Football according to [njkc]

För mig är Champions League ett fenomen och finalen är den största årliga sporthändelsen inom idrottsvärlden men det är, liksom allt annat jag påstår, diskuterbart. Fascinationen kring Super Bowl förstår jag delvis men efter varje romersknumrerad gala som jag har sett så känns det som om uppladdningen väger tyngre än matchen. Super Bowl följs av miljarder tittare… undrar hur många det är bland dem som förstår reglerna och hur många som har följt lagens framfart under säsongen.

 

 

Champions League är inte lika komplicerat samtidigt som det är fritt från politiskt vinklade budskap. Super Bowl vore en mer stimulerande upplevelse om man slapp höra Queen Latifah kraxa fram ”America the Beautiful” och se en upp och ner vänd clown dricka Budweiser trettio gånger samma natt. Champions League finalen är aldrig krystad och förefaller alltid vara en vanlig fotbollsmatch (om än med större prestige) utan överflödiga onödigheter. Det är både enklare och mer lockande att dras in i det böljande spel som fotboll erbjuder än det pop-kulturella, avbrottspåtvingade hormonkrig som football lyfter fram.

 

 

Det där var en notis i bloggen som handlar om den första rundan av Champions League’s åttondelsfinaler. Spännande och tät har den varit: returmatcherna kommer bjuda på fyrverkerier.

 

Åttondelsfinaler rond 1

 

Lyon – Real Madrid 1-0 (1-0 Makoun)

 

 

De före detta franska stormästarna slog till rejält i den här matchen när de avvärjde ett för dagen tamt Real Madrid. Bollövertag hade bortalaget men svårt att skapa rejäla målchanser och när de väl närmade sig stod en alldeles fenomenal Hugo Lloris ivägen: får Lyon behålla honom en säsong till? Fråga mig efter VM. Kaka fick till stor del skulden för nederlaget men han slog ifrån sig, jag vill påstå att matchförloppet inte färgades av Kaka utan av Toulalan som gång på gång låste Real´s djupledsspel, Galacticós höga bollinnehav kan därför förklaras: de vågade inte slå många avgörande passningar utan tvingades söka nya ytor. Inför nästa match saknar Real viktiga Xabi Alonso och ”El Desafiador”: Marcelo. Jag tippar trots Lyons övertag på avancemang av Real Madrid, de har bred trupp och har varit väldigt starka på hemmaplan i år.

 

Milan – Manchester United 2-3 (1-0 Ronaldinho, 1-1 Scholes, 1-2 Rooney, 1-3 Rooney, 2-3 Seedorf)

 

 

En stor snackis inför matchen var att Beckham skulle möta sin fosterklubb och sin mentor: sir Alex Ferguson. Becks var inte spektakulär: han har nått den åldern där man måste vara exceptionell för att fortfarande mäkta med något, som t ex Zidane. För egen del var jag mer spänd på hur Ronaldinho skulle hävda sig mot formstarka engelsmän och han gjorde det utmärkt. Under en halvtimme togs vi bakåt i tiden och fick uppleva den fräna talang som inte var ett uttröttat party-animal. Ur Ronaldinho’s skugga reste sig ett annat djur och såg till att United har shotgun på kvartsfinal. Rooney imponerar mer och mer och jag anser att han just nu är världens bäste forward. Mot West Ham senast ser hans nickmål väldigt lätt ut, det är för att Rooney är tekniskt fulländad: på ett funktionellt vis.

 

Porto – Arsenal 2-1 (1-0 Varela, 1-1 Campbell, 2-1 Falcao)

 

 

Fabiansky och Almunia är denna omgångs svagaste målvaktspar. De på förhand svagare korten t ex Fiorentina, CSKA, Olympiacos, Stuttgart; har kompetenta förstamålvakter (Frey, Akinfeev, Nikopolidis, Lehmann) och Arsenal kan på allvar aldrig utmana om Champions League titeln förrän de också har det. Denna match blir de straffade när unge Fabiansky klantar sig rejält. En händelserik och efterlängtad comeback av Sol ”Shaft” Campbell i Champions League och det är roligt att ha honom tillbaka, vem vet: han kanske blir bomben i Capello’s trupp till Sydafrika. Det arv Mourinho lämnat Porto är kvar: de är fortfarande väldigt strukturerade och starka, deras chanser att avancera vidare är väldigt goda. Spelare som Hulk och Bruno Alves kan man inte annat än gilla.

