"Medgångssupporter"
Detta är ett intressant begrepp, något som används för att lokalisera de supportrar som man anar kan vara en bluff. De som inte alls är riktiga fan för att de inte hållt på ett lag tillräckligt länge. Är det verkligen vad som borde definiera en supporter: envishet före hängivenhet?
"Derp-de-deeerp!!"
En vis man gjorde en liknelse att lojalitet för sitt lag är som att ha lojalitet åt sin fru: när äktenskapet blir förjävligt så skaffar man sig en älskarinna, när situationen blir ohållbar så skiljer man sig och skaffar en ny kärlek som tillfredställer de behov man har och då blir man istället lycklig. Vad som är viktigt för de flesta, inte för alla, är att man var där under de dåliga åren - att man härdade ut för att tilltron överglänste känslan av att bryta äktenskapet bara för att man haft ett par dåliga år. I mitt liv vill jag påstå att jag stöttat tre lag helhjärtat: HIF, Lazio och FC Barcelona. Vad som var på tapeten när jag var yngre var att man skulle ha ett lag/liga. Så helst ett engelskt, ett italienskt, ett spanskt, ett svenskt och gärna ett exotiskt/unikt lag (tänk Olympique Marseille eller Ajax) - det är hela fem lag som man borde följa med stor omsorg. Alla har rätt att vara ombytliga, ingen ska säga åt en hur man ska tänka men risken med ett klubbyte är att man längre inte blir respekterad i sin roll som fotbollssupporter.
Det är fan cool att vara exotisk!
HIF har alltid funnits där, jag har inget konkret minne av hur det etablerades men det blev så och det är så det ska vara, mitt intresse för Allsvenskan har tyvärr försämrats mycket just för att HIF gjorde dumma val som kostade dem en plats som bäst i Norden, vilket de ett tag var efter att de besegrat Inter och gjort ett framgångsrikt gruppspel i CL men tyvärr fick de hybris - vem i sitt rätta sinnelag betalar Michael Hansson 200,000 kronor i veckan?? Magplask för HIF och eftersom de var det sista laget att kunna utmana i Europaspel så sjönk statusen för Allsvenskan under 2000-talet och därmed mitt och många andras intresse. Men med Malmö FF med intakt trupp plus något nyförvärv så kanske vi får se dem i CL, vilket jag tror att vi alla i landet längtar efter - då kanske man slutar skämmas för svensk fotboll när man läser upp diverse lag vars namn man inte kan uttala.
Lazio var ett fantastiskt lag när Sven-Göran Eriksson ledde dem 1997. Min far var väldigt glad för Svennis och såhär i efterhand är det svårt att tänka sig en svensk vara ledare för ett av världens allra största stormakter. Min favoritelva från tiden mellan 1997-2003 kan jag i huvudet: Marchegiani - Favalli, Mihajlovic, Nesta, Pancaro - Nedved, Simeone, Verón, Mancini - Crespo, Salas. För mig innebar det stor sorg som pojke när främst Nedved, Nesta och Verón såldes som än idag är tre av mina största favoriter genom alla tider (speciellt Nedved), för mig dog allt vad Lazio innebar när deras ikoner försvann och kvar lämnades ett lag som inte gick att känna igen. Sen när Di Canio började göra fascistgrejer så dog den lilla gnista som fanns kvar - dock är jag är glad att jag fick se en av mina barndomshjältar live, om än för en annan klubb.
FC Barcelona fick jag upp ögonen för när jag endast var sex år gammal då min pappa varit utomlands och kom hem med en Romario tröja till mig och en Laudrup tröja till min bror, med motiveringen att Romario gjorde mycket mål och att Laudrup var en väldigt pålitligt back. Den tröjan bar jag tills den slets ut, inte sömmarna utan till sist föll den isär, vilket jag fortfarande grämer mig över (den är dock förevigad på mitt studentfoto!). Det känns fel att påstå att man stöttade en klubb när man inte är gammal och mogen nog att själv förstå det, däremot kan jag säga att när jag fick den där tröjan så var det kärlek vid första ögonkastet och det har alltid varit kvar.
Rent aktivt började jag se Barcelonasekvenser i samband med Ronaldo's ankomst. Sir Bobby Robson plockade med honom från PSV Eindhoven inför säsongen 96/97 eftersom han aldrig någonsin sett en spelare behandla bollen så väl under så hög fart - Ronaldo gjorde 34 mål på 37 matcher för Barca vilket är helt fantastiskt. Ledningen i Barcelona började göra korkade drag, och för mig var det värst när de sålde Guardiola och en viss Luis Figo i början av 2000-talet, det var katastrofalt för fansen att förlora dem eftersom de inte bara var skickliga fotbollsspelare, de var själva symbolen för Barca's fenomenala spel: Guardiola som pivoté och maskinist samt Figo som var fansens stora favorit: ALLA älskade Figo. Som resultat av usla värvningar började Barca även betala höga summor till egna spelare, bland annat Nano och Trashorras vilket innebar att när de lärt sig av sina misstag vägrade att ge en talangfull kille en skälig lön - han spelar numera för Arsenal. Kaos rådde mellan 2000-2003 pga tränare som inte förstod klubben; dåliga och dyra värvningar gjordes (Reiziger, Overmars, Mendieta, Saviola, Ronald de Boer, Zenden, Cocu, Petit m. fl) samtidigt som det inte satsades på ungdomar. Tack gode gud för Rivaldo, annars hade det varit en färglös tid.
