Football according to [njkc]

Är inte den som spekulerar mest gällande "tänk om scenarion" men efter att ha sett några nostalgiska youtube klipp kom jag mest att tänka på spelare som spåddes lysande framtider som senare i livet inte levt upp till dem fullt ut. Det finns många anledningar till att en karriär inte går som planerat och många spelare som varit fantastiska som personer och som spelare fick aldrig sin chans, sin tid trots oändligt många träningstimmar och ett helt liv tillägnat den passion vi kallar fotboll. Således vill jag skriva ett inlägg tillägnat några utvalda spelare där "tänk om scenarion" och deras livsöden är värda att reflektera över.




Sebastian Deisler fostrades i mindre klubbar i sin födelsestad Lörrach, Tyskland, innan han som femtonåring tog steget till regionens största klubb: Borussia Mönchengladbach. Efter tre år i deras ungdomssystem fick han debutera som artonåring och tog en fast plats på innermittfältet. När de relegerades flyttade Seb till Hertha Berlin där han drabbades av sin första korsbandsskada vid nitton års ålder, trots den motgången tog han sig tillbaka och gjorde sig ett namn som en av de största talangerna inom tysk fotboll.




Bayern München såg sin chans och värvade honom samt Michel Ballack och Zé Roberto inför säsongen 02/03 där tanken var att han skulle konkurrera med forna storspelaren Jens Jeremies. Återigen kom olyckan i form av knäskador och under de fem år som Deisler tillhörde Bayern München spelade han endast 62 matcher (ca 12 matcher/säsong). Den press som byggdes upp på Seb av att vara en dysfunktionell spelare i ett av världens största lag förde honom in i en djup depression och han blev inlagd på klinik under 2003.




Seb jobbade sig tillbaka från sina fysiska och mentala problem och hade säsongen 04/05 slagit sig in i startelvan för Bayern. Med Michel Ballack på väg till Chelsea ansågs Deisler som den naturlige ersättaren som central mittfältare. Tyvärr kom ännu en knäskada och Deisler missade VM på hemmamark sommaren 2006. Även om han på nytt kom tillbaka erkände han att han var totalt mentalt utmattad och drog sig tillbaka från världsfotbollen, endast 27 år gammal. På tio säsonger spelade Seb 173 matcher, i snitt 17 matcher/säsong när det normala ligger runt 50/säsong och opererade sina knän sammanlagt sex gånger på åtta år.




Ricardo Oliveira är den typen av spelare som alla tränare vill ha: en som gör mål. Han har gjort över hundra mål i sin karriär för klubbar som Santos, Valencia, Betis, Zaragoza och AC Milan. För Oliviera lekte livet när han som målskytt för Betis såg till att de tog sig till Champions League för första gången någonsin, men ett skadat knäligament som ådrogs mot Chelsea såg till att hans säsong 05/06 hämmades.




För att ta sig tillbaka lånades Oliveira ut till São Paulo för att få speltid - ett lån som förlängdes med nio dagar då Oliveira bönade Real Betis ledning om att få spela finalmatchen i Cópa Libertadores, Sydamerikas motsvarighet till Champions League, men ledningen vägrade att låta honom spela. São Paulo förlorade där mot Nacional efter sammanlagt 2-3 efter två matcher. Detta skapade en konflikt mellan honom och Real Betis som botfällde honom för den sena ankomsten, och även en bötfällning för att han deltagit i en medicinsk undersökning för AC Milan, dit han som konsekvens gick. 




Ett av världens största par fotbollsskor skulle Oliveira fylla när han köptes in av AC Milan för att ersätta ikonen Andrey Schevchenko. I gengäld fick Betis mittfältaren Johann Vogel samt den nätta summan 17.5 miljoner euro. I sin debut gjorde han mål på Lazios Angelo Peruzzi men under sin årslånga vistelse på San Siro mäktade han bara med fyra mål till. Denna seriösa svacka berodde på att hans syster, Maria Lourdes, kidnappades i Brasilien och hölls i sex månader. Till sist släpptes hon oskadd. Tillsammans med Diego Milito bildade Oliveira istället ett mäktigt anfallspar i Real Zaragoza under 1.5 års tid innan han återförenades med Real Betis. Numer spelar den 31 årige Oliveira för Al Jazira i Abu Dhabi där han, föga förvånande, öser in mål.




Rubén de la Red ansågs som en av Real Madrids mest lovande talanger, inte bara under tvåtusentalet utan någonsin och gjorde debut på innermittfältet som nittonåring. Tyvärr var tre år i Madrids a-lag inte så berikade som Rubén hade hoppats på och således blev han såld, men en återköpsoption, till Getafe. Där gjorde han sig ett namn som en av seriens bästa playmakers. Tillsammans med sin forne Real Madrid kamrat, Esteban Granero, var Rubén starkt bidragande till att Getafe nådde så långt som kvartsfinal i Uefacupen 2008 där det till sist blev stopp mot Bayern München.




Presidenten för Real Madrid, Ramon Calderon, var såpass imponerad av Rubéns utveckling att återköpsoptionen utnyttjades och han befann sig återigen på Estadio Santiago Bernabéu. I spanska Supercupen, augusti 2008, gjorde han ett mäktigt mål på Valencia, vilket följdes upp av ett härligt mål mot Racing. Rubén de la Red började på allvar etablera sig i ett av världens bästa lag som 23 åring och ansågs vara en man för det spanska landslaget i konkurrens med spelare som Xavi och Fábregas.




Den 30e oktober 2008 kollapsade de la Red på planen under en cupmatch och lades omedelbart in på sjukhus. Efter månader av tester framgick det att Rubéns hjärta hade en defekt som innebar att han även skulle missa nästa säsong också, 09/10. När Raul Albiol värvades fick han Rubéns tröjnummer, 18, men Albiol lovade att om Rubén skulle ta sig tillbaka skulle han omgående få tillbaka det. Albiol fick behålla tröja nummer 18, och det sista som Rubéns gjorde under en fotbollsmatch var att kollapsa mot Real Union den 30e oktober 2008, 23 år gammal.