 

Bayern München – Fiorentina 2-1 (1-0 Robben, 1-1 Kröldrup, 2-1 Klose)

 

 

Man kan tycka att detta är en match som Bayern borde dominera; de är formstarka, har stor rutin i Champions League och talangfull trupp men trots det kan de inte avvärja Fiorentina bättre och med stort flyt kniper en seger via en tveksam straffspark och en ännu tveksamare utvisning på Gobbi. Robben är ett glädjeämne för van Gaal och håller han sig skadefri kan Bayern’s tid i år bli lång. Sebastian Frey är en stor målvakt och en favorit för mig att ersätta en rad målvakter i diverse ”storklubbar” i Europa: Wenger är en fena på att värva fransmän och Frey vore den perfekte värvningen.

 

Stuttgart – Barcelona 1-1 (1-0 Cacau, 1-1 Ibrahimovic)

 

 

Offensiv press är Barca’s kryptonit, vilket Atletico Madrid bevisade för dryga veckan sen. Stuttgart vågade utmana, hålla i bollen, slå tidiga inlägg (vänsterbacken Molinaro slog ett par crossbollar i världsklass) och det gav bra resultat matchen igenom. Den massiva omställningstaktiken innebar 1-0 till Stuttgart när högerbacken Gebhart slår ett inlägg, som måste ha fått Daniel Alvés grön av avund, vilket blir inprickat av den livsfarlige Cacau. Barca såg loja ut, främst duon Yaya och Sergio: som det geni han är byter Pep Guardiola ut den ena problemfaktorn mot ett offensivt vapen i Henry och placerar Iniesta centralt. Äntligen fick Barcelona fart när de hade boll och kvitteringen av Zlatan (som var offside) ger det rättvisa resultatet 1-1. Inför returen vill nog alla Barca entusiaster se mycket mer från de regerande mästarna och Guardiola har lovat att de höjer sig ett snäpp.

 

Olympiacos – Bordeaux 0-1 (0-1 Ciani)

 

 

Mellberg, det här känns inte bra. Tråkigt nog kommer vi inte få två svenskar i kvartsfinal när Bordeaux står i vägen. Segern var knapp i en tät match och Ciani's kompetens innanför straffområdet blir den avgörande faktorn för Bordeaux’s avancemang till kvartsfinal: jag tror aldrig att Greklands nästbästa lag kan vända borta på Chaban Delmas. Bordeaux har bättre form och starkare trupp. Chamakh’s anställning har förlängts i minst sex månader till, det innebär att jag vågar utropa Bordeaux till ett lag med rätt att skrälla, kom ihåg att de vann sin grupp klart före Bayern och Juventus. Med facit i hand är Mellberg nog väldigt nöjd, och lite skadeglad, över att hans nya kamrater klarar sig bättre än de gamla.

 

CSKA Moskva – Sevilla 1-1 (0-1 Negredo, 1-1 González)

 

 

För mig är detta resultat omgångens överraskning. Att möta ryska lag på bortaplan är inte lätt för de Sydeuropeiska men Sevilla skötte sig bra, antagligen stärkta efter den blytunga bortavinsten mot Mallorca i La liga. ”Tennsoldaterna” dominerade dock planenligt och visar hur fantastisk trupp de har när de kan starta med CL debuterande nyförvärvet Keisuke Honda, vilken spelade som om han gjort det hela livet. Serbiske mittfältaren Krasic kommer vara en av VM’s stora och jag önskar verkligen att CSKA går vidare så att man får se mer av honom: det är för tidigt för mig att mista vår bekantskap och jag märker att jag får en släng av separationsångest när jag tänker på det. Negredo har varit okej för Sevilla i år och han dyker upp ibland och stöter in viktiga mål, jag väntar mest på att Kanouté ska vakna ty han har legat på avkylning hela säsongen.

 

Inter – Chelsea 2-1 (1-0 Milito, 1-1 Kalou, 2-1 Cambiasso)

 

 

