Målgester
Såg två fantastiska klipp på youtube för ett par dagar sen, därav bristen på bilder i detta blogginlägg - ni får kolla in klippen istället om ni har tid. Det första klippet som jag såg handlade om en straffspark av Ezequiel Calvente från Spaniens U19 lag i EM. Ruskigt modigt att lägga en sån straffspark, han måste vetat att han blivit betraktad som ett praktarsel om han missat - tur för oss alla att han satte den och därmed får vi ännu mer fotbollsgodis att sukta över. Det andra klippet tyckte jag om precis lika mycket, fast den tilltalar väl mig mer estetiskt än tekniskt. Haldor Orri chippade iochförsig in även han en sjukt snygg straffspark men firandet var ännu snyggare. Bästa firandet någonsin? Jadu, det kan det faktiskt vara.
Spexandet är verkligen en viktig del av att göra mål. Det är synd att det så sällan blir rejäla målfiranden som är uttänkta, antagligen är många spelare för macho eller så skiter de i vilket. Det är en svår känsla att beskriva när man gör mål, man vet nog aldrig riktigt hur man ska agera och man får inte tillbaka förståndet förrän någon minut efteråt, då är det bra att ha en skaplig målgest på lager. Handlar en målgest om att jävlas med motståndarna eller att fira med lagkamraterna...? Det är väl en blandning, sålänge vi får ett skratt därhemma i rutan så duger vilket som. Denna reklamfilm hyllar i alla fotbollsspelares rätt att spexa, hoppas att vi får se mer av det.
Klassiker som Kenneth Anderssons pistoler, Klinsmanns dykningar eller Agahowas bakåtvolter tröttnar man väl aldrig på att se? Under en visit på youtube så hittade jag några riktigt grymma målfiranden - enjoy!
1, Fotboll i Korpen när den är som bäst! Note to self: fira på motståndarnas planhalva.
2, Bradbury borde uppenbarligen syssla med en annan sport.
3, Att ligga under med 5-0 med en minut kvar att spela är inte förnedrande nog, Ruud van Nistelrooy styr dock upp det på bästa möjliga vis.
4, En klassiker.
5, Älskar att killen firar rejält fastän hans lag ligger under.
6, Är detta en hyllning eller en diss mot tränaren...?
7, Vad har afrikanska spelare för relation med hörnflaggan? Kolla in den smått överviktiga dansanta killen till höger som dyker upp ibland, awesome!
Nu sitter jag hemma och taggar som tusan inför min egen träning ikväll, antar att jag är i den skara fotbollsspelare som sällan gör mål så en inövad målgest hade mest inneburit slöseri med tid...
[NJKC]
Spexandet är verkligen en viktig del av att göra mål. Det är synd att det så sällan blir rejäla målfiranden som är uttänkta, antagligen är många spelare för macho eller så skiter de i vilket. Det är en svår känsla att beskriva när man gör mål, man vet nog aldrig riktigt hur man ska agera och man får inte tillbaka förståndet förrän någon minut efteråt, då är det bra att ha en skaplig målgest på lager. Handlar en målgest om att jävlas med motståndarna eller att fira med lagkamraterna...? Det är väl en blandning, sålänge vi får ett skratt därhemma i rutan så duger vilket som. Denna reklamfilm hyllar i alla fotbollsspelares rätt att spexa, hoppas att vi får se mer av det.
Klassiker som Kenneth Anderssons pistoler, Klinsmanns dykningar eller Agahowas bakåtvolter tröttnar man väl aldrig på att se? Under en visit på youtube så hittade jag några riktigt grymma målfiranden - enjoy!
1, Fotboll i Korpen när den är som bäst! Note to self: fira på motståndarnas planhalva.
2, Bradbury borde uppenbarligen syssla med en annan sport.
3, Att ligga under med 5-0 med en minut kvar att spela är inte förnedrande nog, Ruud van Nistelrooy styr dock upp det på bästa möjliga vis.
