Football according to [njkc]

Min karriär som fotbollstränare har varit stillastående ett tag men idag fick den en knuff i rätt riktning. Jag är stolt över att min fortsättning som ungdomstränare inom Lunds BK förlängts till slutet av Mars, trivs som fina fisken och den känslan stärktes av ett positivt möte inför säsongsupptakten med ledarstaben för P98 ikväll på Krubban (LBK's klubbhus på Klostergården). Såklart är vad som sagts konfidentiellt (man kan inte gärna utelämna vital information till konkurrerande lag!) men ett ämne vill jag dock ta upp som jag filosoferat över.


Omklädningsrummet är en fristad där spelare och ledare känner harmoni och trygghet. Inget ont kan komma in eftersom man lämnar dagens påsamlade ångest bakom sig när man sätter foten innanför dörren. Tränaren hälsar spelarna välkomna i takt som de trillar in, de som redan gjort sig bekväma i bänkarna följer ledarens goda exempel. Tillsammans delar spelarna erfarenheter och glädjen är påtaglig, det visar sig inte minst när tränaren också deltar i konversationerna och intresserar sig för gruppens diverse berättelser. Den kvicka genomgången av träningens tema och upplägg innan uppvärmningen ger tränaren tydliga signaler om truppens vilja att lyssna, träna och utvecklas som en enhet.



Tar man bort omklädningsrummet och därmed den atmosfär som erbjuds kvarstår endast träning och matcher: pure business. Träningen som verksamhet inleds inte när ledaren samlar gruppen på planen och kräver deras uppmärksamhet, omklädningsrummet är den lokal där spelare fostras och delges normer som de behöver för att fungera tillsammans. Tillkommer det nya spelare åt laget är det enklare att bli exkluderad från gruppen utan den trygghet som omklädningsrummet erbjuder. Spelarna hamnar inte i dialoger relaterade till nykomlingens personlighet, åsikter och intressen under träning: hur ska de då förväntas lära känna varandra? Under de fem minuter långa drickapauserna? Ett lag utan omklädningsrum är som en familj utan hem. Planen fungerar endast som en samlingsplats och stämningen blir därmed fasadartad.



Efter ett samtal med klubbens fotbollsansvarige (som har jäkligt bra koll) tror jag att det blir en förändring och att omklädningsrummet tillkommer, som borde vara en självklarhet för alla lag: oavsett idrott. Spelartrupp + Omklädningsrum = God Stämning. Dagens andra lyft pour moi är det gröna ljuset som getts för en fortsättning som zoninstruktör hos Skåneboll: något som jag verkligen trivs med och hoppas kunna göra under flera år framöver. Inför denna sejour har jag satt upp som mål att bli mer träffsäker i mina instruktioner samt bidra spelarna med en bestående efterkänsla av stimulans.

Vill inleda detta inlägg med att uttrycka min beundran för den hängivenhet som omvärlden visar Haiti när de nu befinner sig i kris. Läste en artikel på fotbollskanalen.se att Benfica och FN's utvecklingsprogram arrangerar en välgörenhetsmatch för att dra in pengar till de drabbade. B la Zidane, Nedved och Kaka ska delta och superdomaren Perluigi Collina bestämmer under matchens gång: hoppas verkligen att matchen visas på en tillgänglig kanal, vore jätteroligt att se de pensionerade spelarna lira igen.

Silly Season i januari månad har visat sig vara hetare än någonsin, men som vanligt händer det inte särskilt mycket. Arsjavins övergång till Arsenal förra året kan mycket väl ha varit den mest spännande på väldigt länge men Sergio Agüero eller Edin Dzekos möjliga övergångar känns långsökta (om än lika spännande). Luca Toni står för den mest meriterade övergången under transfer fönstret men han kan inte klassas som en spännande värvning med tanke på att strikern inte varit i form sen han emigrerade från Pastariket till Braulandia, men hans mål senast för Roma kanske kan skapa lite oro i annars långtråkiga Serie A (Ronaldinhos trea mot Siena var toppen dock). Maxi Rodriguez... vad kan han göra? Jag hoppas att Ruud van Nistelrooy, Ryan Babel, Roman Pavlutjenko, Simon Kjaer och alla Portsmouth spelare kunde lämna sina klubbar så att man slipper spekulationerna: seriöst, man blir trött på det.



