Donde Esta la Pasion?
Gårdagen innebar stor sorg för mig när de regerande mästarna FC Barcelona blev utslagna i semifinal mot Inter som varit överraskande starka under slutspelsfasen. Sex raka segrar inför semifinal del 2 på Camp Nou är ett imponerande facit främst med tanke på att de besegrade Chelsea i båda kvartsfinalmatcherna. Sett över deras två drabbningar mot Barca så kan jag inte se Inter som det bästa laget, även om jag verkligen försöker undvika att vara subjektiv. Under dessa 180 minuter har Barca 70 % i bollinnehav och elva skott på mål mot fem. I match ett gör Milito mål på offside och Alves nekas en straff, i match två avfärdar domaren Bojans mål för en felaktig hands. Att Motta blir utvisad ser jag som en bonus med tanke på hur mycket domaren i det första mötet släppte, tänker mest på en mittback som gör fler filmningar än brytningar, men jag gillar Lúcio ändå. Med fru fortuna på dess sida hade Blaugrana kanske haft 2-2 borta och 2-0 hemma istället för det missvisande sammanlagda resultatet på 3-2 i Inters favör.
Nu ser jag detta på ett krasst vis för om Inter icke var bättre än Barca så var de definitivt smartare och hade en högre arbetsvilja som kompenserar deras brist på bollinnehav och målchanser. Mourinho mot Guardiola blev en seger på knock-out för portugals svar på Mr. Bean. Peps naivitet straffar honom där han spelar en viss Ibrahimovic i returmötet fastän Lúcio och Samuel totalt utraderade honom en vecka tidigare. En initiativrik och hungrigare Bojan hade säkert mäktat med mer: men det är lätt att vara efterklok. Förra året vann Barcelona allt och det kunde bara gå sämre i år, med tanke på Iniestas skadebekymmer och en totalt misslyckad värvning i Chygrinsky och en medioker sammanfattning av Ibrahimovic så föll Guardiola på sin tilltro för spelartruppens styrka.
Även om spelare som Valdés, Pedro, Pique och Keita höjt sig denna säsong så har det bevisligen inte räckt hela vägen fram i turneringarna, till och med ligatiteln riskeras nu när Real Madrid (los Indignos) flåsar dem i nacken. Transferfönstret är efterlängtat i Katalonien och Barca hade mått bra av ett par färskingar i sin trupp: förutom Chygrinsky så hänger även Henry, Toure, Abidal och Milito väldigt löst och de utlånade spelarna i Henrique, Caceres och Hleb blir inga korsriddare: skulle de återvända. Jag är en sucker för listor och detta känns som rätt tillfälle att bara kort nämna tre spelare som skulle göra ett starkt intryck så att världens före detta bästa klubb kan bli det igen - permanent.
1, David Villa är min önskespelare sedan flera år tillbaka och trots min positivitet kring Zlatan/Eto'o bytet så grämde jag mig av att Barca återigen gått miste om den mest perfekta spjutspetsen för laget. Hade Valencia gått med på det så borde Pep bytt bort Henry, Zlatan och slängt in Hleb på köpet för en av VMs mest intressanta deltagare: jag får ringa honom och föreslå det ; )
2, Jesus Navas har haft en tyngre säsong i år än förra men det beror mer på den kollektiva nedgång som Sevilla har upplevt under säsongen - en spelare som Luis Fabiano vars heta form nästan gick att ta på efter Confederations Cup har försvunnit och nu känns han mest som en bortglömd fiskpinne längst in i frysen när VM drar igång om bara fem veckor (!). Inför denna säsong petade Pedro den forne kungen Henry och Navas är den perfekte ersättaren till den fuskande fransmannen - frågan är bara om han kan peta Pedro och det kan hindra Pep från att köpa loss honom vilket inte blir billigt.
3, Cesc Fabregas är given. Det har tjatats så mycket om Cesc under hela året men nu är jag äntligen beredd att ställa mig i kö och ropa efter honom likt en fjortonårig tjej som ropar efter Idol-Ola: jag kan till och med ordna ett sexigt plakat eller en tjusig banderoll, I don't care! En trea med Fabregas - Xavi - Busqets (som hade skärpt sig) känns fantastisk och med Iniesta/Messi som ytterforwards kan Barca få den starkaste offensiva kraften known to man.
Detta var en fantasilös lista från min sida men ni som har förståelse för Barcas behov och spelstil kan förstå mig när jag nämner spelare som alla andra också har lagt märke till - men vad hade jag gjort utan möjligheten att gardera mig, här är några bubblare! Milos Krasic - CSKA Moskva, Andriej Arshavin - Arsenal, David Silva - Valencia, Diego Capel - Sevilla, Neymar - Santos, James Milner - Aston Villa, Angel Di Maria - Benfica, Marek Hamsik - Napoli, Hernanes - São Paolo, William Gallas - Bosman, Gonzalo Rodriguez - Villareal, Jurado - Atlético Madrid, Raul Garcia - Atlético Madrid.
Europa League är ett tröstpris där tre av fyra semifinallag är missnöjda med säsongen. En ursnygg frispark av Petric satte käppar i hjulet för Fulham som dock visar att de är bättre än någonsin genom att vända och säkra sin finalplats. Fulham ser jag jättegärna som nya titelhållare eftersom de inte ser Europa League som ett sekundärt alternativ utan istället en stor möjlighet att skapa klubbhistoria. Samtidigt är min Fulham entusiasm även av personliga skäl eftersom jag deltog på en kursresa till deras akademi för två år sen.
Har aldrig tidigare blivit så imponerad efter ett första intryck som när jag mötte Roy Hodgson: han pratade bättre svenska än de flesta av oss ur deltagargruppen. Denne man har gjort en strålande comeback från fotbollsvärldens bakgata och jag önskar att Fulham fortsätter tåga framåt så att de kan fortsätta bygga ut sin genomtänkta klubbstruktur. Uddlösa Liverpool lyckades inte strumprulla sig till final vilket de inte gjort sig förtjänta av. Det går inte att känna igen laget som stod för en av de mest spektakulära prestationerna någonsin i Istanbul -05: med en medioker trupp och inga pengar på kontot kan Liverpool hamna i en svacka som sträcker sig över år. För att vända på detta borde kanske Liverpool låta Rafa Benitez packa sina väskor och ta tåget till Turin för att inkassera Fiatpengar: han kan ta Torres med sig som inneburit ett klirr i Liverpool's dammiga kassa. Nu vill jag inte hetsa Liverpool supportrar i onödan men ni som har ett Anfieldhjärta måste innerligt fråga era själva: har jag rätt? I semifinal i Europa League byts Degen, Pacheco och El Zhar in... se mig i ögonen och säg ärligt att ni inte saknar Owen, Crouch, Finnan, Hamann, Riise och Hyypiä.
En fråga av intresse: Vad vill ni ändra inom fotbollsvärlden? Det har blivit en så enorm industri att vår kreativitet måste flöda för att utveckla sporten framåt och inte sätta felriktad press mot oskyldiga människor. Själv hade jag velat ta bort regeln om bortamål: förlängningar och straffläggningar känns mer rättvist om ett sammanlagt resultat blir 2-2 (Liverpool - Atl. Madrid) än att fler gjorda bortamål gäller - det innebär väl att vissa mål är mer värda än andra? Målkameror eller fler domare, det är en debatt som jag inte ska gå in på nu iaf: då kommer jag väl aldrig i säng.
Italien vs Tyskland i Champions League final och England vs Spanien i Europa League final... borde det inte vara tvärtom egentligen?