En av de mest hypade matcherna på förhand visade sig bli den bästa. Fullt rättvist vinner Inter på hemmaplan och äntligen har det lossnat för dem i Champions League. Mourinho har rätt: Inter är starkare utan Ibra: med Etoo, Milito, Motta och Sneijder inköpta för fräscha Zlatan pengar har de en offensiv kraft som medför att de på allvar kan utmana de stora lagen i Champions League. Milito’s 1-0 föregås av en vacker passning av Etoo, ett översteg av Sneijder och en gudomlig första touch som fick mannen som ”ingen kan få ur balans”… ur balans. Tempot i matchen var väldigt högt och det smällde rejält ibland, däremot tror jag inte att det var avsiktligt i de flesta fall, det gick bara för fort. Julio Cesar var stabil efter hans bilolycka tidigare i veckan men hans fummel på Kalou’s mål kan man inte skylla på trafiken, sådana smekningar ska han avvärja varje dag i veckan. Filmningar är tyvärr en stor del av fotboll idag: det tog Drogba 30 sekunder att rulla rundor: sorgligt nog är det inte hans personbästa. Milito gör ett svanhopp strax därefter men inser det själv och reser sig snabbt: bra av Mr. Gonzalez att ge honom det gula, så ska det va! Kalou får inte straff med sig efter uppvaktning av Samuel men det är nära, avgörande är att han gör karaktärsdraget att kasta upp armarna innan man görs ner: som hämtat från en krigsfilm där soldaten blir skjuten precis innan han når skyttegraven, synd annars hade nog Chelsea haft ett bättre utgångsläge. Cambiasso blir matchhjälte och Inter har ett jätteläge att gå vidare: sjabblar José…?

 

Det var en fantastisk omgång och jag längtar redan till returen: än är man inte mätt. Snart drar Allsvenskan igång och i sommar är det VM, de kommande månaderna är en ljus tröst i detta vintermörker.

NJKC

Fyra matcher av Champions League's åttondelsfinaler har spelats och de var fantastiska. Lyon var det bättre laget mot Real Madrid och vinner rättvist med 1-0 efter världens snyggaste felträff av Makoun (han siktar på vänstra delen av målet men träffar utsidan av sin vrist istället för den främre och därför skruvar sig bollen utåt mot högra krysset). Rooney's form håller i sig och tydligen behövde inte sir Alex skälla i halvtid när han har sin "soon-to-be-adoptive-son" i närheten. Ronaldinho var också magisk, VM behöver honom. Wenger gör sin vana trogen när han gnäller på domaren, även om Hanssons agerande verkar torftigt så följer han regelboken. Hade Wenger haft bättre målvakter hade han förlängt sin livslängd med ett decennium: det är inte hälsosamt att bli så arg. Bayern München kommer undan med blotta förskräckelsen mot Fiorentina: kan de göra om det? Nästa vecka bjuds vi på mer Champions League godis när de regerande mästarna på allvar träder in i turneringen och när Italiens bästa lag möter Englands potentiellt bästa.

 

 

En klassvärvning ersätter en annan när Eguren återvänder till Svensk ligafotboll. Det är beklagligt att Allsvenskan går miste om Tobias Linderoth som nu tycks ge upp sin pånyttfödda fotbollskarriär. Vi får hoppas att det inte är så men jag vill gardera min blogg genom att uttrycka mig varmt om Linderoth i förebyggande syfte och det gör jag genom att minnas VM matchen mot England i Saitama den andre juni 2002.

 

 

 

 

Sin vana trogen förde den engelska presskåren inför VM sin "dunka sig själv i ryggen" kampanj där de målar upp The Three Lions som världens bästa landslag, den som vågar påstå något annat måste lida av antingen avundsjuka eller en allvarlig mental störning. Självklart skulle England, med världsstjärnor som Beckham och Owen, krossa sin kusin från landet: Sverige. I ärlighetens namn hade de lönnfeta gamarna på The Sun en poäng om man ser till Sveriges trupp på papper.

 

 

 

 

Magnus Hedman var den mest utskällde målvakten i Engelsk fotboll och inte ens ordinarie för ett mittenlag... i League One, Niclas Alexandersson hade inte "tagit plats i Englands fjärde startelva", Sverige hade sin bästa försvarsspelare skadad samt två mittbackar som vikarierande ytterbackar (Mjällby och Lucic) och Tobias Linderoth, Sveriges dynamo, hade spelat sju matcher på en halv säsong för nedflyttningshotade Everton.

 

 

 

 

Den offentliga förnedring som Sveriges englandsproffs uthärdade månaderna inför VM var det bästa som kunde hända. De kom dit påtända med drömmar om upprättelse och som de knäppte mobbarna på näsan. Hedman reparerade sitt misslyckade hörningripande från första halvlek, Alexandersson stänkte dit kvitteringen och Linderoth sprang femton kilometer den matchen och varje steg han tog hade tanke bakom sig. Offerviljan och beslutsamheten som visades mot Eleganta England var ett mästerverk regisserat av Linderoth på innermittfältet, vilket Svenska folket fick se totalt 76 gånger. Hans spelartyp är för alltid ett av Sveriges signum: tack för minnena, Tobbe!