4, En klassiker.
5, Älskar att killen firar rejält fastän hans lag ligger under.
6, Är detta en hyllning eller en diss mot tränaren...?
7, Vad har afrikanska spelare för relation med hörnflaggan? Kolla in den smått överviktiga dansanta killen till höger som dyker upp ibland, awesome!
Nu sitter jag hemma och taggar som tusan inför min egen träning ikväll, antar att jag är i den skara fotbollsspelare som sällan gör mål så en inövad målgest hade mest inneburit slöseri med tid...
[NJKC]
Manchester City - om legosoldaten själv får välja
Världens nya storklubb får Man City väl numer kallas efter fyra blytunga värvningar i David Silva, Aleksandr Kolarov, Jerome Boateng och Yaya Touré (och imorgon kanske även Mario Balotelli) till en redan kompetent trupp med spelare som Micah Richards, Adebayor, Kolo Touré, Nigel de Jong, Carlos Tévez med fler. Jag vill minnas när Bates sålde sitt Chelsea till Abramovich för drygt 140 miljoner pund och med "A Series of Crazy Signings" så knep de bland annat två ligatitlar på de tre första åren. Debatten då var annorlunda eftersom många var glada över att det rasslade till i Premier League som endast haft tre vinnare på tolv upplagor. Då var det spännande, numer känns det mest skrämmande och jag är orolig över konsekvenserna av de alltmer upploppande köpelagen.
Klubbkänsla är idag ett sällsynt fenomen eftersom ordförande, tränarstab och spelartrupp är låsta vid pengar och framgång. En yngre spelare måste vara helt fantastisk för att slå sig fram idag och om denne gör det så är det vanligt att han säljs vidare i några omgångar, tjänar en del slantar och bekräftar på presskonferenserna att "min nya klubb har jag alltid följt hängivet; jag älskar klubben lika mycket som jag älskar dess fans och jag vill vinna många titlar åt dem". Spelare som Sol Campbell, Luis Figo, Ronaldo, Gallas, Bellamy, Anelka, Tévez med många många många fler sprider ut sina vingar och svävar mot det mest lukrativa kontraktet, likt förbannat heter det aldrig så på presskonferensen. Det är på något vis automatiserat att inte prata om pengar när man är fotbollsspelare, i dagsläget hade jag funnit det uppfriskande om någon bara sagt att "jag fick ett sånt jävla nice kontrakt att det var omöjligt att tacka nej, detta är fan rena paradiset och nu kan jag äntligen utöka mitt garage till ett dussin lyxbilar istället för ynka tio!".
Transfermarknaden är en sådan cirkus att det är svårt att hålla koll på vem som spelar var idag och vilka lag som fortfarande är rivaler. Spelarna har som oftast noll koll på vilka lag som är viktiga att besegra, de påminns av sina fans som fortfarande envisas med att hålla hårt i sina värderingar. Jag läste en gång att om man inte blir tillfredställd av sin fru så borde man skaffa en älskarinna och är man inte nöjd med henne så är det läge att byta - vore det inte skönt att som fotbollssupporter ha en total frihet att välja nytt lag om man inte är nöjd, precis som de professionella fotbollsspelarna gör? Supportern är tyvärr då en omoralisk person; olojal och den typen man man inte gärna umgås med - give the guy a break, han följer ju bara trenden som satts av samtliga professionella klubbar och 90 % av alla fotbollsproffs.