[NJKC]
Nu ser jag detta på ett krasst vis för om Inter icke var bättre än Barca så var de definitivt smartare och hade en högre arbetsvilja som kompenserar deras brist på bollinnehav och målchanser. Mourinho mot Guardiola blev en seger på knock-out för portugals svar på Mr. Bean. Peps naivitet straffar honom där han spelar en viss Ibrahimovic i returmötet fastän Lúcio och Samuel totalt utraderade honom en vecka tidigare. En initiativrik och hungrigare Bojan hade säkert mäktat med mer: men det är lätt att vara efterklok. Förra året vann Barcelona allt och det kunde bara gå sämre i år, med tanke på Iniestas skadebekymmer och en totalt misslyckad värvning i Chygrinsky och en medioker sammanfattning av Ibrahimovic så föll Guardiola på sin tilltro för spelartruppens styrka.
Även om spelare som Valdés, Pedro, Pique och Keita höjt sig denna säsong så har det bevisligen inte räckt hela vägen fram i turneringarna, till och med ligatiteln riskeras nu när Real Madrid (los Indignos) flåsar dem i nacken. Transferfönstret är efterlängtat i Katalonien och Barca hade mått bra av ett par färskingar i sin trupp: förutom Chygrinsky så hänger även Henry, Toure, Abidal och Milito väldigt löst och de utlånade spelarna i Henrique, Caceres och Hleb blir inga korsriddare: skulle de återvända. Jag är en sucker för listor och detta känns som rätt tillfälle att bara kort nämna tre spelare som skulle göra ett starkt intryck så att världens före detta bästa klubb kan bli det igen - permanent.
1, David Villa är min önskespelare sedan flera år tillbaka och trots min positivitet kring Zlatan/Eto'o bytet så grämde jag mig av att Barca återigen gått miste om den mest perfekta spjutspetsen för laget. Hade Valencia gått med på det så borde Pep bytt bort Henry, Zlatan och slängt in Hleb på köpet för en av VMs mest intressanta deltagare: jag får ringa honom och föreslå det ; )
2, Jesus Navas har haft en tyngre säsong i år än förra men det beror mer på den kollektiva nedgång som Sevilla har upplevt under säsongen - en spelare som Luis Fabiano vars heta form nästan gick att ta på efter Confederations Cup har försvunnit och nu känns han mest som en bortglömd fiskpinne längst in i frysen när VM drar igång om bara fem veckor (!). Inför denna säsong petade Pedro den forne kungen Henry och Navas är den perfekte ersättaren till den fuskande fransmannen - frågan är bara om han kan peta Pedro och det kan hindra Pep från att köpa loss honom vilket inte blir billigt.
3, Cesc Fabregas är given. Det har tjatats så mycket om Cesc under hela året men nu är jag äntligen beredd att ställa mig i kö och ropa efter honom likt en fjortonårig tjej som ropar efter Idol-Ola: jag kan till och med ordna ett sexigt plakat eller en tjusig banderoll, I don't care! En trea med Fabregas - Xavi - Busqets (som hade skärpt sig) känns fantastisk och med Iniesta/Messi som ytterforwards kan Barca få den starkaste offensiva kraften known to man.
Detta var en fantasilös lista från min sida men ni som har förståelse för Barcas behov och spelstil kan förstå mig när jag nämner spelare som alla andra också har lagt märke till - men vad hade jag gjort utan möjligheten att gardera mig, här är några bubblare! Milos Krasic - CSKA Moskva, Andriej Arshavin - Arsenal, David Silva - Valencia, Diego Capel - Sevilla, Neymar - Santos, James Milner - Aston Villa, Angel Di Maria - Benfica, Marek Hamsik - Napoli, Hernanes - São Paolo, William Gallas - Bosman, Gonzalo Rodriguez - Villareal, Jurado - Atlético Madrid, Raul Garcia - Atlético Madrid.
Europa League är ett tröstpris där tre av fyra semifinallag är missnöjda med säsongen. En ursnygg frispark av Petric satte käppar i hjulet för Fulham som dock visar att de är bättre än någonsin genom att vända och säkra sin finalplats. Fulham ser jag jättegärna som nya titelhållare eftersom de inte ser Europa League som ett sekundärt alternativ utan istället en stor möjlighet att skapa klubbhistoria. Samtidigt är min Fulham entusiasm även av personliga skäl eftersom jag deltog på en kursresa till deras akademi för två år sen.
Har aldrig tidigare blivit så imponerad efter ett första intryck som när jag mötte Roy Hodgson: han pratade bättre svenska än de flesta av oss ur deltagargruppen. Denne man har gjort en strålande comeback från fotbollsvärldens bakgata och jag önskar att Fulham fortsätter tåga framåt så att de kan fortsätta bygga ut sin genomtänkta klubbstruktur. Uddlösa Liverpool lyckades inte strumprulla sig till final vilket de inte gjort sig förtjänta av. Det går inte att känna igen laget som stod för en av de mest spektakulära prestationerna någonsin i Istanbul -05: med en medioker trupp och inga pengar på kontot kan Liverpool hamna i en svacka som sträcker sig över år. För att vända på detta borde kanske Liverpool låta Rafa Benitez packa sina väskor och ta tåget till Turin för att inkassera Fiatpengar: han kan ta Torres med sig som inneburit ett klirr i Liverpool's dammiga kassa. Nu vill jag inte hetsa Liverpool supportrar i onödan men ni som har ett Anfieldhjärta måste innerligt fråga era själva: har jag rätt? I semifinal i Europa League byts Degen, Pacheco och El Zhar in... se mig i ögonen och säg ärligt att ni inte saknar Owen, Crouch, Finnan, Hamann, Riise och Hyypiä.
En fråga av intresse: Vad vill ni ändra inom fotbollsvärlden? Det har blivit en så enorm industri att vår kreativitet måste flöda för att utveckla sporten framåt och inte sätta felriktad press mot oskyldiga människor. Själv hade jag velat ta bort regeln om bortamål: förlängningar och straffläggningar känns mer rättvist om ett sammanlagt resultat blir 2-2 (Liverpool - Atl. Madrid) än att fler gjorda bortamål gäller - det innebär väl att vissa mål är mer värda än andra? Målkameror eller fler domare, det är en debatt som jag inte ska gå in på nu iaf: då kommer jag väl aldrig i säng.
Italien vs Tyskland i Champions League final och England vs Spanien i Europa League final... borde det inte vara tvärtom egentligen?
[NJKC]
Fotbollstalang
Vad är fotbollstalang? Är det en medfödd förmåga att behandla en boll med fötterna, möjligheten att se ytor som ingen annan ser eller är det uppoffrande och vilja att lägga ner extremt hårt arbete? Sanningen ligger någonstans mittemellan eftersom samverkan mellan fotbollskunnande och ambition skapar den moderna fotbollstalangen. Det räcker inte att ha god teknik eller enorm speluppfattning numer i en industri som är extremt konkurrenskraftig. George Best och Frank Worthington typen är ett utdöende släkte. Dessa hade i och för sig överväldigande egenskaper och var före sin tid på vissa områden. Var hade de varit idag om de hade skött sig utanför planen? George Best hade kanske varit vid liv och Worthington hade kanske inte behövt sälja sina gamla troféer för att klara hyran. Tränaren är alltid den som har sista ordet och respekterar man inte det får man ta konsekvenserna.
Eric Cantona var en bråkstake och stor i hackan däremot går det inte att förneka hans skicklighet med bollen, hans stenhårda skott och hans fantastiska speluppfattning. Fast precis som med Best och Worthington kan jag inte hjälpa att undra hur pass långt han hade gått om han skött sig bättre. Manchester Uniteds störste genom tiderna säger vissa, personligen rankar jag honom efter lagkamraten Roy Keane mycket på grund av att "the Red Devils" inte erövrade Europa under Cantona: nevertheless högt aktad inom hans hjärteklubb. Karriären befläckades av skandaler; när han var 21 år bötfälldes han av Auxerre för att ha slagit ner lagkamraten Bruno Martini under en träning, när han var 23 sköt han ett stenhårt skott mot publiken och rev sönder sin tröja när han därefter blev utbytt för sin nya klubb Marseille, året därpå kastade han en sko i ansiktet på Jean-Claude Lemoult vilket resulterade i att sex spelare från hans nya lag Montpellier krävde hans avsked. Det åsido så talade Cantonas spel på planen för sig själv och Montpellier vann mycket tack vare hans starka form den franska cupen och Marseille köpte tillbaka honom.