 

 

 

 

Eguren då? Många vill kalla honom svikare som skriver på för AIK men ärligt talat, varför skulle Eguren som för ett par år sen spelade för ett topplag i världens bästa liga välja att spela i Superettan? Det handlar inte om Egurens brist på lojalitet utan om Hammarbys brist på kvalitet. Låt grabben vara, vi ska vara glada att vi kan locka en sådan spelare till Sverige, speciellt med tanke på det väder vi har!

 

 

 

 

Avslutande välkomnar jag Fredrik Ljungbergs tankar om återkomst till landslaget, att han varvar ner i MLS som bevisligen ännu inte håller klass efter Seattle's magplask mot Rosenborg (0-3) förstår jag med tanke på hur illa skadad han varit under de senaste säsongerna men han gav upp landslaget för tidigt. 31 år är ingen ålder att avsluta en fantastisk landslagskarriär och jag hade bytt bort alla Mikael Dorsin's, Magnus Turbo's, Marcus Rosenberg's, Daniel Nannskog's, Rami Shabaan's och Samuel Holmén's landslagsuppdrag mot ett par år till av Freddie.

 

 

 

Strax ska jag fira bonusbrorsans sambos 30 årsdag men det blir en lugn kväll eftersom jag har lyckan att delta i lagets internmatch imorgon, det blir nog på bänken för b-laget men vem bryr sig: det är i alla fall fotboll!
NJKC

Tyvärr var denna fantastiska fyra utan Jessica Alba och inte särskilt relaterad till vare sig superhjältar eller B-filmer, den handlar om årets första träning för mitt pojklag - fyra dök upp. Det tråkiga är att lågt deltagarantal innebär att man oftast inte kan genomföra sin planering för dagen men det positiva som lyfts fram av vetskapen att jag tyvärr inte har koll på hur många som dyker upp är att jag har blivit flexibel, fantasifull och positiv under träningen. Det är inte lönt att gå och sura över hur få det är som deltar eftersom det går ut över de killar som närvarar (efteråt kan jag svära hur mycket jag vill) samtidigt som de kanske inte vill komma tillbaka om stämningen är dålig.




Hur förklarar jag att jag inte har bättre kontroll över deltagarantalet? Det kan jag inte riktigt för att vara ärlig, har inte varit i en såhär extrem situation innan men för att brainstorma tippar jag på att det är kallt, grusigt, det ligger långt från vår ordinarie idrottsplats, föräldrarna vill inte låta deras små ögonstenar ta sig dit på egen hand etc. Men vad jag verkligen tror är den största orsaken till att spelarna kommer och går som de vill är att de inte tidigare haft krav på sig att delta regelbundet. Roland Andersson (den tidigare assisterande förbundskaptenen) blev smått idiotförklarad av media för x antal år sen när han hävdade att man måste sätta mer press på spelare även i låg ålder. Jag håller med honom fullständigt: det handlar inte om att man ska behandla dem illa utan att ge dem rutiner, ställa krav och se till att de förbättras: i mitt fall både fotbollsmässigt och attitydsmässigt.




Som assisterande sträcker jag mig över mina befogenheter genom att säga ifrån på skarpen. En instruktörsroll har jag snarare och det innebär att jag sköter de träningar där jag tillsats. Å andra sidan blir träningen långt från optimal när vi inte kan utnyttja vår mängd som lag. I det här fallet kommer jag faktiskt inte att stå först i ledet och ropa ut vad jag vill i en mikrofon (en modell som jag använde tidigare i min tränarkarriär) för det är inte min uppgift. Åtminstone vet ledarstaben var jag står. Tur för mig att jag varit förutseende inför detta och tagit fram en planering som framhäver koordination, individuell bollkontroll och funktionell teknik. Visst är dessa termer fancy? 



Idag har jag varit ledig och det är toppen men det är ett ton grejer som ska fixas, det konstiga är att det just nu är roligt... man börjar nog bli gammal.

NJKC

Titeln är tolkningsbar beroende på hur man tänker men vad jag menar är helt enkelt att folk som läser verkar tycka om den (ni som inte gör det förtälj gärna varför). Denna faktor har medfört att jag tagit till mig mod nog att föreslå för ett par internetsajter om de vill knyta min blogg till deras hemsida. Efter ett par dagar svarade chefredaktören för idrottsforum.org (se länken till höger) positivt och nu kommer jag att skriva för dem i fortsättningen med start den 17/2 - nästa onsdag.