Bland det töntigaste jag varit med om var när Babis Stefanidis bytte som startspelare från Helsingborgs IF till Malmö FF och iochmed detta färgades som en stor förrädare - han skulle inte våga visa sig norr om Bjärred och så vidare. Killen spelade innan i Djurgården och de sket i vilket när han kom tillbaka till Sverige från Bröndby, liksom hur MFF och HIF supportrarna sket i vilket när han floppade och gick till Landskrona BoIS, som väl också är någon sorts rival till de båda klubbarna...? Det är inte sveket i sig, det är omgivningens förväntan av supportrarna som gör att de reagerar. Babis var bra när han gick till Malmö och kass när han lämnade, det var väl skillnaden mellan svikare och normalt funtad fotbollsspelare. Detta uppjagade supporterbaserade beteende må ha varit berättigat för femton, tjugo år sen när spelarna fortfarande hade klubbkänsla men dagens transfermarknad kräver en åskådare med mer tålamod och förståelse: visst kan det vara tråkigt om lagkaptenen väljer att gå till lokalkonkurrenten men vi måste förstå att han faktiskt vill kunna köpa ett nytt jetplan som faktiskt har en fjärrkontroll till 60" surround sound movie home theatern.
Klubbkänsla är idag ett sällsynt fenomen eftersom ordförande, tränarstab och spelartrupp är låsta vid pengar och framgång. En yngre spelare måste vara helt fantastisk för att slå sig fram idag och om denne gör det så är det vanligt att han säljs vidare i några omgångar, tjänar en del slantar och bekräftar på presskonferenserna att "min nya klubb har jag alltid följt hängivet; jag älskar klubben lika mycket som jag älskar dess fans och jag vill vinna många titlar åt dem". Spelare som Sol Campbell, Luis Figo, Ronaldo, Gallas, Bellamy, Anelka, Tévez med många många många fler sprider ut sina vingar och svävar mot det mest lukrativa kontraktet, likt förbannat heter det aldrig så på presskonferensen. Det är på något vis automatiserat att inte prata om pengar när man är fotbollsspelare, i dagsläget hade jag funnit det uppfriskande om någon bara sagt att "jag fick ett sånt jävla nice kontrakt att det var omöjligt att tacka nej, detta är fan rena paradiset och nu kan jag äntligen utöka mitt garage till ett dussin lyxbilar istället för ynka tio!".
Transfermarknaden är en sådan cirkus att det är svårt att hålla koll på vem som spelar var idag och vilka lag som fortfarande är rivaler. Spelarna har som oftast noll koll på vilka lag som är viktiga att besegra, de påminns av sina fans som fortfarande envisas med att hålla hårt i sina värderingar. Jag läste en gång att om man inte blir tillfredställd av sin fru så borde man skaffa en älskarinna och är man inte nöjd med henne så är det läge att byta - vore det inte skönt att som fotbollssupporter ha en total frihet att välja nytt lag om man inte är nöjd, precis som de professionella fotbollsspelarna gör? Supportern är tyvärr då en omoralisk person; olojal och den typen man man inte gärna umgås med - give the guy a break, han följer ju bara trenden som satts av samtliga professionella klubbar och 90 % av alla fotbollsproffs.
Bland det töntigaste jag varit med om var när Babis Stefanidis bytte som startspelare från Helsingborgs IF till Malmö FF och iochmed detta färgades som en stor förrädare - han skulle inte våga visa sig norr om Bjärred och så vidare. Killen spelade innan i Djurgården och de sket i vilket när han kom tillbaka till Sverige från Bröndby, liksom hur MFF och HIF supportrarna sket i vilket när han floppade och gick till Landskrona BoIS, som väl också är någon sorts rival till de båda klubbarna...? Det är inte sveket i sig, det är omgivningens förväntan av supportrarna som gör att de reagerar. Babis var bra när han gick till Malmö och kass när han lämnade, det var väl skillnaden mellan svikare och normalt funtad fotbollsspelare. Detta uppjagade supporterbaserade beteende må ha varit berättigat för femton, tjugo år sen när spelarna fortfarande hade klubbkänsla men dagens transfermarknad kräver en åskådare med mer tålamod och förståelse: visst kan det vara tråkigt om lagkaptenen väljer att gå till lokalkonkurrenten men vi måste förstå att han faktiskt vill kunna köpa ett nytt jetplan som faktiskt har en fjärrkontroll till 60" surround sound movie home theatern.