Cantonas karriär varvades med briljant fotboll och vredesutbrott, det mest extrema var när han å Nïmes vägnar kastade bollen på domaren efter ett "dåligt" domslut och inför disciplinkommiténs beslut om avstängning svarade han med att skaka hand med alla medlemmar med tillägget "- idiot!" innan han lämnade fransk fotboll för alltid. Landslagsmässigt uträttade han inte mycket och är till störst del ansedd som föregångaren till den riktige hjälten: Zinedine Zidane som tog över rollen som playmaker efter fiaskot i EM -96 och ledde landslaget till VM guld -98. Geni eller galning? Återigen ligger sanningen någonstans mittemellan men slutpoängen av sagan om fotbollspelaren Eric Cantona är att han kunde varit störst av alla: om han varit ödmjuk.
Det känns fantastiskt att det kryllar av talanger (fotbollskunnande+ambition) i pojklandslagen och främst U21 landslaget presterar väl och de är stora favoriter att vinna sin EM kval grupp efter tio poäng på fyra matcher. Senaste prestationen var bortavinsten mot alltid farliga Portugal med 2-0 i en vänskapsmatch. Ett urval av spelare som varit viktiga för det nya U21 landslaget är Emir Bajrami, Erton Fejzullahu och Martin Olsson. Bajrami har redan gjort debut för det "riktiga" landslaget och Fejzullahu som gjort 6 mål på 6 matcher för U21 och Olsson som har blivit ordinarie för sitt Blackburn kan snegla uppåt. Förhoppningsvis visar de tillräckligt mycket geist för Erik Hamrén så att vi får in ett par spännande spelare till det "riktiga" EM kvalet. Några svenska fotbollstalanger som är värda att hålla extra koll på listas nedan. För att begränsa detta generösa område så är spelarna max 21 år gamla samtidigt som de har gjort debut för något av pojklandslagen.
Viktor Noring, 19 år, Trelleborgs FF.
Nitton år gammal blev denne Viktor i januari 2010 men har redan intagit position som Sveriges nye stormålvakt. I fjol blev han ordinarie för sitt Trelleborg och blandade stabilt spel i luften med fenomenala reflexräddningar. Helt rättvist utnämndes han till "Årets Nykomling" och sållar sig till samma skara som Kim Källström, Tobias Hysén, Mattias Bjärsmyr och Ola Toivonen. Fostrad i talangfabriken Husie FF från Malmö och med hans respektlösa spelstil kanske Sverige i framtiden får den internationelle målvakt som vi förtjänar.
Marco Mitrovic, 18 år, Chelsea FC.
Större målskytt får man leta efter. På rak arm så är det svårt att minnas någon ungdomsspelare som gjort så många mål som Mitrovic och ekot gick hela vägen till London, fotbollens huvudstad. Skador har tyvärr gjort sitt och utvecklingen för denne MFF produkt har stannat av till viss del. Frågan är hur långt han kan gå? I Malmö fick han mycket beröm för hans seriösa läggning gällande både träning och skola men känner vi Chelsea rätt så kommer Marco inte göra en storstilad debut på Stamford Bridge men det är en avgörande del av hans utbildning. I Malmö var han kung, i London är han en i mängden men hans målfarlighet samt den beslutsamhet som han har kan räcka långt och förhoppningsvis hela vägen till Premier League.
Jasmin Sudic, 19 år, Malmö FF.
Kanske yngst att få en egen sång av MFF supportrarna där han påstås bland annat käka barn och dricka fotogen. Sudic är en hårding och fullkomligt orädd: grusplanskille som han är från BK Olympic bör han vara van vid att fotboll gör ont och att det svider att ligga på topp. Den spänstige nickspecialisten kan tyvärr gå förlorad för det svenska landslaget om han istället väljer att spela för Bosnien som han har all rätt att göra eftersom han har dubbelt medborgarskap. Det är en svårt debatt, född i ett land men fostrad i ett annat: var ligger lojaliteten? Jag tror att det mest handlar om frestelsen att delta på de större arenorna och möta de allra bästa, däremot kommer Sudic med stor sannolikhet dit förr eller senare om han har is i magen: precis som han har på fotbollsplanen.
Oscar Lewicki, 18 år, FC Bayern München.
Malmö FF stormade när Tysklands bästa klubb (that's right) kontaktade honom utan deras vetskap och i princip stal honom från dem. Modern förhandlingteknik eller skitdålig stil? Malmö FF är inte kända i Skåne för att vara den mest renhåriga klubben när det gäller att värva unga spelare, det är väl mest retsamt att de fallit på eget grepp. De hade inget kontrakt med Oscar och nobbade förslag om provspel från klubbar som Lyon och Liverpool, men Bayern pratade med familjen istället vilket är deras fulla rätt och Oscar är numera i Tyskland. Som spelare var Lewicki en av de absolut bästa i MFFs fantastiska -92or men som mittback stod han ofta i skuggan av målspottarna Alex Nilsson och Marco Mitrovic. Hans kraftfulla spelstil märks i U18 landslaget och det är rimligt att spekulera om ett framtida intåg på Allianz Arena. "Inom fyra år är jag ordinarie i Bayern Münchens startelva" - du har i augusti två år på dig om det löftet ska infrias, "kumpel"!
Andreas Landgren, 21 år, Udinese.
När Landgren var sjutton år gammal var det återkommande talangscouter som kom och tittade på honom vid Olympias träningscenter. Enligt uppgift var till och med Real Madrid på plats för att se om Andreas speluppfattning var något för dem. Innerligt känner jag att Landgren skulle väntat med att lämna Allsvenskan och spelat till sig en ordinarie plats bredvid Marcus Lantz först, risken finns att han nu i Serie A glöms bort av det Svenska Fotbollsförbundet och går miste om internationella uppdrag. Det är bara att önska honom lycka till och hoppas på att den Jonas Thern liknande innern klarar av pressen när han numer bytt "Fodbåll" på Olympia till "Calcio" på Friuli.
Samuel Adjei, 18 år, Newcastle United.
Tolv år gammal kom Samuel på att det vore roligt att spela fotboll. Fem år senare fick han ett ungdomskontrakt med nyblivna Premier League klubben Newcastle United. Han tog steget från div. 6 till Superettan och Jönköping Södra samtidigt som han är en återkommande kraft i pojklandslagen. Det är en helt osannolik utvecklingskurva och ibland dyker det upp guldkorn där "the Sky is the Limit": kan Samuel vara ett sådant guldkorn? Med drömmar om plats i Newcastles startelva, provspel med Barcelona och A-landslagsdebut så vet man aldrig men denne forward kan nå långt.
Joel Ekstrand, 21 år, Helsingborgs IF.
Gick som opolerad sextonåring från juniorlaget i Lunds BK till ordinarie mittback i HIF och landslagsman inom loppet av fyra år. Anmärkningsbart är att hans debutmatch skedde mot PSV Eindhoven på bortaplan vilket med Allsvenska ögon är en enormt tuff uppgift. Det är en fantastisk färd och efter en intervju tidigare i år berättade Ekstrand att hans slarvande med kost och vila var över: "- nu är jag så professionell som man kan bli". Efter en smakstart med sitt Helsingborg och som försvarsgeneral i U21 landslaget så kan man på allvar tala om proffskarriär. Ekstrands styrka ligger i att han till skillnad från mer Old School mittbackar som Rasmus Bengtsson och Olof Mellberg vågar spela korta uppspel och röra sig framåt i pressade situationer, han är kort och gott "En Spelande Mittback".
