Football according to [njkc]

För oss som följer den nyhetsvärld kring fotbollen har det varit svårt att undgå omröstningar och debatter kring vem som har varit världens bäste spelare från år 2000 till år 2009. Av alla spelare som det går att välja mellan så har jag kommit fram till min top 10 lista:


10, Oliver Kahn
En av världens bästa målvakter någonsin och för mig är det omöjligt att inte ha med en målvakt på listan. Bayern München vann allt när han var som bäst och VM silvret 2002 med Tyskland var en gåva till det tyska folket från "Oli". Enda målvakten någonsin att vinna titeln som VMs mest värdefulla spelare. Straffräddningarna mot Valencia i CL år 2001 gav en seger för hans Bayern. Som målvakt ur ett tekniskt perspektiv slår Buffon honom men den stabilitet och trygghet som Kahn visade som regent under tidigt 00- tal gör säkert övriga spelare lugna med honom som sista utpost.



9, Pavel Nedved
En personlig favorit som personifirerar kämpaanda, vinnarskalle och helt enkelt glöd. Det är sorgligt att Nedved gått miste om CL titeln och vore det inte för det nesliga gula kortet som han drog på sig mot Real Madrid så vette tusan om Juventus inte hade besegrat Milan, nu blev det förlust efter straffsparkar (2003). En av världens dyraste spelarövergångar och en av få som jag anser var värd sin vikt i just guld (ca 450 miljoner när han gick från Lazio till Juventus). 



8, Patrick Vieira
Den defensive mittfältspositionen är ett relativt modernt begrepp eftersom det växt fram hos diverse taktiker när de insett vikten av att täppa igen hålet mellan mittfält och backlinje. Dunga från Brasilien är den förste rollinnehavaren som jag minns och han hade allt defensivt ansvar i VM94 vinnarnas mittfältslinje (Coach Parreira beordrade Dunga att skälla så mycket han bara kunde på medspelarna som omöjligt kunde lära sig positionsförsvar). Nu åter till Vieira, modern tids bäste defensive innermittfältare. Hans förmåga att dirigera medspelare, täcka viktiga ytor och stoppa omställningar gör honom till ett defensivt geni och hans åttonde plats på listan stärks utav det faktumet att han även kunde spela bra fotboll som många "Volantes" har svårt för (Poulsen, Linderoth, Cambiasso, Melo, Hargreaves). De spelare som påminner mycket om Vieira under sina glansdagar (sämre teknik men bättre skott) är Xabi Alonso och Essien och jag tror mycket på båda inför VM10. 



7, Fabio Cannavaro
Fantastisk defensiv spelare (och kanske världens kortaste nickspecialist), har man någonsin sett en mer fysisk spelare göra det så fläckfritt som honom? Italiens guld i VM 2006 var svårtippat när Nestas frånvaro (pga skada) mer eller mindre utelämnade Cannavaro som fick spela med Materazzi, vars brutalitet aldrig kunnat väga upp Nestas elegans, men Fabio tog istället mer initiativ med bollen och visade att han även är en passningsspelare i världsklass. Den enda back någonsin att bli utsedd till världens bäste men nu när åldern sätter in sin rätt så är den toksnabbe Napoleanen borta från de allra största arenorna (endast två matcher i år för Juventus).



6, Xavi
Hans spelförståelse är en av många nycklar till Barcelonas framgångar i ligan och i Champions League (Man of the Match utsedd i CL finalen 2009) samt även Spaniens guld i EM (utsedd av Uefa till turneringens MVP). Knäskadan säsongen 05/06 medförde säkert något bra eftersom han efter den varit helt fantastisk som spelfördelare. I mina ögon är han världens bäste passningsspelare och kanske till och med världens just nu bäste spelare.



5, Ronaldo
Originalet, inte dykaren. Slog igenom i Holland så tidigt som 1995 och det gav honom en biljett till Sir Bobby Robsons Barcelona (som enligt uppgift sagt att han aldrig sett någon behandla bollen så bra som Ronaldo) där han gjorde succé och som 20 åring blev han yngst någonsing att (av FIFA) bli utsedd till världens bäste spelare (sammanlagt tre gånger). Tyvärr behöll Barca inte Ronaldo och det må vara ett av de dummaste beslut någonsin även om det innebar en massa pengar, istället fick man se hans fantastiska fart i Serie A. Att Ronaldo inte hamnar högre på listan är att han såg sin storhetstid väldigt tidigt och inte riktigt hade samma explosivitet under 00-talet (massor med skador) som tidigare. En fruktansvärd avslutare (vilket inte minst visades under hans "tjockhetsperiod" i Real Madrid) och i princip varje forward född under 80-talet har någon gång haft honom som största inspirationskälla.