Något som verkar väldigt lovande är den regel som kommit till Premier League om att man endast får använda sig av 25 spelare i truppen, samtidigt som man får använda hur många som helst som är under 21 år gamla. Det tar bort rätten att köpa ihop ett lag, fler talanger måste användas och inhemska ligor får en chans till bättre kvalitet eftersom proffsklubbarna måste tänka efter om de verkligen behöver köpa in en 24 årig svensk/serb/rumän/norsk etc. för 20 mille istället för att ge sin egen 18 åring chansen. Det blir skönt om fler ligor tvingar fram detta avtal så att vi pånytt får se klubbkänsla i världsfotbollen. Vad är roligast; att en egen produkt gör två mål i sin debutmatch som inhoppare eller att den avdankade superstjärnan gör fem mål totalt under en säsong?
Sitter och skrattar för mig själv när jag tänker på att Joe Cole gått till Liverpool gratis vilket innebär att Chelsea kastat bort honom samt 8 miljoner pund för Benayoun som ny nr 10. Bra jobbat Roy!
[NJKC]
Sitter och skrattar för mig själv när jag tänker på att Joe Cole gått till Liverpool gratis vilket innebär att Chelsea kastat bort honom samt 8 miljoner pund för Benayoun som ny nr 10. Bra jobbat Roy!
[NJKC]
Picking Up The Pieces
Som ni, mina tappra läsare, har märkt så har mitt skrivande varit lika passivt som Hammarbys försvarsspel (Allsvenska igen säsong 2011... knappast!) under de senaste veckorna men det beror inte på skrivkramp utan endast på att jag varit iväg och arbetat där det inte funnits tid eller dator. Jag är glad att meddela att båda dessa resor kan kopplas till min blogg eftersom de gynnar bloggens huvudtema... fotboll det vill säga. Stort Grattis till Spanien förresten, värdiga vinnare i slutändan även om Tyskarna var VMs bästa lag i mina ögon.
En vecka spenderades vid Stadium Sports Camp i Norrköping och det var en av de bästa sommarveckorna någonsin och jag är glad över att få jobba med saker som inte bara är roliga utan även utvecklande: detta är ju vad jag vill göra i framtiden. Som ansvarig ledare för en grupp fotbollstokiga elvaåringar fick jag dagligen träna dem och se till så att de mådde bra i övrigt, till er föräldrar som säger att det är jobbigt att uppfostra två barn: testa uppfostra nitton stycken under en vecka ; ) Mellanstadieåldern är verkligen rolig och jag hade flera killar som inte bara var duktiga spelare, de var helyllekillar i största allmänhet och de var som regel väldigt roliga att umgås med. Vi i grupp 17 mötte tre andra "lag" där vi vann två matcher och förlorade en, som tur var hamnade vi överst i "tabellen" tack vare bra målskillnad. Jag är inte den typen av tränare som till varje pris måste vinna matcher (i alla fall inte när det gäller ungdomsfotboll) men segrar medför en gemensam god stämning i en grupp och det märktes tydligt på pojkarna att de sträckte lite extra på sig efter en vinstmatch.
Jag var väldigt glad över att få träffa gamla bekanta från min tid vid Fotbollstränarlinjen på Eslövs Folkhögskola och det var spännande att träffa nya likasinnade människor, varav många man numer kan kalla vänner. Det känns klockrent att jag är välkommen tillbaka även nästa år och jag kan knappt bärga mig. Jag hoppas på fler veckor, det är bara två somrar kvar tills jag har klarat av mina studier och de vill jag spendera på fotboll och språk, precis som denna! Jag hade innan hört att detta sportläger skulle vara välskött och väldigt roligt men det överträffade mina redan höga förväntningar. Kolla in länken till höger om ni vill veta mera om fantastiska Stadium Sports Camp som arrangeras av IFK Norrköping, varmt rekommenderat av mig i alla lägen.