John Guidetti, 18 år, Manchester City.
Här är en kille som jag gillar! Laid-back och medievänlig har han blivit lite av en gullegris i Allsvenskan när han går på lån till BP efter ett bra år som U18/reservspelare i Manchesters nästbästa lag. Att prata om Emmanuel Adebayor och Carlos Tévez som om de är polare som sitter och spelar Playstation tillsammans på vardagskvällarna är charmigt och det verkar inte vara skitsnack. Hans roliga stil åsido så är han en fantastiskt spännande spelare. Han gör hattrick inför ögonen på Paolo Mancini, överraskar på a-lagsträningarna och avgör matcher på egen hand. Guidetti är en sällan skådad träningsnarkoman. Han hörde att ett moment måste repeteras tiotusen gånger för att nå teknisk perfektion och har därför tio fotbollar i sin lägenhet där han nöter, nöter och nöter. Tre gånger om dagen lägger han sig i isbad för att rehabilitera sin kropp så att han orkar träna mer. Klubbar slogs för att få hans underskrift men det blev storsatsande Manchester City. Vi får hoppas på att BP spelar John så att man får se honom i hela matcher och inte enbart i spelsekvenser men han är vad alla klubbar vill ha och något som vårat landslag desperat behöver: en målskytt.
Sebastian Carlsén, 19 år, FC Internazionale.
Var extremt nära en debut för sitt Inter vid årsskiftet men Helsingborgaren får hålla sig till tåls ett tag till. Gick som sjuttonåring från HIF och har fått mycket beröm av José Mourinho för sitt kloka och mogna spel. Inters avancemang till semifinal får mig att verkligen uppskatta vilken stor talang Carlsén måste vara då jag tyvärr inte sett honom spela men det kommer med all sannolikhet att hända snart. Cambiasso sägs vara en inspirationskälla och onekligen måste han även lärt sig av Patrick Vieira innan denne for tillbaka till England. Att Mourinho i somras köpte in Wesley Sneijder (älskar honom) kan också påverka Carlséns offensiva kvaliteter då han är en tvåvägsspelare (50 % offensiv och 50 % defensiv) så det är med hopp om rökare och stänkare som vi kanske snart får se Sebastian på den stora scenen!
Imorgon är det Man City vs Man Utd och jag kommer sitta klistrad vid teven: du med hoppas jag!
NJKC
Eric Cantona var en bråkstake och stor i hackan däremot går det inte att förneka hans skicklighet med bollen, hans stenhårda skott och hans fantastiska speluppfattning. Fast precis som med Best och Worthington kan jag inte hjälpa att undra hur pass långt han hade gått om han skött sig bättre. Manchester Uniteds störste genom tiderna säger vissa, personligen rankar jag honom efter lagkamraten Roy Keane mycket på grund av att "the Red Devils" inte erövrade Europa under Cantona: nevertheless högt aktad inom hans hjärteklubb. Karriären befläckades av skandaler; när han var 21 år bötfälldes han av Auxerre för att ha slagit ner lagkamraten Bruno Martini under en träning, när han var 23 sköt han ett stenhårt skott mot publiken och rev sönder sin tröja när han därefter blev utbytt för sin nya klubb Marseille, året därpå kastade han en sko i ansiktet på Jean-Claude Lemoult vilket resulterade i att sex spelare från hans nya lag Montpellier krävde hans avsked. Det åsido så talade Cantonas spel på planen för sig själv och Montpellier vann mycket tack vare hans starka form den franska cupen och Marseille köpte tillbaka honom.
Cantonas karriär varvades med briljant fotboll och vredesutbrott, det mest extrema var när han å Nïmes vägnar kastade bollen på domaren efter ett "dåligt" domslut och inför disciplinkommiténs beslut om avstängning svarade han med att skaka hand med alla medlemmar med tillägget "- idiot!" innan han lämnade fransk fotboll för alltid. Landslagsmässigt uträttade han inte mycket och är till störst del ansedd som föregångaren till den riktige hjälten: Zinedine Zidane som tog över rollen som playmaker efter fiaskot i EM -96 och ledde landslaget till VM guld -98. Geni eller galning? Återigen ligger sanningen någonstans mittemellan men slutpoängen av sagan om fotbollspelaren Eric Cantona är att han kunde varit störst av alla: om han varit ödmjuk.
Det känns fantastiskt att det kryllar av talanger (fotbollskunnande+ambition) i pojklandslagen och främst U21 landslaget presterar väl och de är stora favoriter att vinna sin EM kval grupp efter tio poäng på fyra matcher. Senaste prestationen var bortavinsten mot alltid farliga Portugal med 2-0 i en vänskapsmatch. Ett urval av spelare som varit viktiga för det nya U21 landslaget är Emir Bajrami, Erton Fejzullahu och Martin Olsson. Bajrami har redan gjort debut för det "riktiga" landslaget och Fejzullahu som gjort 6 mål på 6 matcher för U21 och Olsson som har blivit ordinarie för sitt Blackburn kan snegla uppåt. Förhoppningsvis visar de tillräckligt mycket geist för Erik Hamrén så att vi får in ett par spännande spelare till det "riktiga" EM kvalet. Några svenska fotbollstalanger som är värda att hålla extra koll på listas nedan. För att begränsa detta generösa område så är spelarna max 21 år gamla samtidigt som de har gjort debut för något av pojklandslagen.
Viktor Noring, 19 år, Trelleborgs FF.
Nitton år gammal blev denne Viktor i januari 2010 men har redan intagit position som Sveriges nye stormålvakt. I fjol blev han ordinarie för sitt Trelleborg och blandade stabilt spel i luften med fenomenala reflexräddningar. Helt rättvist utnämndes han till "Årets Nykomling" och sållar sig till samma skara som Kim Källström, Tobias Hysén, Mattias Bjärsmyr och Ola Toivonen. Fostrad i talangfabriken Husie FF från Malmö och med hans respektlösa spelstil kanske Sverige i framtiden får den internationelle målvakt som vi förtjänar.
Marco Mitrovic, 18 år, Chelsea FC.
Större målskytt får man leta efter. På rak arm så är det svårt att minnas någon ungdomsspelare som gjort så många mål som Mitrovic och ekot gick hela vägen till London, fotbollens huvudstad. Skador har tyvärr gjort sitt och utvecklingen för denne MFF produkt har stannat av till viss del. Frågan är hur långt han kan gå? I Malmö fick han mycket beröm för hans seriösa läggning gällande både träning och skola men känner vi Chelsea rätt så kommer Marco inte göra en storstilad debut på Stamford Bridge men det är en avgörande del av hans utbildning. I Malmö var han kung, i London är han en i mängden men hans målfarlighet samt den beslutsamhet som han har kan räcka långt och förhoppningsvis hela vägen till Premier League.
Jasmin Sudic, 19 år, Malmö FF.
Kanske yngst att få en egen sång av MFF supportrarna där han påstås bland annat käka barn och dricka fotogen. Sudic är en hårding och fullkomligt orädd: grusplanskille som han är från BK Olympic bör han vara van vid att fotboll gör ont och att det svider att ligga på topp. Den spänstige nickspecialisten kan tyvärr gå förlorad för det svenska landslaget om han istället väljer att spela för Bosnien som han har all rätt att göra eftersom han har dubbelt medborgarskap. Det är en svårt debatt, född i ett land men fostrad i ett annat: var ligger lojaliteten? Jag tror att det mest handlar om frestelsen att delta på de större arenorna och möta de allra bästa, däremot kommer Sudic med stor sannolikhet dit förr eller senare om han har is i magen: precis som han har på fotbollsplanen.
Oscar Lewicki, 18 år, FC Bayern München.