4, Luis Figo
Kompetent i Barcelona under 90-talet och den sorg som uppstod hos Blaugrana efter hans avfärd till ärkerivalen var enorm. Tyvärr är allt inte glömt än men förhoppningsvis kan Figo försonas med Barcas svårflörtade fans med hjälp av hans gode vän Guardiola. Måhända att Figo är mer ihågkommen för hans prestationer i landslaget än de för klubblagen (Barca, Real Madrid, Inter) och han var helt otrolig för Portugal under EM00, EM04, VM02 och VM06. Det har visat sig svårt för Cristiano Ronaldo att fylla hans skor där han ersätter Figos defensiva slit med smutsiga blickar och gnäll. Att han har en sexig svensk fru, talar svenska och inte tog ett fullt dykarcertifikat (som alla andra portugisiska spelare) gör att man ser högre på honom än många andra giganter (som t ex Rivaldo). 



3, Thierry Henry
I mina ögon Premier Leagues bäste genom tiderna (vann skytteligan fyra gånger och den Europeiska guldskon två). Helt otroligt snabb med bollen och måste ha gjort fler snygga mål än fula (till skillnad från t ex Schevchenko och Del Piero). Det folk tycks glömma ibland är att Henry även är en kompetent framspelare som ofta agerar osjälviskt innanför straffområdet. Vad som gör Henry speciell (tillsammans med Vieira) är att han totalfloppade för Juventus och att han dessförinnan inte varit en målskytt av rang för Monaco. Med Arsene Wengers förståelse för Henrys styrkor (istället för att peka ut hans svagheter) så smälde han under sin första säsong in 26 mål på 47 matcher (att jämföra med 28 mål på 141 matcher för Monaco) och fortsatte att sätta skräck i hela Europas back kår. I Barcelona har han gjort flera mål men hans närvaro känns ofta oinspirerad och det förefaller naturligt att han avslutar sin karriär efter VM (handsen mot Irland är otroligt fuskigt och fult men var man måste fråga sig själv: hade jag inte gjort samma sak?). 



2, Ronaldinho
Under fyra säsonger i Barcelona var han så dominant att folk häpnade, vi alla minns Real Madrid fansens stående ovation åt honom efter att han fått Salgado spyfärdig av alla rundturer. Storheten i Ronaldinho var inte hans målskytte: det var hans underhållningsvärde, det hade aldrig tidigare varit så roligt att vara ett hängivet Barcelona fan (eller fotbollsfantast överlag). Ronaldinho behövde aldrig filma för Barca, han var så bra med bollen att försvarsspelarna näst intill var tvungna att sparka ner honom för att erövra den. Hans enorma leende innan och efter match kommer för evigt vara synonymt med den gladfotboll som belägrade Europa i fyra år, det är sorgligt att vi aldrig kommer få se en spelare med så uppenbar talang som höjde ribban för allt vad elegans innebär: både på och utanför plan.



1, Zinedine Zidane
Världens genom tiderna bäste spelare? Den frågan måste vi alla ställa oss eftersom man måste ta hänsyn till skillnaden mellan varje tidsepok. På 50 och 60 tal hade förmodligen flera svenska div 3 spelare kunnat på allvar slå sig in i landslaget som var ett av de bästa i världen. Puskas, Zizinho, Pelé, Garrincha, Charlton, Moore, Nordahl, Di Stefano, Eusebio m fl var alla exceptionella men spelaromsättningen, och därmed kvaliteten, är inte i närheten av den vi har idag. Maradona var en fantastisk tekniker men var han komplett? Definitivt inte. Om kanske inte "Världens Bäste Fotbollsspelare" genom tiderna så måste Zidane ha varit den mest komplette som världen någonsin skådat. Han kunde allt och var bäst på det viktigaste: driva, passa, finta, skjuta och hans spelförståelse var helt fantastisk. För mig en solklar etta efter hans pånyttfödelse under VM06, som Frankrike med all sannolikhet vunnit om han inte valde att avsluta sin karriär med en välriktad nick. 