Efter en snabb tripp hem så påbörjades ett nytt äventyr med STS där jag jobbade som språkreseledare i London, "Chelsea Football Camp" hette det och våra dagar spenderades mestadels vid Chelsea's faciliteter i Cobham. Jobbet här var mer komplicerat än vad jag trodde eftersom våra scheman delades ut väldigt sent samtidigt som det ständigt kom fler och fler oväntade saker som måste lösas. Jag är inte en administrativ person, jag är mer praktiserande och det störde mig till viss del att jag inte fick leva ut på det sättet som jag föredrar men å andra sidan var det nyttigt att ordna saker utöver de man förväntat sig.
Jag hade turen att tilldelas en riktigt härlig grupp; jag älskar när människor är såpass trygga att de tål skämt och vågar bjuda på sig själva. Jag skojar aldrig med folk som jag ogillar eller med personer som inte kan hantera det. Det var tur för mig att jag hade så många som ville skoja tillbaka och det gav en väldigt trevlig stämning i gruppen och såvitt jag vet så blev det aldrig osämja. Individerna som jag hade var även respektfulla och förstod, som oftast, när det var läge att busa och när det var läge att vara seriös (SPOILER: Vissa av de andra ledarna sa att jag hade trevligast grupp och jag kände så med - även om det fans supergoa ungar i de andra grupperna också). För vad det är värt, så var det dessa kids som gjorde hela resan worth while.
Om engelsmännen är bra på att spela fotboll så är de bedrövliga på att laga mat, jag hade faktiskt inte bytt bort Allsvenskan mot Premier League ifall det ingått ett byte av lunchvanor också. Jag kränger det mesta men jag kunde för mitt liv inte gå med på att äta två halva vittbrödsbullar med kokt ägg, majonäs och rå lök samt en 40g påse med "Sainsbury's Salt & Vinegar Crisps" varje dag i två veckor: tacka Gud för KFC! Maten åsido så bjöd "The Chelsea Coaches" på bra träningar men vad jag insåg är att vi i Sverige inte ligger efter kvalitetsmässigt på ungdomssidan, det vi saknar är resurser och den galna vinnarmentaliteten som t ex Harry Redknapp eller Sam Allardyce har, vi kompletterar dessa brister med samlade sinnelag och en formidabel lagkänsla som t ex Sven-Göran Eriksson och Tommy Svensson utstrålar. Om ni minns U21 landslagets galna upphämtning från 0-3 till 3-3 i semifinalen av U21 EM förra sommaren mot just England så känns det ganska talande för ländernas respektive talangutveckling; England ligger före men Sverige kommer ikapp. England kan välja och vraka bland tonåringarna eftersom de kommit fram fort tekniskt och fysiskt på grund av den extrema konkurrensen som deras fotbollssamhälle har, i Sverige är vi mer måna om våra talanger och de kommer ofta fram senare i åldrarna men då är de även redo mentalt eftersom de har en trygghet i sig, en engelsk spelare är ofta stressad, nervös och lider av prestationsångest.
En av coacherna, Ben, var överraskad över hur bra svenskarna var på att utmana då engelska killar inte har samma nivå av kreativitet. Ben menade att unga engelska fotbollsspelare är så styrda av sina tränare att de fokuserar mer på tränarens förväntningar före egen spontanitet. "Frihet under ansvar" hade en av mina gamla tränare som motto - det ligger något i det. Vad de presenterade för övningar var inte någon direkt nyhet men vad jag tar till mig är att sträva efter att de flesta övningar ska erbjuda överlappande situationer - det är väldigt vanligt här att vi stannar övningen efter ett moment, till exempel en bruten passning, men det är mer fotbollslikt att bygga vidare på det initiala momentet: missar du en passning så måste du försöka vinna tillbaka bollen.