Malmö FF stormade när Tysklands bästa klubb (that's right) kontaktade honom utan deras vetskap och i princip stal honom från dem. Modern förhandlingteknik eller skitdålig stil? Malmö FF är inte kända i Skåne för att vara den mest renhåriga klubben när det gäller att värva unga spelare, det är väl mest retsamt att de fallit på eget grepp. De hade inget kontrakt med Oscar och nobbade förslag om provspel från klubbar som Lyon och Liverpool, men Bayern pratade med familjen istället vilket är deras fulla rätt och Oscar är numera i Tyskland. Som spelare var Lewicki en av de absolut bästa i MFFs fantastiska -92or men som mittback stod han ofta i skuggan av målspottarna Alex Nilsson och Marco Mitrovic. Hans kraftfulla spelstil märks i U18 landslaget och det är rimligt att spekulera om ett framtida intåg på Allianz Arena. "Inom fyra år är jag ordinarie i Bayern Münchens startelva" - du har i augusti två år på dig om det löftet ska infrias, "kumpel"!
Andreas Landgren, 21 år, Udinese.
När Landgren var sjutton år gammal var det återkommande talangscouter som kom och tittade på honom vid Olympias träningscenter. Enligt uppgift var till och med Real Madrid på plats för att se om Andreas speluppfattning var något för dem. Innerligt känner jag att Landgren skulle väntat med att lämna Allsvenskan och spelat till sig en ordinarie plats bredvid Marcus Lantz först, risken finns att han nu i Serie A glöms bort av det Svenska Fotbollsförbundet och går miste om internationella uppdrag. Det är bara att önska honom lycka till och hoppas på att den Jonas Thern liknande innern klarar av pressen när han numer bytt "Fodbåll" på Olympia till "Calcio" på Friuli.
Samuel Adjei, 18 år, Newcastle United.
Tolv år gammal kom Samuel på att det vore roligt att spela fotboll. Fem år senare fick han ett ungdomskontrakt med nyblivna Premier League klubben Newcastle United. Han tog steget från div. 6 till Superettan och Jönköping Södra samtidigt som han är en återkommande kraft i pojklandslagen. Det är en helt osannolik utvecklingskurva och ibland dyker det upp guldkorn där "the Sky is the Limit": kan Samuel vara ett sådant guldkorn? Med drömmar om plats i Newcastles startelva, provspel med Barcelona och A-landslagsdebut så vet man aldrig men denne forward kan nå långt.
Joel Ekstrand, 21 år, Helsingborgs IF.
Gick som opolerad sextonåring från juniorlaget i Lunds BK till ordinarie mittback i HIF och landslagsman inom loppet av fyra år. Anmärkningsbart är att hans debutmatch skedde mot PSV Eindhoven på bortaplan vilket med Allsvenska ögon är en enormt tuff uppgift. Det är en fantastisk färd och efter en intervju tidigare i år berättade Ekstrand att hans slarvande med kost och vila var över: "- nu är jag så professionell som man kan bli". Efter en smakstart med sitt Helsingborg och som försvarsgeneral i U21 landslaget så kan man på allvar tala om proffskarriär. Ekstrands styrka ligger i att han till skillnad från mer Old School mittbackar som Rasmus Bengtsson och Olof Mellberg vågar spela korta uppspel och röra sig framåt i pressade situationer, han är kort och gott "En Spelande Mittback".
John Guidetti, 18 år, Manchester City.
Här är en kille som jag gillar! Laid-back och medievänlig har han blivit lite av en gullegris i Allsvenskan när han går på lån till BP efter ett bra år som U18/reservspelare i Manchesters nästbästa lag. Att prata om Emmanuel Adebayor och Carlos Tévez som om de är polare som sitter och spelar Playstation tillsammans på vardagskvällarna är charmigt och det verkar inte vara skitsnack. Hans roliga stil åsido så är han en fantastiskt spännande spelare. Han gör hattrick inför ögonen på Paolo Mancini, överraskar på a-lagsträningarna och avgör matcher på egen hand. Guidetti är en sällan skådad träningsnarkoman. Han hörde att ett moment måste repeteras tiotusen gånger för att nå teknisk perfektion och har därför tio fotbollar i sin lägenhet där han nöter, nöter och nöter. Tre gånger om dagen lägger han sig i isbad för att rehabilitera sin kropp så att han orkar träna mer. Klubbar slogs för att få hans underskrift men det blev storsatsande Manchester City. Vi får hoppas på att BP spelar John så att man får se honom i hela matcher och inte enbart i spelsekvenser men han är vad alla klubbar vill ha och något som vårat landslag desperat behöver: en målskytt.
Sebastian Carlsén, 19 år, FC Internazionale.
Var extremt nära en debut för sitt Inter vid årsskiftet men Helsingborgaren får hålla sig till tåls ett tag till. Gick som sjuttonåring från HIF och har fått mycket beröm av José Mourinho för sitt kloka och mogna spel. Inters avancemang till semifinal får mig att verkligen uppskatta vilken stor talang Carlsén måste vara då jag tyvärr inte sett honom spela men det kommer med all sannolikhet att hända snart. Cambiasso sägs vara en inspirationskälla och onekligen måste han även lärt sig av Patrick Vieira innan denne for tillbaka till England. Att Mourinho i somras köpte in Wesley Sneijder (älskar honom) kan också påverka Carlséns offensiva kvaliteter då han är en tvåvägsspelare (50 % offensiv och 50 % defensiv) så det är med hopp om rökare och stänkare som vi kanske snart får se Sebastian på den stora scenen!
Imorgon är det Man City vs Man Utd och jag kommer sitta klistrad vid teven: du med hoppas jag!
NJKC
En Fuego
Efter en rastlös natts sömn så var det dags att åka till Borgeby för att delta som instruktör för årets första F13 läger. Blev väldigt imponerad av den grupp som jag ansvarade för under de passningsövningar som dagen innehöll. Det är roligt att se att damsidan utvecklats rejält rent tekniskt, för att göra en "Jörgen Lennartsson" så får jag ägna ett par tankar åt de klubbtränare som fortsätter att fostra talanger, ni gör Fotbollssverige möjligt! Asmundstorp besöker jag imorgon då det är dags för årets första P13 läger. Tjejerna har satt ribban och jag förväntar mig inte mindre av killarna - hoppas på att även bli rejält imponerad imorgon.
Fick reda på efter vad som känts som en extreeeemt lång väntetid att jag får resa å STS vägnar till London för att ansvara över en fotbollsgrupp som ska träna med Chelsea FC i två veckor. Det kan vara svårt för många att förstå hur pass mycket det här betyder för mig. För fem år sen började jag träna mitt första fotbollslag och har gjort det regelbundet sedan dess om än med olika arbetsgivare. Jag kan inte minnas hur många olika uppdrag som jag har genomfört under denna femårsperiod för att få erfarenhet och utveckla mina ledaregenskaper. Jag spenderade två år på en utbildning för att bli en bättre tränare, om man går genom föreningsfotbollen får man samma kompetens inom en månad. Nu har jag läst 90 hp Engelska till stor del för att i framtiden få möjlighet att arbeta utomlands och nu står jag här vid mitt första utrikesuppdrag. Den här resan ger mig möjlighet att knyta kontakter och lära mig ännu mer från den allra främsta eliten samtidigt som jag har nöjet att få anpassa mitt engelskabruk till en motiverad och talangfull grupp av internationella elever. Detta påverkar inte andras vardag och jag vill inte vara självgod för detta är inte det mest betydande i världen men det är, som man säger: "Not the time to fuck up".
Här i Cobham, södra London, kommer vi att träna
Da Front
El Clásico ikväll! Som man har längtat! Att Zlatan inte är med bör Real supportrarna gilla och att Kaká inte är med bör Barca supportrarna gilla. För att vara objektiv så är det värdelöst att gå miste om dessa profiler eftersom en Clásico förtjänar de bästa spelarna och subjektivt så vill jag att Barca ställer sitt bästa lag mot Real och ger dem en rejäl omgång. Barcelona har vunnit de tre senaste mötena och jag tippar på en kvartett!
