp med bollen och fördela den i djupled. Pep anpassade sig till rollen precis som Cruyff förutspådde och gav honom en biljett till A-truppen där han var en nyckelspelare i det "Drömlag" som vann den första Champions League titeln åt Barcelona 1992. Guardiola var den faste stöttepelaren i laget under nittiotalet som vann La Liga sex gånger och hans lojalitet, speluppfattning och hårda jobb var det som fick honom att sticka ut från mängden.
Skador förstörde mycket av Guardiolas karriär och hans beslut om att lämna Barca skapade ett hål i laget eftersom han var just oersättelig (Emmanuel Petit misslyckades å det grövsta). Karriären i Italien artades olyckligt när han testades positivt för Nandrolon; jag känner att det är märkligt att det var många spelare i Serie A och ingen annan liga som fått uppmärksammade dopingfall, det kanske vore mer befogat att straffa klubbarna istället för Jaap Stam, Edgar Davids, Fabio Cannavaro, Pep Guardiola, Yksel Osmanovski mfl som inte haft problem med doping mer än under sin tid i Italien. Dopinganklagelserna blev han dock helt friad från och påståender om att han medvetet dopat sig går inte att tas på stort allvar med tanke på den för spelarna omedvetna Italienska drogkartellen under nittio och tvåtusental (kunde kanske blivit en bra Hollywood film en dag - "Nandroleone" eller "Calciopoli" med Robert de Niro som Luciano Moggi, bilden nedan).
Det mest positiva med Guardiolas spelarkarriär är att han banade väg för jugadores som inte var fysiskt begåvade med stor styrka eller vild snabbhet utan med sinne och teknik som största vapen. Iniesta, Xavi och Fabregas (som 10/11 kommer spela för Barcelona) har flertalet gånger kallat Guardiola för deras största inspirationskälla och det har inte stannat vid hans färdigheter som spelare; hans överlägsenhet som tränare kommer också sända ut ett eko till kollegor världen över.
En trend som Barca hamnade i under främst van Gaal var att köpa och skriva kontrakt med dyra talanger som t ex Saviola, Nano och Trashorras samt försäljning av storspelare som Ronaldo, Rivaldo och Figo. Förmodligen har det med van Gaals dåliga ledarskap att göra där han trycker ner spelare och inte visar dem den respekt som de förtjänar (Lúcio, Toni, Lahm i Bayern München). Figo, Rivaldo och Ronaldo var så stora att de hade kunnat få nya superkontrakt med Barca, vilket de förtjänade; men van Gaal kände att hans ledarskap var hotat och valde att sälja dem för dyra pengar. Frank Rijkaard hade Ronaldinho som tog oss till final i Champions League 2005 (som Henrik Larsson avgjorde) men historien upprepar sig när Frank inte kunde kontrollera honom längre. Messi och andra spelare har uttryckt obehag över hur Ronaldinho behandlades när formsvackan slog till; istället för att stötta honom valde den gode Frank att istället skälla ut honom inför laget, bötfälla honom och näst intill mobba världens bäste fotbollsspelare.
Pep ser på truppen med andra ögon där han är en av dem men har bestämmanderätt; han låter Pique bestämma musik i omklädningsrummet, kan sitta bredvid Abidal i spelarbussen till arenan och äta en söndagsmiddag hemma hos Xavi's föräldrar. Men spelarna vet fortfarande att han är boss. Samuel Eto'o insåg det för sent. Efter offentligt gnäll om att Barca inte är klubben i hans hjärta och att han vill ha mer pengar så ser Pep värdet i att ta in en annan spelartyp som är hungrig och tillför en annan dimension till laget. Djupledslöpare i Messi, Iniesta, Pedro, Jeffren och Henry har dem redan och det behövs inte fler; en stor, tung center som target-player hade tillfört en ny dimension till laget vilket det också har gjort. Att vilja värva hem Pique visar att Pep inser att han har kvalitéer som laget saknar samt förstår hur Barca spelar (sir Alex måste drömma mardrömmar om att han släppte Pique med tanke på Kompetentbackbrist i United). Att vilja värva hem Fabregas visar också en antydan till ånger från Barcas ledning; det var fel att släppa honom men nu är allt glömt och en drömtrio på mitten med Busquets, Xavi och Fabregas är nära. I år blir det omöjligt att försvara alla titlar (även om vinstprocenten i matcher står i otroliga 85% just nu) vilket Pep insett men med honom vid rodret i minst ett decennie till så känner jag mig lugn.