Hemresan kunde varit bättre för min del; blev illamående och febrig samtidigt som det redan börjat komma ångest över att ha sagt hejdå till ena halvan av kidsen dagen innan eftersom de inte skulle flyga till Stockholm. Som tur var kom vi hem tryggt och det var dystert att se resten av ungarna säga hejdå till varandra men det blir desto roligare på återträffen i Göteborg i höst; ska snylta till mig en sovplats hos min bror som flyttar dit pga studier om en dryg månad. Jag vet inte ärligt talat om jag vill tillbaka till Chelsea Football Camp nästa sommar eftersom vi tyvärr inte undervisade i engelska, vi pratade väldigt mycket och det gjorde de flesta av kidsen också men eftersom jag ska jobba inom detta så strävar jag efter att vara en mästare när jag väl ställs inför läraryrket - då är det kanske bättre att ta en kurs som erbjuder språk före fotboll...?
Nu har jag skrivit i totalt en fotbollsmatch och det är faktiskt ganska kort tid för ett så långt inlägg men nu flöt det på bra och det beror på att jag verkligen skrivit från hjärtat och inte så mycket från hjärnan - den jäkeln har en tendens att försvåra saker...
[NJKC]
En vecka spenderades vid Stadium Sports Camp i Norrköping och det var en av de bästa sommarveckorna någonsin och jag är glad över att få jobba med saker som inte bara är roliga utan även utvecklande: detta är ju vad jag vill göra i framtiden. Som ansvarig ledare för en grupp fotbollstokiga elvaåringar fick jag dagligen träna dem och se till så att de mådde bra i övrigt, till er föräldrar som säger att det är jobbigt att uppfostra två barn: testa uppfostra nitton stycken under en vecka ; ) Mellanstadieåldern är verkligen rolig och jag hade flera killar som inte bara var duktiga spelare, de var helyllekillar i största allmänhet och de var som regel väldigt roliga att umgås med. Vi i grupp 17 mötte tre andra "lag" där vi vann två matcher och förlorade en, som tur var hamnade vi överst i "tabellen" tack vare bra målskillnad. Jag är inte den typen av tränare som till varje pris måste vinna matcher (i alla fall inte när det gäller ungdomsfotboll) men segrar medför en gemensam god stämning i en grupp och det märktes tydligt på pojkarna att de sträckte lite extra på sig efter en vinstmatch.
Jag var väldigt glad över att få träffa gamla bekanta från min tid vid Fotbollstränarlinjen på Eslövs Folkhögskola och det var spännande att träffa nya likasinnade människor, varav många man numer kan kalla vänner. Det känns klockrent att jag är välkommen tillbaka även nästa år och jag kan knappt bärga mig. Jag hoppas på fler veckor, det är bara två somrar kvar tills jag har klarat av mina studier och de vill jag spendera på fotboll och språk, precis som denna! Jag hade innan hört att detta sportläger skulle vara välskött och väldigt roligt men det överträffade mina redan höga förväntningar. Kolla in länken till höger om ni vill veta mera om fantastiska Stadium Sports Camp som arrangeras av IFK Norrköping, varmt rekommenderat av mig i alla lägen.
Efter en snabb tripp hem så påbörjades ett nytt äventyr med STS där jag jobbade som språkreseledare i London, "Chelsea Football Camp" hette det och våra dagar spenderades mestadels vid Chelsea's faciliteter i Cobham. Jobbet här var mer komplicerat än vad jag trodde eftersom våra scheman delades ut väldigt sent samtidigt som det ständigt kom fler och fler oväntade saker som måste lösas. Jag är inte en administrativ person, jag är mer praktiserande och det störde mig till viss del att jag inte fick leva ut på det sättet som jag föredrar men å andra sidan var det nyttigt att ordna saker utöver de man förväntat sig.
Jag hade turen att tilldelas en riktigt härlig grupp; jag älskar när människor är såpass trygga att de tål skämt och vågar bjuda på sig själva. Jag skojar aldrig med folk som jag ogillar eller med personer som inte kan hantera det. Det var tur för mig att jag hade så många som ville skoja tillbaka och det gav en väldigt trevlig stämning i gruppen och såvitt jag vet så blev det aldrig osämja. Individerna som jag hade var även respektfulla och förstod, som oftast, när det var läge att busa och när det var läge att vara seriös (SPOILER: Vissa av de andra ledarna sa att jag hade trevligast grupp och jag kände så med - även om det fans supergoa ungar i de andra grupperna också). För vad det är värt, så var det dessa kids som gjorde hela resan worth while.