Fick reda på efter vad som känts som en extreeeemt lång väntetid att jag får resa å STS vägnar till London för att ansvara över en fotbollsgrupp som ska träna med Chelsea FC i två veckor. Det kan vara svårt för många att förstå hur pass mycket det här betyder för mig. För fem år sen började jag träna mitt första fotbollslag och har gjort det regelbundet sedan dess om än med olika arbetsgivare. Jag kan inte minnas hur många olika uppdrag som jag har genomfört under denna femårsperiod för att få erfarenhet och utveckla mina ledaregenskaper. Jag spenderade två år på en utbildning för att bli en bättre tränare, om man går genom föreningsfotbollen får man samma kompetens inom en månad. Nu har jag läst 90 hp Engelska till stor del för att i framtiden få möjlighet att arbeta utomlands och nu står jag här vid mitt första utrikesuppdrag. Den här resan ger mig möjlighet att knyta kontakter och lära mig ännu mer från den allra främsta eliten samtidigt som jag har nöjet att få anpassa mitt engelskabruk till en motiverad och talangfull grupp av internationella elever. Detta påverkar inte andras vardag och jag vill inte vara självgod för detta är inte det mest betydande i världen men det är, som man säger: "Not the time to fuck up".
Här i Cobham, södra London, kommer vi att träna
Da Front
El Clásico ikväll! Som man har längtat! Att Zlatan inte är med bör Real supportrarna gilla och att Kaká inte är med bör Barca supportrarna gilla. För att vara objektiv så är det värdelöst att gå miste om dessa profiler eftersom en Clásico förtjänar de bästa spelarna och subjektivt så vill jag att Barca ställer sitt bästa lag mot Real och ger dem en rejäl omgång. Barcelona har vunnit de tre senaste mötena och jag tippar på en kvartett!
NJKC
Lionel Messi
Nu är han störst! Bäst genom tiderna? Nej det är omöjligt men allting talar för att Messi återigen blir världens bäste spelare för även denna säsong och det är sannerligen välförtjänt. Kan mitt älskade Barcelona bli första lag att försvara en Champions League titel? Med Messi i truppen känner man sig som en åsna om man svarar nej...
The Replacements
Innan idag spelade jag träningsmatch och såhär i efterhand känner jag mig ungefär som Kung Théoden när han fick hästen över sig i Sagan om Konugens Återkomst - stel men värt det. Det är märkligt hur jag värderar alla små saker som hör en match till nu när jag inte spelar regelbundet, det är som att gå ut med en före detta flickvän där man återupptäcker de anledningar som gjorde att man blev kär från första början.
Tidigare i min blogg har jag uttryckt min ambition om att ha en substitutnation under VM: eftersom Sverige inte är med behöver jag hålla på något annat lag för att göra turneringen mer engagerande. VM är världens största sportevenemang och inträffar bara vart fjärde år, därför är det synd och skam att gå miste om eufori även om denna upplaga inte serverar varmrätt.
Av 32 deltagarländer har jag valt ut fyra lag som ligger närmast till hands och ett av dessa fyra lag kommer jag att definitivt heja att på under VM. Vad jag gör nu är att väga för- och nackdelar för att till sist komma fram till det lag som passar mig bäst. Huvudsakligen handlar det om nivå av attraktiv fotboll och inte om det lag som har störst chans att vinna turneringen men eftersom lagen erbjuder olika former av fotboll behöver jag även ha småsaker i åtanke. De nominerade är: Brasilien, Elfenbenskusten, England och Spanien.
Brasilien är världens genom tiderna bästa fotbollsnation och som alla andra år en av de stora favoriterna till ännu en förstaplats i VM. De vann det Sydamerikanska kvalet men drog sig för att imponera stort med endast nio vinster på arton matcher. En tung vinst brassarna har med sig i bagaget är 3-1 på bortaplan mot Argentina (som också är en av VMs segertippade trots att de halkade in i turneringen på ett bananskal med tvivelaktigt ledarskap) där de visar att de fortfarande är att räkna med. "Selecao" har hamnat i en främmande situation än tidigare, det usla spelet i senaste VM turneringen med skyhöga förväntningar, dåligt organiserade spelare och oinspirerat anfallsspel ledde till att Parreira's sambafotboll förkastades av föbundet. Numer ställer Dunga upp med ett hårt arbetande försvarsspel och vassa omställningar mot snabba yttrar (Maicon, Alves, Robinho) som får hål på de flesta lag. Ronaldinho passar inte in i Dunga's koncept eftersom han är en bolförande spelare på en oangenäm plats. Dunga ser hellre att innermittfältarna tar större initiativ med bollen och att kantspelarna därav bidrar med kreativa löpningar, numerära överlägen och omställningar - lägg till att Ronaldinho är ifrågasatt som ledargestalt pga hans förkärlek till sena nätter och festande.
Vad som talar för Brasilien: Hårt arbetande och ansvarstagande spel samtidigt som Kaká trivs fantastiskt bra i sin roll som innermittfältare där han får stor frihet och ansvar i det offensiva spelet. Kantspel i världsklass.
Vad som talar mot Brasilien: Svaga forwards: Adriano, Luis Fabiano och Vágner Love skrämmer inte slag på motståndarna, däremot är Pato väldigt spännande men han måste explodera för att det brasilianska folket inte ska uppleva ännu ett fiasko i världens största turnering.
Varför intresserar Selecao mig? Deras vackra böljande spel och tekniska spelare gör alltid Brasilien till ett sevärt lag som underhåller rejält, däremot är det ingen garranti eftersom förra VM var ett stort fiasko samtidigt som de är profilfattiga i år. Det är en plåga att hoppas på att Ronaldinho är med, jag tror tyvärr att de kommer längre utan honom och det känns tråkigt att sambafotbollen är i en djup svacka i ett spelsätt som inte erbjuder mycket kreativitet med boll.
Côte d'Ivoire (världens vackraste namn på ett land?) nämns som ett skrällag men det beror endast på att turneringen spelas i Afrika och att det inte känns fullt befogat att nämna Sydafrika som realistiska segrare. Lägger vi det åt sidan kan vi konstatera att de har kvalitet i sin trupp med Drogba som största spelare, nu när hans Chelsea inte räckte hela vägen i Champions League bör han vara otroligt motiverad inför hans kanske sista VM turnering. Det afrikanska mästerskapet ger inte goda fingervisningar inför VM, främst eftersom kontinentens mest dominanta lag Egypten ständigt floppar i sina försök att nå världens finaste turnering. Efter att ha blivit utslagna mot Algeriet i kvartsfinal fick elefantförbundet kalla fötter och avbröt sitt äktenskap med Vahid Halilhodžić och anställde veteranen Sven-Göran Eriksson - klokt drag? Time will tell men jag tror att detta uppdrag är skräddarsytt för Sven-Göran Eriksson. Hans senaste uppdrag har inte imponerat oss men han är fortfarande en tränare av absolut världklass och på ett näsligt vis fick han erkännande av de engelska "fotbollsvetarna" när de missade EM efter Svennis sorti. Med facit i hand är Svennis en tränare värdig detta världsmästerskap och med en trupp som vet vad han går för och litar på hans idéer kan de gå långt.
Vad som talar för Côte d'Ivoire: Spelartruppen är väldigt bra: Yaya, Kolo, Kalou, Dindane, Boka, Zokora, Gervinho, Koné, Kader Keita, Eboue och Drogba är alla dugliga spelare och är de samspelta kan de utmana Portugal och Brasilien i Grupp G.