Sagan om Pep (Lord of the Titles) startade under sent åttiotal när Johann Cruyff frågade Charly Rexach om den tanige högeryttern under en ungdomsmatch på Mini Estadi i Barcelona. Rexach svarade "Es Guardiola - Bueno Chico". Cruyff bad Rexach att omplacera Pep till "pivote" i andra halvlek, pivote är en form av central innermittfältsroll som kan liknas med den roll som Xavi idag har där jobbet är att snabbt vända upp med bollen och fördela den i djupled. Pep anpassade sig till rollen precis som Cruyff förutspådde och gav honom en biljett till A-truppen där han var en nyckelspelare i det "Drömlag" som vann den första Champions League titeln åt Barcelona 1992. Guardiola var den faste stöttepelaren i laget under nittiotalet som vann La Liga sex gånger och hans lojalitet, speluppfattning och hårda jobb var det som fick honom att sticka ut från mängden.
Skador förstörde mycket av Guardiolas karriär och hans beslut om att lämna Barca skapade ett hål i laget eftersom han var just oersättelig (Emmanuel Petit misslyckades å det grövsta). Karriären i Italien artades olyckligt när han testades positivt för Nandrolon; jag känner att det är märkligt att det var många spelare i Serie A och ingen annan liga som fått uppmärksammade dopingfall, det kanske vore mer befogat att straffa klubbarna istället för Jaap Stam, Edgar Davids, Fabio Cannavaro, Pep Guardiola, Yksel Osmanovski mfl som inte haft problem med doping mer än under sin tid i Italien. Dopinganklagelserna blev han dock helt friad från och påståender om att han medvetet dopat sig går inte att tas på stort allvar med tanke på den för spelarna omedvetna Italienska drogkartellen under nittio och tvåtusental (kunde kanske blivit en bra Hollywood film en dag - "Nandroleone" eller "Calciopoli" med Robert de Niro som Luciano Moggi, bilden nedan).
Det mest positiva med Guardiolas spelarkarriär är att han banade väg för jugadores som inte var fysiskt begåvade med stor styrka eller vild snabbhet utan med sinne och teknik som största vapen. Iniesta, Xavi och Fabregas (som 10/11 kommer spela för Barcelona) har flertalet gånger kallat Guardiola för deras största inspirationskälla och det har inte stannat vid hans färdigheter som spelare; hans överlägsenhet som tränare kommer också sända ut ett eko till kollegor världen över.
En trend som Barca hamnade i under främst van Gaal var att köpa och skriva kontrakt med dyra talanger som t ex Saviola, Nano och Trashorras samt försäljning av storspelare som Ronaldo, Rivaldo och Figo. Förmodligen har det med van Gaals dåliga ledarskap att göra där han trycker ner spelare och inte visar dem den respekt som de förtjänar (Lúcio, Toni, Lahm i Bayern München). Figo, Rivaldo och Ronaldo var så stora att de hade kunnat få nya superkontrakt med Barca, vilket de förtjänade; men van Gaal kände att hans ledarskap var hotat och valde att sälja dem för dyra pengar. Frank Rijkaard hade Ronaldinho som tog oss till final i Champions League 2005 (som Henrik Larsson avgjorde) men historien upprepar sig när Frank inte kunde kontrollera honom längre. Messi och andra spelare har uttryckt obehag över hur Ronaldinho behandlades när formsvackan slog till; istället för att stötta honom valde den gode Frank att istället skälla ut honom inför laget, bötfälla honom och näst intill mobba världens bäste fotbollsspelare.
Pep ser på truppen med andra ögon där han är en av dem men har bestämmanderätt; han låter Pique bestämma musik i omklädningsrummet, kan sitta bredvid Abidal i spelarbussen till arenan och äta en söndagsmiddag hemma hos Xavi's föräldrar. Men spelarna vet fortfarande att han är boss. Samuel Eto'o insåg det för sent. Efter offentligt gnäll om att Barca inte är klubben i hans hjärta och att han vill ha mer pengar så ser Pep värdet i att ta in en annan spelartyp som är hungrig och tillför en annan dimension till laget. Djupledslöpare i Messi, Iniesta, Pedro, Jeffren och Henry har dem redan och det behövs inte fler; en stor, tung center som target-player hade tillfört en ny dimension till laget vilket det också har gjort. Att vilja värva hem Pique visar att Pep inser att han har kvalitéer som laget saknar samt förstår hur Barca spelar (sir Alex måste drömma mardrömmar om att han släppte Pique med tanke på Kompetentbackbrist i United). Att vilja värva hem Fabregas visar också en antydan till ånger från Barcas ledning; det var fel att släppa honom men nu är allt glömt och en drömtrio på mitten med Busquets, Xavi och Fabregas är nära. I år blir det omöjligt att försvara alla titlar (även om vinstprocenten i matcher står i otroliga 85% just nu) vilket Pep insett men med honom vid rodret i minst ett decennie till så känner jag mig lugn.
Nog om det
Kommentarer
Trackback