Juletid för mig innebär att spendera den med familjen och jag skulle aldrig drömma om att inte göra det. En jul utomlands är näst intill lika illa eftersom svensk jul måste vara bland det bästa som finns. Nu börjar man tyvärr sakta inse att julen är över och att man snart kommer att hamna i ekorrhjulet igen men nyår stundar som tur är. Julen medför en kollektiv alkoholkonsumtion som heter duga (systembolagets chefer njuter nog lite mer under klappinköpet än oss vanliga dödliga), i och med att man stundtals får dåligt samvete av denna faktor så känns det logiskt att skriva om alkohols relation (eller bristande relation) till fotboll.

Ett fenomen som man lockas av när man kommit en bit in i tonåren är att "alkohol gör tillvaron roligare". I vissa fall stämmer det, under nyårsfesten så bör man kunna dricka champagne med gott samvete eller så kan man ta ett par öl i after-ski puben om man råkar vara i Åre. Faran kommer när man gör ursäkter för att supa till som t ex "det är fest på studentkåren" eller "det är lill-lördag" och inte nöjer sig med att dricka alkohol en eller två gånger i månaden, mer behövs inte. Unga talanger som intresserar sig för alkohol växer faktiskt på träd och det är när dessa gör ursäkter för sitt drickande eller helt enkelt tar oansvariga beslut som karriärer kan skadas. Min första rejäla fylla kom i samband med det träningsläger som nio av tio seniorlag har i mars månad strax innan seriestarten. Det är då detaljer ska finslipas (t ex fasta situationer, anfallsvapen etc.) och laget ska svetsas samman. Ett problem som jag tror flera seniortränare har är att sätta ner foten och förbjuda sprit under ett läger, eller ens att spelare under arton inte ska dricka alkohol under lägret. Det är inte lätt att skapa lagsammanhållning om en spelare tycker att det är vansinnigt roligt att raka av håret på en däckad spelare, om lagkaptenen fyller nytillskottet från juniorlaget eller att finslipa en hörnvariant om hälften innanför straffområdet inte kan nicka dagen efter "det stora sjöslaget".

 

Det fotbollslag som jag spelar för har bra lagsammanhållning och jag känner mig lyckligt lottad eftersom detta lag har brist på grupperingar: man kan ha roligt med en lagkamrat vare sig denne spelar i a-lag eller b-lag eller är tio år äldre. För det mesta spelar vi bra fotboll tillsammans men under vissa matcher eller turneringar kan det plötsligt gå bedrövligt för att en och annan person kan bedöma hela arrangemanget som "oseriöst eller "på kul" och då faller strukturen i laget lättare än ett korthus. Nu är förvisso nivån inte särskilt hög och mycket står inte på spel men det är just dessa anledningar som alltid nämns av den bakfulle spelaren. För mig spelar det ingen roll, det är när bakfulla spelare låter de andra i gruppen jobba å deras vägnar som gör mig irriterad. Det känns som ett stort snyltande. Efter en dålig prestation har man vett nog att hålla käften för att man inte kan rättfärdiga sig själv, men kan man skryta om hur mycket man drack dagen innan efter en dålig prestation? - "Vore jag inte så bakis så hade jag lätt gjort mål i det läget". Hur ofta har man inte hört det?

 

De som väljer att inte dricka sin egen kroppsvikt i jägermeister och sova tre timmar dagen innan en inomhusturnering är definitivt inga helgon, däremot har de mer sunt förnuft än de som föredrar exemplet ovan framför en stillsam kväll i hemmet, en tvspels-turnering eller mys med flickvän/pojkvän dagen före match. Den turnering som vi senast deltog i gick inget vidare. Det kan förklaras på många vis men den största missen i mina ögon är att man i ett ledarskap måste sätta gränser; tillåter man spelartruppen att supa till dagen innan så är det felaktigt att sedan beskylla dem för att svika laget, har inte redan ledaren gjort det i förstaläget? Är man ledare så ska man vara seriöst inställd till uppgiften, det är väl bättre att kliva fram ställa krav på de involverade att sköta sig än att gråta över spilld mjölk och skapa osämja efteråt? När det finns så stor vilja att vinna under och efter en match, varför finns det inte även innan? Vet man om att man hatar att förlora och ligger sömnlös över det så är det en tröst att veta att man gjort allt man kunnat för att förhindra det. Men sen finns det som sagt det som kan strunta i en ledares instruktioner men då har ledaren alltid rätt att konfrontera problemet.