Skador har drabbat Liverpool igen och den här gången svider det verkligen. Ingen Torres och ingen Gerrard... vad gör Benitez nu? Liverpool har varit årets besvikelse och vänder de inte på steken illa kvickt ligger de i farozonen för att inte ens nå Europa League (som de med all sannolikhet inte vinner i år). De sex lagen ovanför (Chelsea, Man U, Arsenal, Tottenham, Man C och Aston Villa) är starkare och Liverpool går inte om någon av dem. Nu börjar de på allvar känna flåset av mindre storheter som Birmingham, Fulham och Everton och flopplaget från tidigt 00-tal under Gerard Houllier känns igen mer och mer. Benitez förmåga att värva spelare har till sist slappat honom rejält i ansiktet. En old-school Liverpool supporter uttryckte sig bäst angånde Lucas, Babel, N'Gog, Skrtel (Squirtle från Pokémon..?), Kyrgiakos, Degen och Leiva: -"They're simply not good enough: not for Liverpool!"




Landslaget ska ut på januariturné igen och mina gäspningar är inte lika högljudda och utdragna som de brukar vara. Måhända att Sveriges trupp inte är den starkaste men förlustmatchen mot Italien gav mersmak och inledde det första kapitlet i sagan om Erik Hamrén (och må den sluta lyckligt). För mig är Emir Bajrami en av de spelare som är mest värd att titta på, jag tror (liksom Anders Svensson) att han är vår nye Ljungberg och att han kommer bli ostoppbar i framtiden. Jag känner mig förbannad på Martin Jol i Ajax som inte spelar Rasmus Lindgren mer eftersom han är en spelartyp som landslaget skriker efter. Pontus Wernbloom är inte redo att gå i Linderoths fotsteg som defensiv mittfältare men Lindgren är det: han behöver bara mer speltid. Tills det händer så är landslaget önsketänkande för Lindgren men jag hoppas att Hamrén får upp ögonen för honom igen. 




En startelva som jag hade älskat att se:

För snart tjugo år sen slog Tommy Söderberg igenom inom svensk fotboll som tränare för AIK där han bärgade hem ett SM-guld med en transferbudget på minus tio miljoner och därmed bröt IFK Göteborgs dominans. Därefter var det U21 landslaget som Tommy ansvarade för under fyra år innan han tog steget upp till A-landslaget där Sverige kvalificerade sig för EM (2000), VM (2002) och EM (2004) innan han återigen anslöt till U21 landslaget.




Vad som känns tydligt när man granskar Tommy Söderbergs tränarkarriär är avsaknaden av titlar: varken innan eller efter det arton år gamla SM-guldet har han tagit en titel värd att nämna. Kan man vara en stor tränare även om man inte vinner matcher? Självklart, bara idioter (Roman Abramovitj, Tekshin Shinawatra, Luciano Moggi) tror annorlunda. Tommy Söderbergs kvalité kan inte mätas i guldet han inbringat, han är den typen av tränare som alltid gör det bästa av det material som erbjuds (inte bara mätt i spelare).




På många sätt kan Tommy definiera svensk fotboll och den vardag som vi ställs inför: knappa resurser men man når långt med stor engagemang. Vad som gör Tommy till en stor tränare i mina ögon är att han kan skapa stordåd med en simpel spelartrupp och få individualister att dra åt samma håll. Det lag som Sverige hade under VM 02 och EM 04 var inte bara talangfullt: de visade även enorm vilja. Spelarna som inte skulle "göra jobbet" växte och var otroligt bra: Niclas Alexandersson, Andreas Andersson, Marcus Allbäck, imponeras fortfarande av Andreas Jakobsson som med kort varsel hoppade in backlinjen efter Patrik Anderssons skada i Japan/Sydkorea och var fantastisk i processen.