Måhända att det är ideellt (gratis) arbete men jag startade inte bloggen i vinstsyfte utan helt enkelt pga överskottsenergi samtidigt som jag är mån om att utöka mitt kontaktnät inom fotbollen: då kommer också både prestige och kapital (inte enbart ekonomiskt).

Fortsättning följer
NJKC

EM kvalet är färdiglottat och Sveriges grupp gör mina smilgropar lite djupare. San Marino, Moldavien, Ungern, Finland och Holland är de lag som Sverige måste förgöra för att inte behöva skämmas i två raka mästerskap (VM+EM). Media har såklart redan börjat hypa matcherna mot Holland: det är vi och dem som gör upp om avancemanget. Naturligtvis har media rätt, de andra lagen är inga direkta hot för oss: mäktiga Sverige... men borde världstrean Holland frukta oss? Njae. Tyvärr har Sverige inte tillräckligt bra trupp längre för att kunna utmana de stora fotbollsnationerna. Läste ett reportage från Offside där de intervjuade Björn Andersson som är scout för Bayern München, jag reagerade på hans tes om att det inte är gynnsamt att resa till Sverige för att scouta spelare. Zlatan Ibrahimovic är unik men det finns dussintals jämnåriga spelare på kontinenten som är bättre än Rasmus Elm. Vi tar en andra plats och får gilla läget. Ska inte överspekulera, allt jag vet är att Sverige bör trivas i Grupp E.




Övriga grupper har en på förhand ganska säker utgång: stornationerna går vidare. Samtidigt finns det lag som har en speciell förmåga att överraska och knipa poäng. Grupp I med Spanien, Tjeckien och Skottland lär bjuda på överraskningar även om Spanien såklart är storfavoriter. Jag hade gärna sett skottarna i ett VM, det är de väl värda? Grupp H är den mest spännande i mina ögon med våra nordiska kamrater: Norge, Island och Danmark samtidigt som Portugal och Cypern också är med. Portugal har svårt för Skandinavisk fotboll, det märktes inte minst i VM kvalet där portugiserna hade all möda i världen med att gå vidare (även om filmandet tyvärr bar frukt till sist). 




Anbelangande VM så vill jag finna mig en substitutnation att hålla på... ni vet: Sverige är ju inte med. Så istället för att sitta och böla mer över den obehagliga faktorn tror jag att min sommar vore bättre om jag istället kunde heja på ett lag som man sympatiserar med. Big-Fat-No-Way är Portugal, Argentina, Frankrike, Norkorea, Grekland, Danmark och Algeriet - fråga mig gärna varför. De jag lutar åt av dessa 32 deltagare är: England, Spanien, Brasilien och Elfenbenskusten. Har dock bestämt mig till sjuttiofem procent: I'll let you know when I know.


Var på 25 årsfest igår och hade skitroligt, min huvudvärk är ett bra bevis på det vilken jag nu vill avlägsna: ha det bra!

Är Wayne Rooney världens just nu bäste spelare? Det må vara möjligt med tanke på träsktrollets senaste prestationer för de ekonomiskt krisande Manchester United. Sir Alex spådde att Rooney (WR9) skulle vara den som tog över ansvaret efter att Ronaldo (CR9) packat sina pinaler (hårfönar, handväskor, speglar, discokulor, Shirley Temple drink-mixar, örhängen, UGG skor, fan-posters på sig själv...) och flyttat till Madrid. Efter cirka halva säsongen så känns det allt mer som om försäljningen av Ronaldo var klok, speciellt med tanke på den pengabrist som Manchester United (ofta kallad världens rikaste klubb) lider av för närvarande. Den beslutsamhet som Rooney visar syns på hans sätt att avsluta: inga onödiga tricks eftersom målet är viktigast. Senast fick Arsenal känna på hans bössa och på grund av det har United tagit ett stort steg framåt i kampen om ligatiteln (jag har sagt Chelsea hela säsongen men med tanke på Rooneys form och Uniteds backåterväxt är jag inte lika säker på min profetia).