Vad som talar mot Côte d'Ivoire: De deltar i sitt andra mästerskap och organisationen var inte beredda fullt ut på VM 2006 i Tyskland, även om de hamnade i en svår grupp. De har i ett försök att eliminera den oerfarenheten anställt Svennis men det är tufft att spekulera i om det räcker. Samtidigt är "Elefanterna" ojämna där de kan ta stora skalper i ena vevan samtidigt som de månaden därpå kan förlora mot en blåbärsnation.
Varför intresserar l'Éléphants mig? Är löjligt nog svag för snygga matchkläder och deras är hur grymma som helst men det är som tur är inte huvudanledningen. Elfenbenskusten var spännande att följa i Tyskland 2006 där de förlorade mot Holland och Argentina innan de besegrade Serbien/Montenegro för att ta sina första poäng någonsin i ett VM slutspel. De är som trupp extremt kunniga offensivt och det visades ofta i det Afrikanska mästerskapet, däremot är deras försvarsarbete oinspirerat och deras arbetsmoral låg men med Sven-Göran Eriksson vid rodret kanske det kan ändras i god tid.
England utlyser sig själva som storfavoriter inför vartenda upplaga men det är annorlunda inför denna turnering. En läxa i ödmjukhet fick Engelsmännen när de missade EM senast och valde att på nytt anställa en utländsk tränare. Fabio Cappello är omöjlig att imponera men jag svär att jag såg ena mungipan på honom dra sig uppåt momentärt när de körde över stabila Kroatien med 5-1 i VM kvalet. England är sammanfattat en fantastisk fotbollsnation och spelet som de visade i kvalet var fenomenalt: nio vinster och en förlust (mot Ukraina när de redan var kvalificerade) talar sitt tydliga språk och det gör dem, i år, till en storfavorit. Att de spelar mer spännande under Cappello förvånar mig till viss del eftersom han inte gjort sig förmögen på att spela gladfotboll. Men ett redan defensivt tungt lag medför fler möjligheter att arbeta med offensivt spel och England har rätt material till det. Gerrard, Lampard, Wright-Phillips, Walcott, Milner, Cole, Rooney, Defoe och en kvalskräll i Heskey är spelare som kan ge fotbollsfest i den södra delen av de brittiska öarna.
Vad som talar för England: De har en av världens bästa cuptränare och en trupp som vet vad som väntar dem. Rutin, disciplin och hunger når man långt med och en Rooney i storform tar hela världen med storm.
Vad som talar mot England: För ett par månader sen hade det varit svårt att finna anledningar men JT/Bridge skandalen har skapat luckor i den annars solidariska truppen och en avsatt lagkapten är sällan en happy camper. Bridge är inte förstaval som vänsterback men hans frånvaro är påtaglig vilket visas när ett par spelare i truppen går ut offentligt och uttrycker sin sympati för honom. Premier League är en otroligt skuldsatt liga och under sommaren är det realistiskt med spelarflykt från England: den otryggheten kan skapa prestationsångest hos spelarna.
Varför intresserar "The Three Lions" mig? Jag är ett stort fan av hur engelsk fotboll spelas och vore det inte för deras huliganer och gamar till presskår hade de varit solklara för mig under sommaren men det är inte lika självklart längre. Det är irriterande att jag påverkas såpass mycket av något externt men detta är något jag verkligen inte kan stå för. Alla länder har huliganer men det verkar som att det är mer accepterat av engelsmännen: det måste höra fotbollen till när värdelösa filmer som Green Street Hooligans och Football Factory rättfärdigas och straffen för huliganvåld varit begränsade i årtionden. Bättring har utlovats inför detta VM av engelska FA och blir det så är England mitt lag.
Spanien var helt otroliga i EM senast och deras spelstil är fantastiskt lockande. Deras 4-4-2 uppställning passar spelarmaterialet klockrent med livsfarliga Villa och Torres på topp följt av Xavi som störste offensiva kreatör. I Confederations Cup befann sig ett par spelare i en inkörningsfas och det förklarar till viss del varför det inte blev slutlig seger där, samtidigt fanns det en hint till hybris i hur de spelade semifinalen mot USA där bolltempot var extremt lågt och viljan att attackera obefintlig. Det händer aldrig under ett VM dock.
Vad som talar för Spanien: Allt, de har ett fantastiskt lag med professionella spelare som kommer göra allt för att ge landet ännu en folkfest. Med garranterat stark offensiv (förlorade inte en match i kvalet och hade en målskillnad på +23) tror jag att försvarsspelet blir otroligt viktigt där Puyol kommer vara som Cannavaro under förra VM.
Vad som talar mot Spanien: Av tradition kommer de aldrig långt i VM, blir det för nervöst igen? Det må vara hänt men det är få lag som kan besegra Spanien och det är deras tur att ta världen med storm: igen.
Varför lockar La Furia Roja mig? Med spelare som Villa, Xavi, Torres, Iniesta mfl står de för en osannolikt stark offensiv samtidigt som de har försvarsspelare i absolut världsklass i t ex Ramos, Puyol och Piqué. Nu går de med största sannolikhet miste om Fabrégas men det sjuka är att de i mina ögon fortfarande är största favoriterna till titeln: de har en oerhört bred trupp. FC Barcelona är mitt lag och jag räknar med sex spelare till Spaniens EM trupp, det blir svårt att låta bli att stötta dem då.
Vilka blir det? Det avslöjar jag när det närmar sig: i slutet av maj månad det vill säga.
NJKC
Tidigare i min blogg har jag uttryckt min ambition om att ha en substitutnation under VM: eftersom Sverige inte är med behöver jag hålla på något annat lag för att göra turneringen mer engagerande. VM är världens största sportevenemang och inträffar bara vart fjärde år, därför är det synd och skam att gå miste om eufori även om denna upplaga inte serverar varmrätt.
Av 32 deltagarländer har jag valt ut fyra lag som ligger närmast till hands och ett av dessa fyra lag kommer jag att definitivt heja att på under VM. Vad jag gör nu är att väga för- och nackdelar för att till sist komma fram till det lag som passar mig bäst. Huvudsakligen handlar det om nivå av attraktiv fotboll och inte om det lag som har störst chans att vinna turneringen men eftersom lagen erbjuder olika former av fotboll behöver jag även ha småsaker i åtanke. De nominerade är: Brasilien, Elfenbenskusten, England och Spanien.
Brasilien är världens genom tiderna bästa fotbollsnation och som alla andra år en av de stora favoriterna till ännu en förstaplats i VM. De vann det Sydamerikanska kvalet men drog sig för att imponera stort med endast nio vinster på arton matcher. En tung vinst brassarna har med sig i bagaget är 3-1 på bortaplan mot Argentina (som också är en av VMs segertippade trots att de halkade in i turneringen på ett bananskal med tvivelaktigt ledarskap) där de visar att de fortfarande är att räkna med. "Selecao" har hamnat i en främmande situation än tidigare, det usla spelet i senaste VM turneringen med skyhöga förväntningar, dåligt organiserade spelare och oinspirerat anfallsspel ledde till att Parreira's sambafotboll förkastades av föbundet. Numer ställer Dunga upp med ett hårt arbetande försvarsspel och vassa omställningar mot snabba yttrar (Maicon, Alves, Robinho) som får hål på de flesta lag. Ronaldinho passar inte in i Dunga's koncept eftersom han är en bolförande spelare på en oangenäm plats. Dunga ser hellre att innermittfältarna tar större initiativ med bollen och att kantspelarna därav bidrar med kreativa löpningar, numerära överlägen och omställningar - lägg till att Ronaldinho är ifrågasatt som ledargestalt pga hans förkärlek till sena nätter och festande.
Vad som talar för Brasilien: Hårt arbetande och ansvarstagande spel samtidigt som Kaká trivs fantastiskt bra i sin roll som innermittfältare där han får stor frihet och ansvar i det offensiva spelet. Kantspel i världsklass.
