Picking Up The Pieces
Som ni, mina tappra läsare, har märkt så har mitt skrivande varit lika passivt som Hammarbys försvarsspel (Allsvenska igen säsong 2011... knappast!) under de senaste veckorna men det beror inte på skrivkramp utan endast på att jag varit iväg och arbetat där det inte funnits tid eller dator. Jag är glad att meddela att båda dessa resor kan kopplas till min blogg eftersom de gynnar bloggens huvudtema... fotboll det vill säga. Stort Grattis till Spanien förresten, värdiga vinnare i slutändan även om Tyskarna var VMs bästa lag i mina ögon.
En vecka spenderades vid Stadium Sports Camp i Norrköping och det var en av de bästa sommarveckorna någonsin och jag är glad över att få jobba med saker som inte bara är roliga utan även utvecklande: detta är ju vad jag vill göra i framtiden. Som ansvarig ledare för en grupp fotbollstokiga elvaåringar fick jag dagligen träna dem och se till så att de mådde bra i övrigt, till er föräldrar som säger att det är jobbigt att uppfostra två barn: testa uppfostra nitton stycken under en vecka ; ) Mellanstadieåldern är verkligen rolig och jag hade flera killar som inte bara var duktiga spelare, de var helyllekillar i största allmänhet och de var som regel väldigt roliga att umgås med. Vi i grupp 17 mötte tre andra "lag" där vi vann två matcher och förlorade en, som tur var hamnade vi överst i "tabellen" tack vare bra målskillnad. Jag är inte den typen av tränare som till varje pris måste vinna matcher (i alla fall inte när det gäller ungdomsfotboll) men segrar medför en gemensam god stämning i en grupp och det märktes tydligt på pojkarna att de sträckte lite extra på sig efter en vinstmatch.
Jag var väldigt glad över att få träffa gamla bekanta från min tid vid Fotbollstränarlinjen på Eslövs Folkhögskola och det var spännande att träffa nya likasinnade människor, varav många man numer kan kalla vänner. Det känns klockrent att jag är välkommen tillbaka även nästa år och jag kan knappt bärga mig. Jag hoppas på fler veckor, det är bara två somrar kvar tills jag har klarat av mina studier och de vill jag spendera på fotboll och språk, precis som denna! Jag hade innan hört att detta sportläger skulle vara välskött och väldigt roligt men det överträffade mina redan höga förväntningar. Kolla in länken till höger om ni vill veta mera om fantastiska Stadium Sports Camp som arrangeras av IFK Norrköping, varmt rekommenderat av mig i alla lägen.
Efter en snabb tripp hem så påbörjades ett nytt äventyr med STS där jag jobbade som språkreseledare i London, "Chelsea Football Camp" hette det och våra dagar spenderades mestadels vid Chelsea's faciliteter i Cobham. Jobbet här var mer komplicerat än vad jag trodde eftersom våra scheman delades ut väldigt sent samtidigt som det ständigt kom fler och fler oväntade saker som måste lösas. Jag är inte en administrativ person, jag är mer praktiserande och det störde mig till viss del att jag inte fick leva ut på det sättet som jag föredrar men å andra sidan var det nyttigt att ordna saker utöver de man förväntat sig.
Jag hade turen att tilldelas en riktigt härlig grupp; jag älskar när människor är såpass trygga att de tål skämt och vågar bjuda på sig själva. Jag skojar aldrig med folk som jag ogillar eller med personer som inte kan hantera det. Det var tur för mig att jag hade så många som ville skoja tillbaka och det gav en väldigt trevlig stämning i gruppen och såvitt jag vet så blev det aldrig osämja. Individerna som jag hade var även respektfulla och förstod, som oftast, när det var läge att busa och när det var läge att vara seriös (SPOILER: Vissa av de andra ledarna sa att jag hade trevligast grupp och jag kände så med - även om det fans supergoa ungar i de andra grupperna också). För vad det är värt, så var det dessa kids som gjorde hela resan worth while.
Om engelsmännen är bra på att spela fotboll så är de bedrövliga på att laga mat, jag hade faktiskt inte bytt bort Allsvenskan mot Premier League ifall det ingått ett byte av lunchvanor också. Jag kränger det mesta men jag kunde för mitt liv inte gå med på att äta två halva vittbrödsbullar med kokt ägg, majonäs och rå lök samt en 40g påse med "Sainsbury's Salt & Vinegar Crisps" varje dag i två veckor: tacka Gud för KFC! Maten åsido så bjöd "The Chelsea Coaches" på bra träningar men vad jag insåg är att vi i Sverige inte ligger efter kvalitetsmässigt på ungdomssidan, det vi saknar är resurser och den galna vinnarmentaliteten som t ex Harry Redknapp eller Sam Allardyce har, vi kompletterar dessa brister med samlade sinnelag och en formidabel lagkänsla som t ex Sven-Göran Eriksson och Tommy Svensson utstrålar. Om ni minns U21 landslagets galna upphämtning från 0-3 till 3-3 i semifinalen av U21 EM förra sommaren mot just England så känns det ganska talande för ländernas respektive talangutveckling; England ligger före men Sverige kommer ikapp. England kan välja och vraka bland tonåringarna eftersom de kommit fram fort tekniskt och fysiskt på grund av den extrema konkurrensen som deras fotbollssamhälle har, i Sverige är vi mer måna om våra talanger och de kommer ofta fram senare i åldrarna men då är de även redo mentalt eftersom de har en trygghet i sig, en engelsk spelare är ofta stressad, nervös och lider av prestationsångest.