Att en viss engelsk landslagskapten är otrogen mot sin fru med en lagkamrats flickvän har varit svårt att undgå. I normala fall brukar jag inte lyssna för mycket på det skvaller som kretsar kring proffsfotboll men det här får mig att sätta örat mot glaset. En lagkapten måste vara ett föredöme för truppen utåt sett och den informelle ledare som visar vägen i svåra tider: att sätta på vänsterbackens flickvän är därmed inte okej. Jag tycker bestämt att Terry ska mista sin kaptensbindel för det han har gjort. Det handlar inte om skvallerpressens upptäckt, det handlar om JT's bristande respekt gentemot sina kamrater. Flera engelska landslagsmän har uttryckt sitt missnöje och de visar tydligt att de inte har förtroende för honom, är Cappello klok inser han att det viktiga inte är om han känner sig bekväm med Terry som kapten utan om spelarna gör det. Valet av ny kapten blir således en No Brainer: Steven Gerrard. 


Har Mjällby värvat fel Tobias? Det tror jag nog allt. Det går inte att ta ifrån Grahn att han har uppenbar talang och är en väldigt duktig en-mot-en spelare men lojal, pålitlig och jämna prestationer? Nejdu, det är inte några utav hans kvaliteter. "Sveriges mest underskattade spelare" har han en gång kallat sig själv. "Sveriges mest uppmärksamhetssökande spelare" är en mer passande titel för denne Tobias. Märk mina ord: Grahn kommer spela väl under försäsong, få beröm av Peter Swärdh, starta matcher för Mjällby och göra det bra samtidigt som pressen älskar honom. Därefter kommer spelarna i Allsvenskan åter minnas hur man ska hantera Grahn's tjuriga inställning och sopa banan med honom vilket leder till att han uttrycker sitt missnöje när Swärdh petar honom för Johan Svensson och säsongen därpå svär över hur dålig kvalité Allsvenskan har när han själv tagits till nåder av en tysk div. 3 klubb.



Tobias Linderoth's återkomst till Allsvenskan är välkommen men jag är orolig över om hans kropp håller för ännu ett comeback-försök. Jag håller verkligen tummarna för honom, anser att han är en av de spelare som verkligen satte prägel på Sveriges succé under VM02 och EM04 och jag önskar honom all lycka när han äntligen verkar vara på banan igen. Mjällby har gjort allt för hans underskrift och nu står hans familj och väger mellan Listerland eller Götaland. Själv är jag i valet och kvalet. Elfsborg har förmodligen starkast trupp i Allsvenskan och med Linderoth i laget kanske Europa äntligen hade fått erkänna ett svenskt lag, det var nära senast mot Lazio och med näst intill samma trupp och en klasspelare som Linderoth så utgör de ett större hot (det rimmade). Mjällby å andra sidan känns som en modern fotbollssaga. Oddsen för att de ska värva en spelare som Linderoth är urusla men lyckas Mjällby med det så kanske en viss arabisk trollkarl vänder hemåt också!



Joseph "Wifebeater" Elanga is back motherf**kers! Den enda Allsvenska spelaren som inte kan simma har återigen tagit sig över sundet för ett nytt besök hos Malmö FF. Tråkigt nog är Ricardinho en bättre spelare, ännu värre är att MFF aldrig lär sig att deras värvningar av avdankade spelare sällan slutar lyckligt. Nu ratar dem talangfulle Rasmus Lindkvist den här gången. Förhoppningsvis snappas han upp av Trelleborg som gjort en förmögenhet på unga spelare som inte duger för "Skånes bästa lag". Vi får hoppas på fler skandaler med Elanga, förhoppningsvis stannar de vid fotbollsplanen den här gången.



Macdonald Mariga... är han så bra? 50 miljoner för en kille som för fem år sen satt på bänken i Enköping låter väldigt mycket. Lägg till att Mourinhos värvningar för Inters räkning inte varit särskilt lyckade (tagits upp i min blogg innan, är imponerad av Diego Milito's målskörd dock) och Egg McMariga lär inte vara ett undantag. Destp roligare är det för Helsingborg som får tre färska miljoner till kassan och förhoppningsvis spenderas de pengarna väl. HIF är i år ganska sargat utan t ex Tamboura, Skúlason, Andreas Landgren och Henrik Larsson. Mattias Lindström lär kännas extra välkommen men det lär krävas fler förstärkningar om Helsingborg räknar med ett trevligt år. Jag förvånas över att den ständigt lovande Tobias Holmqvist inte verkar ha förtroende hos männen med bestämmanderätt. Om nu Henrik är borta så behövs väl verkligen en anfallare: varför inte åtminstone gardera sig med en spelare som redan är kontrakterad?