"Festa innan match" faktorn går att demolera sålänge det ställs krav. Att ordföranden, huvudtränaren, juniorlagstränaren, spelarna i gruppen, åskådarna eller materialaren tar avstånd gör att de som tycker att drickandet innan match är okej förstår att det kanske inte är okej för andra. Fotboll är en lagsport och det är upp till var och en att göra sitt bästa för laget, att shota klockan tre på natten i Malmö om man ska spela i Eslöv sex timmar senare är inte att göra sitt bästa för laget. Det är väl det som fotboll i slutändan handlar om: laget. Vill man så gärna bli packad så kan man väl syssla med en individuell sport där bara (bak)fyllot lider av motgången? Föreställ er Paul Gascoigne bakfull under en match: det har väl hänt...? Föreställ er Usain Bolt bakfull när han ska springa 100 m: helt otänkbart...?

 

NJKC

Det första laget att någonsin erövra en "Sextuple" gör det med sådan stil att man förstummas. Att ha dessa magiska spelare i laget måste vara en dröm för varje supporter och framförallt för varje Coach. Historien om Guardiola är unik; det har aldrig funnits en större spelare som blivit en så stor tränare på så kort tid (BOIS hoppas väl på en likasinnad historia med Henke Larsson vid rodret). Den yngste tränare någonsin att vinna Champions League (38 år gammal), den enda tränaren som vunnit en "Spansk Trippel" (La Liga, Copa del Rey, CL), enda tränaren någonsin att vinna en sextuple (sextrippel på svenska?) och enda tränaren att vinna alla tävlingar som laget ställt upp i (har inte förlorat en titel sen han skrev på för Barcelona A i maj 2008). Detta gör honom till världens just nu bäste tränare och auran om honom lyser klarare när han inför förlängningen hetsar sina spelare och därefter gråter när Messi säkrar segern (som bröstar in den!) i Klubblags VM.

Sagan om Pep (Lord of the Titles) startade under sent åttiotal när Johann Cruyff frågade Charly Rexach om den tanige högeryttern under en ungdomsmatch på Mini Estadi i Barcelona. Rexach svarade "Es Guardiola - Bueno Chico". Cruyff bad Rexach att omplacera Pep till "pivote" i andra halvlek, pivote är en form av central innermittfältsroll som kan liknas med den roll som Xavi idag har där jobbet är att snabbt vända upp med bollen och fördela den i djupled. Pep anpassade sig till rollen precis som Cruyff förutspådde och gav honom en biljett till A-truppen där han var en nyckelspelare i det "Drömlag" som vann den första Champions League titeln åt Barcelona 1992. Guardiola var den faste stöttepelaren i laget under nittiotalet som vann La Liga sex gånger och hans lojalitet, speluppfattning och hårda jobb var det som fick honom att sticka ut från mängden.

Skador förstörde mycket av Guardiolas karriär och hans beslut om att lämna Barca skapade ett hål i laget eftersom han var just oersättelig (Emmanuel Petit misslyckades å det grövsta). Karriären i Italien artades olyckligt när han testades positivt för Nandrolon; jag känner att det är märkligt att det var många spelare i Serie A och ingen annan liga som fått uppmärksammade dopingfall, det kanske vore mer befogat att straffa klubbarna istället för Jaap Stam, Edgar Davids, Fabio Cannavaro, Pep Guardiola, Yksel Osmanovski mfl som inte haft problem med doping mer än under sin tid i Italien. Dopinganklagelserna blev han dock helt friad från och påståender om att han medvetet dopat sig går inte att tas på stort allvar med tanke på den för spelarna omedvetna Italienska drogkartellen under nittio och tvåtusental (kunde kanske blivit en bra Hollywood film en dag - "Nandroleone" eller "Calciopoli" med Robert de Niro som Luciano Moggi, bilden nedan).

Det mest positiva med Guardiolas spelarkarriär är att han banade väg för jugadores som inte var fysiskt begåvade med stor styrka eller vild snabbhet utan med sinne och teknik som största vapen. Iniesta, Xavi och Fabregas (som 10/11 kommer spela för Barcelona) har flertalet gånger kallat Guardiola för deras största inspirationskälla och det har inte stannat vid hans färdigheter som spelare; hans överlägsenhet som tränare kommer också sända ut ett eko till kollegor världen över.


En trend som Barca hamnade i under främst van Gaal var att köpa och skriva kontrakt med dyra talanger som t ex Saviola, Nano och Trashorras samt försäljning av storspelare som Ronaldo, Rivaldo och Figo. Förmodligen har det med van Gaals dåliga ledarskap att göra där han trycker ner spelare och inte visar dem den respekt som de förtjänar (Lúcio, Toni, Lahm i Bayern München). Figo, Rivaldo och Ronaldo var så stora att de hade kunnat få nya superkontrakt med Barca, vilket de förtjänade; men van Gaal kände att hans ledarskap var hotat och valde att sälja dem för dyra pengar. Frank Rijkaard hade Ronaldinho som tog oss till final i Champions League 2005 (som Henrik Larsson avgjorde) men historien upprepar sig när Frank inte kunde kontrollera honom längre. Messi och andra spelare har uttryckt obehag över hur Ronaldinho behandlades när formsvackan slog till; istället för att stötta honom valde den gode Frank att istället skälla ut honom inför laget, bötfälla honom och näst intill mobba världens bäste fotbollsspelare.