När mitt "intresse" för Barcelona förvandlades till passion var det Juan Laporta's förtjänst. Nu är han dock i blåsväder men den potential som Barca hade blev total när han efterträdde Juan Gaspart och började tänka smart genom att anställa en oetablerad ung tränare som kände till klubben väl: Frank Rijkaard. De inhemska spelarna från La Masia, främst Xavi, Messi, Puyol och Iniesta växte genom tillkomsten av internationella stjärnor och grunden lades till denna nutida stormakt. Det gick att känna igen det Barca som man fäst sig vid, ödmjuka trots sin briljans. Två år med fem titlar följdes av ett misslyckat år med en falnande Ronaldinho och en krass Rijkaard banade väg för Guardiola. Återigen valde Laporta en oetablerad tränare som var väl insatt i klubben och det visade sig vara ännu ett lyckodrag - jag hade inte bytt bort Pep för två Mourinho's (de hade nog inte kunnat samsats eftersom ingen av dem funnit sig i att vara assisterande).
Champions League 08/09
En åttaåring ser Barca vinna sex titlar på en säsong och spela den roligaste fotboll han sett så han börjar hålla på dem istället för Liverpool som pappa gör, nästa säsong ser han Inter slå ut Barcelona i CL och börjar därför stötta dem istället när de vinner Europas finaste turnering - en tjugofemåring som håller på Parma ser också Champions League finalen och lockas av Inters spel men vågar inte hålla på dem på grund av rädslan för att bli stämplad som medgångssuporter - vem är egentligen klokast? Pojken som gör som han själv vill oavsett vad pappa eller någon annan säger eller en vuxen karl som inte är man nog att stå för att han föredrar underhållande fotboll före tråkig och istället lider av det för resten av sitt liv? Jag vet inte svaret - kanske vet ni? Just nu är Barcelona den klubben som många säger är mainstream, att ingen höll på dem innan Zlatan, att alla kommer att sluta hålla på dem när Messi lämnar men vet ni vad: det får dem gärna säga eftersom jag de senaste sju säsongerna njutit av exceptionell fotboll och då är det värt att ibland anklagas för att vara en falsk "medgångssupporter"
[NJKC]
"Derp-de-deeerp!!"
En vis man gjorde en liknelse att lojalitet för sitt lag är som att ha lojalitet åt sin fru: när äktenskapet blir förjävligt så skaffar man sig en älskarinna, när situationen blir ohållbar så skiljer man sig och skaffar en ny kärlek som tillfredställer de behov man har och då blir man istället lycklig. Vad som är viktigt för de flesta, inte för alla, är att man var där under de dåliga åren - att man härdade ut för att tilltron överglänste känslan av att bryta äktenskapet bara för att man haft ett par dåliga år. I mitt liv vill jag påstå att jag stöttat tre lag helhjärtat: HIF, Lazio och FC Barcelona. Vad som var på tapeten när jag var yngre var att man skulle ha ett lag/liga. Så helst ett engelskt, ett italienskt, ett spanskt, ett svenskt och gärna ett exotiskt/unikt lag (tänk Olympique Marseille eller Ajax) - det är hela fem lag som man borde följa med stor omsorg. Alla har rätt att vara ombytliga, ingen ska säga åt en hur man ska tänka men risken med ett klubbyte är att man längre inte blir respekterad i sin roll som fotbollssupporter.
Det är fan cool att vara exotisk!
HIF har alltid funnits där, jag har inget konkret minne av hur det etablerades men det blev så och det är så det ska vara, mitt intresse för Allsvenskan har tyvärr försämrats mycket just för att HIF gjorde dumma val som kostade dem en plats som bäst i Norden, vilket de ett tag var efter att de besegrat Inter och gjort ett framgångsrikt gruppspel i CL men tyvärr fick de hybris - vem i sitt rätta sinnelag betalar Michael Hansson 200,000 kronor i veckan?? Magplask för HIF och eftersom de var det sista laget att kunna utmana i Europaspel så sjönk statusen för Allsvenskan under 2000-talet och därmed mitt och många andras intresse. Men med Malmö FF med intakt trupp plus något nyförvärv så kanske vi får se dem i CL, vilket jag tror att vi alla i landet längtar efter - då kanske man slutar skämmas för svensk fotboll när man läser upp diverse lag vars namn man inte kan uttala.