Om engelsmännen är bra på att spela fotboll så är de bedrövliga på att laga mat, jag hade faktiskt inte bytt bort Allsvenskan mot Premier League ifall det ingått ett byte av lunchvanor också. Jag kränger det mesta men jag kunde för mitt liv inte gå med på att äta två halva vittbrödsbullar med kokt ägg, majonäs och rå lök samt en 40g påse med "Sainsbury's Salt & Vinegar Crisps" varje dag i två veckor: tacka Gud för KFC! Maten åsido så bjöd "The Chelsea Coaches" på bra träningar men vad jag insåg är att vi i Sverige inte ligger efter kvalitetsmässigt på ungdomssidan, det vi saknar är resurser och den galna vinnarmentaliteten som t ex Harry Redknapp eller Sam Allardyce har, vi kompletterar dessa brister med samlade sinnelag och en formidabel lagkänsla som t ex Sven-Göran Eriksson och Tommy Svensson utstrålar. Om ni minns U21 landslagets galna upphämtning från 0-3 till 3-3 i semifinalen av U21 EM förra sommaren mot just England så känns det ganska talande för ländernas respektive talangutveckling; England ligger före men Sverige kommer ikapp. England kan välja och vraka bland tonåringarna eftersom de kommit fram fort tekniskt och fysiskt på grund av den extrema konkurrensen som deras fotbollssamhälle har, i Sverige är vi mer måna om våra talanger och de kommer ofta fram senare i åldrarna men då är de även redo mentalt eftersom de har en trygghet i sig, en engelsk spelare är ofta stressad, nervös och lider av prestationsångest.
En av coacherna, Ben, var överraskad över hur bra svenskarna var på att utmana då engelska killar inte har samma nivå av kreativitet. Ben menade att unga engelska fotbollsspelare är så styrda av sina tränare att de fokuserar mer på tränarens förväntningar före egen spontanitet. "Frihet under ansvar" hade en av mina gamla tränare som motto - det ligger något i det. Vad de presenterade för övningar var inte någon direkt nyhet men vad jag tar till mig är att sträva efter att de flesta övningar ska erbjuda överlappande situationer - det är väldigt vanligt här att vi stannar övningen efter ett moment, till exempel en bruten passning, men det är mer fotbollslikt att bygga vidare på det initiala momentet: missar du en passning så måste du försöka vinna tillbaka bollen.
Hemresan kunde varit bättre för min del; blev illamående och febrig samtidigt som det redan börjat komma ångest över att ha sagt hejdå till ena halvan av kidsen dagen innan eftersom de inte skulle flyga till Stockholm. Som tur var kom vi hem tryggt och det var dystert att se resten av ungarna säga hejdå till varandra men det blir desto roligare på återträffen i Göteborg i höst; ska snylta till mig en sovplats hos min bror som flyttar dit pga studier om en dryg månad. Jag vet inte ärligt talat om jag vill tillbaka till Chelsea Football Camp nästa sommar eftersom vi tyvärr inte undervisade i engelska, vi pratade väldigt mycket och det gjorde de flesta av kidsen också men eftersom jag ska jobba inom detta så strävar jag efter att vara en mästare när jag väl ställs inför läraryrket - då är det kanske bättre att ta en kurs som erbjuder språk före fotboll...?
Nu har jag skrivit i totalt en fotbollsmatch och det är faktiskt ganska kort tid för ett så långt inlägg men nu flöt det på bra och det beror på att jag verkligen skrivit från hjärtat och inte så mycket från hjärnan - den jäkeln har en tendens att försvåra saker...
[NJKC]