En av coacherna, Ben, var överraskad över hur bra svenskarna var på att utmana då engelska killar inte har samma nivå av kreativitet. Ben menade att unga engelska fotbollsspelare är så styrda av sina tränare att de fokuserar mer på tränarens förväntningar före egen spontanitet. "Frihet under ansvar" hade en av mina gamla tränare som motto - det ligger något i det. Vad de presenterade för övningar var inte någon direkt nyhet men vad jag tar till mig är att sträva efter att de flesta övningar ska erbjuda överlappande situationer - det är väldigt vanligt här att vi stannar övningen efter ett moment, till exempel en bruten passning, men det är mer fotbollslikt att bygga vidare på det initiala momentet: missar du en passning så måste du försöka vinna tillbaka bollen.
Hemresan kunde varit bättre för min del; blev illamående och febrig samtidigt som det redan börjat komma ångest över att ha sagt hejdå till ena halvan av kidsen dagen innan eftersom de inte skulle flyga till Stockholm. Som tur var kom vi hem tryggt och det var dystert att se resten av ungarna säga hejdå till varandra men det blir desto roligare på återträffen i Göteborg i höst; ska snylta till mig en sovplats hos min bror som flyttar dit pga studier om en dryg månad. Jag vet inte ärligt talat om jag vill tillbaka till Chelsea Football Camp nästa sommar eftersom vi tyvärr inte undervisade i engelska, vi pratade väldigt mycket och det gjorde de flesta av kidsen också men eftersom jag ska jobba inom detta så strävar jag efter att vara en mästare när jag väl ställs inför läraryrket - då är det kanske bättre att ta en kurs som erbjuder språk före fotboll...?
Nu har jag skrivit i totalt en fotbollsmatch och det är faktiskt ganska kort tid för ett så långt inlägg men nu flöt det på bra och det beror på att jag verkligen skrivit från hjärtat och inte så mycket från hjärnan - den jäkeln har en tendens att försvåra saker...
[NJKC]
En vecka spenderades vid Stadium Sports Camp i Norrköping och det var en av de bästa sommarveckorna någonsin och jag är glad över att få jobba med saker som inte bara är roliga utan även utvecklande: detta är ju vad jag vill göra i framtiden. Som ansvarig ledare för en grupp fotbollstokiga elvaåringar fick jag dagligen träna dem och se till så att de mådde bra i övrigt, till er föräldrar som säger att det är jobbigt att uppfostra två barn: testa uppfostra nitton stycken under en vecka ; ) Mellanstadieåldern är verkligen rolig och jag hade flera killar som inte bara var duktiga spelare, de var helyllekillar i största allmänhet och de var som regel väldigt roliga att umgås med. Vi i grupp 17 mötte tre andra "lag" där vi vann två matcher och förlorade en, som tur var hamnade vi överst i "tabellen" tack vare bra målskillnad. Jag är inte den typen av tränare som till varje pris måste vinna matcher (i alla fall inte när det gäller ungdomsfotboll) men segrar medför en gemensam god stämning i en grupp och det märktes tydligt på pojkarna att de sträckte lite extra på sig efter en vinstmatch.
Jag var väldigt glad över att få träffa gamla bekanta från min tid vid Fotbollstränarlinjen på Eslövs Folkhögskola och det var spännande att träffa nya likasinnade människor, varav många man numer kan kalla vänner. Det känns klockrent att jag är välkommen tillbaka även nästa år och jag kan knappt bärga mig. Jag hoppas på fler veckor, det är bara två somrar kvar tills jag har klarat av mina studier och de vill jag spendera på fotboll och språk, precis som denna! Jag hade innan hört att detta sportläger skulle vara välskött och väldigt roligt men det överträffade mina redan höga förväntningar. Kolla in länken till höger om ni vill veta mera om fantastiska Stadium Sports Camp som arrangeras av IFK Norrköping, varmt rekommenderat av mig i alla lägen.