Jozo Matovac och Sven Andersson - HIF legender
Lazio var ett fantastiskt lag när Sven-Göran Eriksson ledde dem 1997. Min far var väldigt glad för Svennis och såhär i efterhand är det svårt att tänka sig en svensk vara ledare för ett av världens allra största stormakter. Min favoritelva från tiden mellan 1997-2003 kan jag i huvudet: Marchegiani - Favalli, Mihajlovic, Nesta, Pancaro - Nedved, Simeone, Verón, Mancini - Crespo, Salas. För mig innebar det stor sorg som pojke när främst Nedved, Nesta och Verón såldes som än idag är tre av mina största favoriter genom alla tider (speciellt Nedved), för mig dog allt vad Lazio innebar när deras ikoner försvann och kvar lämnades ett lag som inte gick att känna igen. Sen när Di Canio började göra fascistgrejer så dog den lilla gnista som fanns kvar - dock är jag är glad att jag fick se en av mina barndomshjältar live, om än för en annan klubb.
Scudetto
FC Barcelona fick jag upp ögonen för när jag endast var sex år gammal då min pappa varit utomlands och kom hem med en Romario tröja till mig och en Laudrup tröja till min bror, med motiveringen att Romario gjorde mycket mål och att Laudrup var en väldigt pålitligt back. Den tröjan bar jag tills den slets ut, inte sömmarna utan till sist föll den isär, vilket jag fortfarande grämer mig över (den är dock förevigad på mitt studentfoto!). Det känns fel att påstå att man stöttade en klubb när man inte är gammal och mogen nog att själv förstå det, däremot kan jag säga att när jag fick den där tröjan så var det kärlek vid första ögonkastet och det har alltid varit kvar.
Mannen som alltid festade innan match, iofs drack han bara juice . . .
Rent aktivt började jag se Barcelonasekvenser i samband med Ronaldo's ankomst. Sir Bobby Robson plockade med honom från PSV Eindhoven inför säsongen 96/97 eftersom han aldrig någonsin sett en spelare behandla bollen så väl under så hög fart - Ronaldo gjorde 34 mål på 37 matcher för Barca vilket är helt fantastiskt. Ledningen i Barcelona började göra korkade drag, och för mig var det värst när de sålde Guardiola och en viss Luis Figo i början av 2000-talet, det var katastrofalt för fansen att förlora dem eftersom de inte bara var skickliga fotbollsspelare, de var själva symbolen för Barca's fenomenala spel: Guardiola som pivoté och maskinist samt Figo som var fansens stora favorit: ALLA älskade Figo. Som resultat av usla värvningar började Barca även betala höga summor till egna spelare, bland annat Nano och Trashorras vilket innebar att när de lärt sig av sina misstag vägrade att ge en talangfull kille en skälig lön - han spelar numera för Arsenal. Kaos rådde mellan 2000-2003 pga tränare som inte förstod klubben; dåliga och dyra värvningar gjordes (Reiziger, Overmars, Mendieta, Saviola, Ronald de Boer, Zenden, Cocu, Petit m. fl) samtidigt som det inte satsades på ungdomar. Tack gode gud för Rivaldo, annars hade det varit en färglös tid.
En av 90-talets största
När mitt "intresse" för Barcelona förvandlades till passion var det Juan Laporta's förtjänst. Nu är han dock i blåsväder men den potential som Barca hade blev total när han efterträdde Juan Gaspart och började tänka smart genom att anställa en oetablerad ung tränare som kände till klubben väl: Frank Rijkaard. De inhemska spelarna från La Masia, främst Xavi, Messi, Puyol och Iniesta växte genom tillkomsten av internationella stjärnor och grunden lades till denna nutida stormakt. Det gick att känna igen det Barca som man fäst sig vid, ödmjuka trots sin briljans. Två år med fem titlar följdes av ett misslyckat år med en falnande Ronaldinho och en krass Rijkaard banade väg för Guardiola. Återigen valde Laporta en oetablerad tränare som var väl insatt i klubben och det visade sig vara ännu ett lyckodrag - jag hade inte bytt bort Pep för två Mourinho's (de hade nog inte kunnat samsats eftersom ingen av dem funnit sig i att vara assisterande).
Champions League 08/09
En åttaåring ser Barca vinna sex titlar på en säsong och spela den roligaste fotboll han sett så han börjar hålla på dem istället för Liverpool som pappa gör, nästa säsong ser han Inter slå ut Barcelona i CL och börjar därför stötta dem istället när de vinner Europas finaste turnering - en tjugofemåring som håller på Parma ser också Champions League finalen och lockas av Inters spel men vågar inte hålla på dem på grund av rädslan för att bli stämplad som medgångssuporter - vem är egentligen klokast? Pojken som gör som han själv vill oavsett vad pappa eller någon annan säger eller en vuxen karl som inte är man nog att stå för att han föredrar underhållande fotboll före tråkig och istället lider av det för resten av sitt liv? Jag vet inte svaret - kanske vet ni? Just nu är Barcelona den klubben som många säger är mainstream, att ingen höll på dem innan Zlatan, att alla kommer att sluta hålla på dem när Messi lämnar men vet ni vad: det får dem gärna säga eftersom jag de senaste sju säsongerna njutit av exceptionell fotboll och då är det värt att ibland anklagas för att vara en falsk "medgångssupporter"
[NJKC]
Kommentarer
Trackback