"Tommys Titel Torka" beror till stor del på rena tillfälligheter. Anders Svensson träffar stolpen mot Senegal -02 och Fredrik Ljungberg rammade ribban mot Holland -04, båda gångerna i golden goal förlängning (vill tillägga att jag grät efter båda matcherna). Med Fru Fortuna vid dess sida hade vårat kära landslag kunnat vinna båda turneringarna, chanserna var väldigt goda. Även om Söderberg inte fick medalj vid dessa största av mästerskap så klev han ner som en sann mästare från tronen efter sex fantastiska år som förbundskapten.




Söderberg lyckades där Lagerbäck misslyckades: att lotsa in nya spelare: Fredrik Ljungberg, Magnus Hedman, Johan Mjällby, Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic, Anders Svensson och Erik Edman är några exempel. Lars Lagerbäck saknade karisma och finkänsla, det märktes tydligt när Zlatan valde att ta uppehåll från landslaget och när Mellberg avsattes som lagkapten i ungefär samma veva. Kan man samtidigt välja bort spelare som t ex Seb Larsson till förmån för mindre talangfulla spelare (erhm, Samuel Holmén) så bör ens kompetens som tränare ifrågasättas. Söderbergs styrkor kompletterade Lagerbäcks svagheter och Roland Andersson kunde aldrig axla den stora manteln, därför blir min sommar inte riktigt lika rolig som den borde (en märklig tröst är att man känner att Sverige inte förtjänar en tripp till Sydafrika: är man så jävla dåliga ska man inte vara med).




För att bäst beskriva storheten hos denne tränare vill jag minnas en artikel från Offside där Tommy nyss tagit över U21 landslaget för andra gången. Offsides skribent förundrades över hur väluppfostrade spelarna i truppen var. Åkte de buss plockade alla med sig det skräp som skapats under färden; tomma läskburkar, bananskal, tidningar etc. Motiveringen var enkel: grabbarna fick dåligt samvete för om de inte tog undan så gjorde tränarn det. Söderberg är alltid väldigt nogrann med att tacka alla kring landslaget: den som bokat hotell, den som lagat maten, den som kritat planen; you name it! Föreläser han för diverse grupper pratar han inte mycket fotboll, han pratar om livet och dess behag. Hans utstrålning smittar av sig till den grad att Sverige (U21) hämtar upp en EM semifinal till 3-3 och sånär går till final. Återigen: "Tommys Titel Torka"




Söderberg är den enda tränare jag vet som sänder ut signalen om att "alla ska få vara med" i en elitistisk och konkurrerande miljö. Naturligtvis är det en omöjlighet men jag ger mig fan på att denna man önskar innerligt att han kunde tagit med alla, noviser som experter.

Det är sällan man imponeras av tränare inom Sverige. Många har man mött och tyvärr letar man fel och har blivit mer cynisk än vad man var under tonåren (en direkt avkomma från min kära Uefa utbildning som mer eller mindre är min precious: otroligt lockande men ibland förrädisk). Definitionen "bra tränare" kastas runt oftare än Tobias Grahn byter klubb och det finns så många med åsikter som mått bättre av att hålla dem för sig själva; eftersom jag är en i den såta skaran försöker jag akta mig för att kritisera och förolämpa kollegor inför andra (möjligt att jag ruckar på den regeln ibland, "it's more of a guideline").




"Gör du så är du ingen bra tränare..." har jag personligen aldrig blivit tillsagd men är övertygad om att det har tisslats och tasslats kring min stil, liksom många andra visionärers (Jesus, Newton, Galilei etc: för jag är ju verkligen bland den skaran...) och ofta går tränarsysslan ut på att motbevisa dessa "förståsigpåare". Nu när jag är tillräckligt utbildad för ett bra tag framöver (Uefa A innan 2020...?) och har hittat en ledarstil som fungerar för mig så är det svårt att verkligen ta till sig kritik och istället irriteras man när andra föreslår saker (ofta skitkorkade förslag som man kan skratta bort men ibland kan man av misstag filtrera bort goda, precisa och välmenande råd).

