Football according to [njkc]

Hade precis ett relativt långt samtal med en barndomsvän, f.d lagkamrat och numera tränarkollega. Vi uttryckte båda vår frustration över hur unga spelare blir behandlade av omgivningen i seniorlag rent generellt, såklart utgick vi från egna erfarenheter men den bild som fanns för oss för sådär åtta-nio år sen är exakt densamma för dagens generation spelare i övre tonåren. I många klubbar är det konstaterat att en spelare som kommer från det egna juniorlaget måste ha tålamod och vänta en viss tid på att spela sig in i a-laget, en acklimatiseringsperiod kan vi kalla det. Under denna period ska seniorerna härda spelaren, medan tränaren näst intill ignorerar spelaren då tiden måste prioriteras på andra områden. Spelaren måste såklart acceptera detta och anpassa sig till hur stämningen i truppen är - det finns sällan utrymme att vara sig själv eftersom det är begränsad plats i omklädningsrummet för diverse personligheter. I flera fall kvittar det hur bra spelaren än må vara, begreppet "rutinerad" går alltför ofta före begrepp såsom "talangfull", "ambitiös" eller "entusiastisk" i en tränares bok.

 

 

 

 

Nu är det så att en tonåring rent mognadsmässigt inte är i samma välutvecklade stadie som en spelare i 25 eller 35 årsåldern, personligheten är mer otrygg och utanpå kläderna hos en tonåring som gärna både vill passa in och vara sig själv på samma gång. Bakslag inom fotbollen har direkt koppling till tonåringens egen självbild och självkänsla. En ung kille, eller tjej, identifierar sig såpass mycket med sin spelarroll att sinnesstämningen utanför planen påverkas av prestationen planen: presterar jag dåligt är jag mindre värd och ignorerar tränaren mig så existerar jag inte. Det är en komplicerad process för en tonåring och som tränare har man makt att påverka detta positivt, men tyvärr får det ofta negativ effekt genom likgiltighet inför problemet.

 

 

 

 

Många klubbar, stora som små, beklagar sig över att ungdomssektionen inte producerar tillräckligt många egna produkter till seniorlaget och istället för att ta ansvar för problemet och förebygga inför framtiden konstaterar de att detta är ett oföränderligt tillstånd i föreningen: vår klubb producerar inte tillräckligt bra seniorspelare! Men i verkligheten finns det många unga spelare som mycket väl kan växa in i a-laget, både spelmässigt och relationsmässigt. Det vakuum som existerar mellan juniorfotboll och seniorfotboll behöver inte vara så komplicerat som många gör det till så länge man har en verksamhet som inkluderar tonåringarna och en omgivning som vill utveckla, snarare än hålla tillbaka, spelaren. Detta vakuum gör att många till sist ger upp och slutar spela fotboll, eller kanske söker sig till en annan klubb. Laget som var två år äldre än mig och min förre lagkamrat var topp tre i Skåne i sin årskull och idag spelar bara två fotboll, liksom oss för andra klubbar och inte över division fem fastän det var tio-tolv stycken som haft förutsättningar att spela mycket högre upp. Slöseri med tid och talang...?

 

 

 

 

Hur ska man då som tränare förhålla sig till de spelare som är yngre? Många tränare är medvetna om problemet och ofta är det de spelare som biter ihop och sväljer sin stolthet som till sist påstås vara "av det rätta virket" och får sin chans efter att ha spelat andrefiol i en eller två säsonger efter en 35 åring vars bäst-före datum gick ut för ett par år sen. Det är dessa unga spelare som snällt fyller på vatten, pumpar bollar, bär västar, putsar skor om det krävs, ställer sig i mitten av kvadraten, hämtar bollar som skjutits långt åt helvete bort från planen och som får sitta på sämst plats på avbytarbänken. Men är det dessa spelare som vi tränare vill få fram? De som inte vågar vara sig själva, vars personlighet inte får ta plats, som inte får ha synpunkter och som är otåliga? Den man är som person avspeglas ofta på planen, och den som är osynlig i ett omklädningsrum blir ofta osynlig på planen. Jag, personligen, föredrar spelare som lämnar ett bestående avtryck, sen kan det visas på olika sätt. Nu är jag 25 år gammal och fyller på vatten när det behövs, plockar koner åt tränaren efter träningen och kan hämta en boll som skjutits iväg - det ska inte förknippas med ålder och jag hämtar hellre bollen själv än trycker ner en sextonåring och tvingar honom att göra det.

 

 

 

 

Vad alla klubbar behöver, och då menar jag verkligen alla klubbar, är en tydlig arbetsroll som gör den här övergången mellan junior och seniorfotboll smidigare så att tonåringen i den egna klubben inte befinner sig i ett omklädningsrum med ett gäng främlingar och en tränare som inte bekräftar tonåringens värde eller existens. Det är lättare att komma till en ny klubb som utomstående 25 åring än att flyttas upp som talangfull sjuttonåring från den egna klubbens ungdomssektion - är inte det en väldigt förvrängd situation? En rättvis tränare bör se till helheten hos varje individ, om spelaren är 15, 25 eller 35 är oväsentligt - den bästa för dagen ska spela även om denne råkar sakna just "rutin". Nej, sagt från en ungdomstränare tillika f.d ungdomsspelare så är det min stora förhoppning att tränare verkligen tar ansvar för sina yngre spelare som behöver det mer än de äldre. Är man mångsidig som tränare klarar man av att bidra till en kortare acklimatiseringsperiod för spelaren, och som sker på dennes villkor och inte på sin egen. Vad är då "det rätta virket"? Det finns inget enkelt svar - men sitter någon på det så får ni gärna bidra med en kommentar.