Efter en snabb tripp hem så påbörjades ett nytt äventyr med STS där jag jobbade som språkreseledare i London, "Chelsea Football Camp" hette det och våra dagar spenderades mestadels vid Chelsea's faciliteter i Cobham. Jobbet här var mer komplicerat än vad jag trodde eftersom våra scheman delades ut väldigt sent samtidigt som det ständigt kom fler och fler oväntade saker som måste lösas. Jag är inte en administrativ person, jag är mer praktiserande och det störde mig till viss del att jag inte fick leva ut på det sättet som jag föredrar men å andra sidan var det nyttigt att ordna saker utöver de man förväntat sig.
Jag hade turen att tilldelas en riktigt härlig grupp; jag älskar när människor är såpass trygga att de tål skämt och vågar bjuda på sig själva. Jag skojar aldrig med folk som jag ogillar eller med personer som inte kan hantera det. Det var tur för mig att jag hade så många som ville skoja tillbaka och det gav en väldigt trevlig stämning i gruppen och såvitt jag vet så blev det aldrig osämja. Individerna som jag hade var även respektfulla och förstod, som oftast, när det var läge att busa och när det var läge att vara seriös (SPOILER: Vissa av de andra ledarna sa att jag hade trevligast grupp och jag kände så med - även om det fans supergoa ungar i de andra grupperna också). För vad det är värt, så var det dessa kids som gjorde hela resan worth while.
Om engelsmännen är bra på att spela fotboll så är de bedrövliga på att laga mat, jag hade faktiskt inte bytt bort Allsvenskan mot Premier League ifall det ingått ett byte av lunchvanor också. Jag kränger det mesta men jag kunde för mitt liv inte gå med på att äta två halva vittbrödsbullar med kokt ägg, majonäs och rå lök samt en 40g påse med "Sainsbury's Salt & Vinegar Crisps" varje dag i två veckor: tacka Gud för KFC! Maten åsido så bjöd "The Chelsea Coaches" på bra träningar men vad jag insåg är att vi i Sverige inte ligger efter kvalitetsmässigt på ungdomssidan, det vi saknar är resurser och den galna vinnarmentaliteten som t ex Harry Redknapp eller Sam Allardyce har, vi kompletterar dessa brister med samlade sinnelag och en formidabel lagkänsla som t ex Sven-Göran Eriksson och Tommy Svensson utstrålar. Om ni minns U21 landslagets galna upphämtning från 0-3 till 3-3 i semifinalen av U21 EM förra sommaren mot just England så känns det ganska talande för ländernas respektive talangutveckling; England ligger före men Sverige kommer ikapp. England kan välja och vraka bland tonåringarna eftersom de kommit fram fort tekniskt och fysiskt på grund av den extrema konkurrensen som deras fotbollssamhälle har, i Sverige är vi mer måna om våra talanger och de kommer ofta fram senare i åldrarna men då är de även redo mentalt eftersom de har en trygghet i sig, en engelsk spelare är ofta stressad, nervös och lider av prestationsångest.
En av coacherna, Ben, var överraskad över hur bra svenskarna var på att utmana då engelska killar inte har samma nivå av kreativitet. Ben menade att unga engelska fotbollsspelare är så styrda av sina tränare att de fokuserar mer på tränarens förväntningar före egen spontanitet. "Frihet under ansvar" hade en av mina gamla tränare som motto - det ligger något i det. Vad de presenterade för övningar var inte någon direkt nyhet men vad jag tar till mig är att sträva efter att de flesta övningar ska erbjuda överlappande situationer - det är väldigt vanligt här att vi stannar övningen efter ett moment, till exempel en bruten passning, men det är mer fotbollslikt att bygga vidare på det initiala momentet: missar du en passning så måste du försöka vinna tillbaka bollen.
Hemresan kunde varit bättre för min del; blev illamående och febrig samtidigt som det redan börjat komma ångest över att ha sagt hejdå till ena halvan av kidsen dagen innan eftersom de inte skulle flyga till Stockholm. Som tur var kom vi hem tryggt och det var dystert att se resten av ungarna säga hejdå till varandra men det blir desto roligare på återträffen i Göteborg i höst; ska snylta till mig en sovplats hos min bror som flyttar dit pga studier om en dryg månad. Jag vet inte ärligt talat om jag vill tillbaka till Chelsea Football Camp nästa sommar eftersom vi tyvärr inte undervisade i engelska, vi pratade väldigt mycket och det gjorde de flesta av kidsen också men eftersom jag ska jobba inom detta så strävar jag efter att vara en mästare när jag väl ställs inför läraryrket - då är det kanske bättre att ta en kurs som erbjuder språk före fotboll...?
Nu har jag skrivit i totalt en fotbollsmatch och det är faktiskt ganska kort tid för ett så långt inlägg men nu flöt det på bra och det beror på att jag verkligen skrivit från hjärtat och inte så mycket från hjärnan - den jäkeln har en tendens att försvåra saker...
[NJKC]
Kommentarer
Trackback