Fotbollsvärldens svar på George W. Bush: Kan du inte bara sluta prata?

Min poäng är att när man själv märker att man irriteras av att utomstående vill ändra på ens sätt så förstår man också att man inte bör ventilera sina tankar såvida man inte känner sig tvungen eller ombeds avlägga en åsikt. Likaväl är det sällan acceptabelt att påstå saker om andra när man själv inte drabbas. Detta har jag vetat och försökt förhålla mig till i flera år utan större framgång. Det är märkligt att man litade blint på sina tränare under tonåren för att sedan transformeras till en riktig besserwisser. Men jag har lärt mig att bita mig i tungan oftare och välja "strider" mer varsamt.



En avgörande skillnad för min relativt nya "håll det för dig själv" inställning gentemot tränarkollegor har visat sig vara hur man känner för tränare vars kvalitéer man beundrar (ja: det finns många sådana också) och det är roligare att inspireras av deras exempel än att höra klagomål från en tjurig förälder, förslag på spelövningnar signerat en outbildad ortstränare eller att själv stå och irriteras över hur en j-lagstränare beter sig. För ett par år sedan hade jag kanske föredragit att skriva om tränare som gör fel men för att bidra med trevligare läsning kommer jag att skriva en serie i fem delar om tränare som jag verkligen beundrar, ett par har jag haft tur nog att tala med personligen (gissa själv vilka!) och resterande vill jag verkligen träffa oavsett sammanhang (de är allmänt kända så var inte orolig). Först ut är Tommy Söderberg.



Förhoppningsvis kommer den första tränarprofilen att presenteras redan imorgon men eftersom en tenta stundar så hade jag inte hållt andan om jag vore du ; )

Detta kommer bli ett relativt kort inlägg, och "Gott & Blandat" kommer dyka upp flera gånger igen.

Är smekmånaden över för Zlatan? Att han bänkas mot Sevilla i en viktig cupmatch bör väl betyda att Guardiola inte varit särskilt nöjd med hans senaste framträdanden? Ibra såg väldigt tjurig ut mot Villareal och fick fem frisparkar mot sig samt ett gult kort (kunde väl varit rött...?). Hårt jobb krävs nu när nyhetens behag är över och det duger inte att stå med armarna utåt och se förvånad ut när en passning missas: spring mer och sura mindre! Härligt är det med målet som han gör igårkväll efter Marquez superpassning, bara Zlatans första touch överspeglar den. Kvitteringen som Sevilla gör iochmed straffen känns riktig, Chygrinsky var för långsam för Capel vars eleganta fall kändes helt befogat. Det jag förvånas över är att Zlatan råkar ut för en liknande situation minuter senare där ingen utdelning ges, ofta känns det som att försvarsspelarna drar nytta av hans storlek och kan gå in fulare mot honom än mot mindre forwards. Hellre ser jag att han står upp och gör sitt bästa än att dyka som en viss londensisk ivorian. För Barca är det nu livsviktigt att spela väl på bortaplan mot Sevilla och de måste ha 3-2 eller högre vid en uddamålsseger eller vinna med två bollar. Inte omöjligt men Sevilla är ett väldigt bra lag och det visar sig stundtals.




Beckham + Simpsons = Falskt. En fånig nyhet men lite rolig när man i Europa och Asien ser högt på David Beckhams status som Millenieikon i många avseenden, tyvärr är han inte stor nog för The Simpsons vars producenter tror att Amerika inte gillar honom tillräckligt mycket. Har de inte haft med B kändisar som Luke Perry, Tito Puente, Bret "Hitman" Hart, Cindy Lauper, Lucy Lawless, Kid Rock m fl?