Vad som talar mot Brasilien: Svaga forwards: Adriano, Luis Fabiano och Vágner Love skrämmer inte slag på motståndarna, däremot är Pato väldigt spännande men han måste explodera för att det brasilianska folket inte ska uppleva ännu ett fiasko i världens största turnering.
Varför intresserar Selecao mig? Deras vackra böljande spel och tekniska spelare gör alltid Brasilien till ett sevärt lag som underhåller rejält, däremot är det ingen garranti eftersom förra VM var ett stort fiasko samtidigt som de är profilfattiga i år. Det är en plåga att hoppas på att Ronaldinho är med, jag tror tyvärr att de kommer längre utan honom och det känns tråkigt att sambafotbollen är i en djup svacka i ett spelsätt som inte erbjuder mycket kreativitet med boll.
Côte d'Ivoire (världens vackraste namn på ett land?) nämns som ett skrällag men det beror endast på att turneringen spelas i Afrika och att det inte känns fullt befogat att nämna Sydafrika som realistiska segrare. Lägger vi det åt sidan kan vi konstatera att de har kvalitet i sin trupp med Drogba som största spelare, nu när hans Chelsea inte räckte hela vägen i Champions League bör han vara otroligt motiverad inför hans kanske sista VM turnering. Det afrikanska mästerskapet ger inte goda fingervisningar inför VM, främst eftersom kontinentens mest dominanta lag Egypten ständigt floppar i sina försök att nå världens finaste turnering. Efter att ha blivit utslagna mot Algeriet i kvartsfinal fick elefantförbundet kalla fötter och avbröt sitt äktenskap med Vahid Halilhodžić och anställde veteranen Sven-Göran Eriksson - klokt drag? Time will tell men jag tror att detta uppdrag är skräddarsytt för Sven-Göran Eriksson. Hans senaste uppdrag har inte imponerat oss men han är fortfarande en tränare av absolut världklass och på ett näsligt vis fick han erkännande av de engelska "fotbollsvetarna" när de missade EM efter Svennis sorti. Med facit i hand är Svennis en tränare värdig detta världsmästerskap och med en trupp som vet vad han går för och litar på hans idéer kan de gå långt.
Vad som talar för Côte d'Ivoire: Spelartruppen är väldigt bra: Yaya, Kolo, Kalou, Dindane, Boka, Zokora, Gervinho, Koné, Kader Keita, Eboue och Drogba är alla dugliga spelare och är de samspelta kan de utmana Portugal och Brasilien i Grupp G.
Vad som talar mot Côte d'Ivoire: De deltar i sitt andra mästerskap och organisationen var inte beredda fullt ut på VM 2006 i Tyskland, även om de hamnade i en svår grupp. De har i ett försök att eliminera den oerfarenheten anställt Svennis men det är tufft att spekulera i om det räcker. Samtidigt är "Elefanterna" ojämna där de kan ta stora skalper i ena vevan samtidigt som de månaden därpå kan förlora mot en blåbärsnation.
Varför intresserar l'Éléphants mig? Är löjligt nog svag för snygga matchkläder och deras är hur grymma som helst men det är som tur är inte huvudanledningen. Elfenbenskusten var spännande att följa i Tyskland 2006 där de förlorade mot Holland och Argentina innan de besegrade Serbien/Montenegro för att ta sina första poäng någonsin i ett VM slutspel. De är som trupp extremt kunniga offensivt och det visades ofta i det Afrikanska mästerskapet, däremot är deras försvarsarbete oinspirerat och deras arbetsmoral låg men med Sven-Göran Eriksson vid rodret kanske det kan ändras i god tid.
England utlyser sig själva som storfavoriter inför vartenda upplaga men det är annorlunda inför denna turnering. En läxa i ödmjukhet fick Engelsmännen när de missade EM senast och valde att på nytt anställa en utländsk tränare. Fabio Cappello är omöjlig att imponera men jag svär att jag såg ena mungipan på honom dra sig uppåt momentärt när de körde över stabila Kroatien med 5-1 i VM kvalet. England är sammanfattat en fantastisk fotbollsnation och spelet som de visade i kvalet var fenomenalt: nio vinster och en förlust (mot Ukraina när de redan var kvalificerade) talar sitt tydliga språk och det gör dem, i år, till en storfavorit. Att de spelar mer spännande under Cappello förvånar mig till viss del eftersom han inte gjort sig förmögen på att spela gladfotboll. Men ett redan defensivt tungt lag medför fler möjligheter att arbeta med offensivt spel och England har rätt material till det. Gerrard, Lampard, Wright-Phillips, Walcott, Milner, Cole, Rooney, Defoe och en kvalskräll i Heskey är spelare som kan ge fotbollsfest i den södra delen av de brittiska öarna.
Vad som talar för England: De har en av världens bästa cuptränare och en trupp som vet vad som väntar dem. Rutin, disciplin och hunger når man långt med och en Rooney i storform tar hela världen med storm.
Vad som talar mot England: För ett par månader sen hade det varit svårt att finna anledningar men JT/Bridge skandalen har skapat luckor i den annars solidariska truppen och en avsatt lagkapten är sällan en happy camper. Bridge är inte förstaval som vänsterback men hans frånvaro är påtaglig vilket visas när ett par spelare i truppen går ut offentligt och uttrycker sin sympati för honom. Premier League är en otroligt skuldsatt liga och under sommaren är det realistiskt med spelarflykt från England: den otryggheten kan skapa prestationsångest hos spelarna.
Varför intresserar "The Three Lions" mig? Jag är ett stort fan av hur engelsk fotboll spelas och vore det inte för deras huliganer och gamar till presskår hade de varit solklara för mig under sommaren men det är inte lika självklart längre. Det är irriterande att jag påverkas såpass mycket av något externt men detta är något jag verkligen inte kan stå för. Alla länder har huliganer men det verkar som att det är mer accepterat av engelsmännen: det måste höra fotbollen till när värdelösa filmer som Green Street Hooligans och Football Factory rättfärdigas och straffen för huliganvåld varit begränsade i årtionden. Bättring har utlovats inför detta VM av engelska FA och blir det så är England mitt lag.
Spanien var helt otroliga i EM senast och deras spelstil är fantastiskt lockande. Deras 4-4-2 uppställning passar spelarmaterialet klockrent med livsfarliga Villa och Torres på topp följt av Xavi som störste offensiva kreatör. I Confederations Cup befann sig ett par spelare i en inkörningsfas och det förklarar till viss del varför det inte blev slutlig seger där, samtidigt fanns det en hint till hybris i hur de spelade semifinalen mot USA där bolltempot var extremt lågt och viljan att attackera obefintlig. Det händer aldrig under ett VM dock.
Vad som talar för Spanien: Allt, de har ett fantastiskt lag med professionella spelare som kommer göra allt för att ge landet ännu en folkfest. Med garranterat stark offensiv (förlorade inte en match i kvalet och hade en målskillnad på +23) tror jag att försvarsspelet blir otroligt viktigt där Puyol kommer vara som Cannavaro under förra VM.
Vad som talar mot Spanien: Av tradition kommer de aldrig långt i VM, blir det för nervöst igen? Det må vara hänt men det är få lag som kan besegra Spanien och det är deras tur att ta världen med storm: igen.
Varför lockar La Furia Roja mig? Med spelare som Villa, Xavi, Torres, Iniesta mfl står de för en osannolikt stark offensiv samtidigt som de har försvarsspelare i absolut världsklass i t ex Ramos, Puyol och Piqué. Nu går de med största sannolikhet miste om Fabrégas men det sjuka är att de i mina ögon fortfarande är största favoriterna till titeln: de har en oerhört bred trupp. FC Barcelona är mitt lag och jag räknar med sex spelare till Spaniens EM trupp, det blir svårt att låta bli att stötta dem då.
Vilka blir det? Det avslöjar jag när det närmar sig: i slutet av maj månad det vill säga.
NJKC