Pep ser på truppen med andra ögon där han är en av dem men har bestämmanderätt; han låter Pique bestämma musik i omklädningsrummet, kan sitta bredvid Abidal i spelarbussen till arenan och äta en söndagsmiddag hemma hos Xavi's föräldrar. Men spelarna vet fortfarande att han är boss. Samuel Eto'o insåg det för sent. Efter offentligt gnäll om att Barca inte är klubben i hans hjärta och att han vill ha mer pengar så ser Pep värdet i att ta in en annan spelartyp som är hungrig och tillför en annan dimension till laget. Djupledslöpare i Messi, Iniesta, Pedro, Jeffren och Henry har dem redan och det behövs inte fler; en stor, tung center som target-player hade tillfört en ny dimension till laget vilket det också har gjort. Att vilja värva hem Pique visar att Pep inser att han har kvalitéer som laget saknar samt förstår hur Barca spelar (sir Alex måste drömma mardrömmar om att han släppte Pique med tanke på Kompetentbackbrist i United). Att vilja värva hem Fabregas visar också en antydan till ånger från Barcas ledning; det var fel att släppa honom men nu är allt glömt och en drömtrio på mitten med Busquets, Xavi och Fabregas är nära. I år blir det omöjligt att försvara alla titlar (även om vinstprocenten i matcher står i otroliga 85% just nu) vilket Pep insett men med honom vid rodret i minst ett decennie till så känner jag mig lugn.

Den bästa fotbollsrelaterade boken som jag har läst, vare sig det gäller instruktion eller fiktion. För er som inte hört talas om den över 40 år gamla historien så förtäljer den om den påhittade klubben "Åshöjdens BK" från Nordvästra Skåne. Dess författare Max Lundgren tar upp ämnen som fortfarande är högaktuella idag; inskolning, konsekvenser av alkohol, utveckling av unga spelare och laganda. Väsentliga ämnen men vad som fängslar mig är ledarstilen signerad spelande tränaren "Bagarn" Olsson. Aldrig nöjd vid seger, det finns alltid något att förbättra och ingen är underlägsen eller står över laget. Att behandla var man med lika mycket respekt glöms ofta bort vare sig det gäller fotboll eller vardagsliv.

Att jag för detta på tal beror på att jag under tre timmars dötid under min praktikdag hittade ett exemplar av boken och sträckläste den, vilket jag också gjorde för flera år sen. Vad som slår mig är hur man ser på den med andra ögon när man har utvecklats såpass mycket som man gör från pojk till karl. Som pojke fann jag Edward och Jorma som de mest intressanta karaktärerna; spelare båda två. Numer sneglar man mot en personlighet som Bagarn som ovan nämnt var spelande tränare. Det som gör Skåne unikt som fotbollslandskap i Sverige är att det inte råder brist på klubbar och att så gott som varje ort hade ett seniorlag. Tyvärr har detta börjat ebba ut, framförallt i de mindre bebodda områdena; som just ÅBK's Nordvästra Skåne. Jag har rent generellt antagit att det beror på intressekonflikt hos yngre killar; med allt vad handboll, töser och tv-spel innebär.

Svamlandet om en bok leder till en slutpoäng, sen ska jag inte tjata om det mer. Igår var jag på fotbollsträning med det lag som jag spelar för och innan oss tränar ett pojklag som inte bör vara mer än säg, nio år gamla. De har två tränare, den ena skränigare än den andra. Ledarna ropar inte ut rekommendationer eller instruktioner och inte ens vad spelarna förväntas göra; vilket är illa men inte sånär illa som att säga åt pojkarna vad de inte får göra. Att få höra som vuxen hur ledarna systematisk förklarar hur fel spelarna gör i de flesta lägen får mig att ta illa vid mig: är detta den riktiga anledningen till att den vackra ortsfotbollen, som beskrivs i Åshöjdens BK, dör ut? Om jag som tränare i framtiden blir begränsad på grund av min brist på kompetens och inte når mål som jag har satt upp så har jag lovat mig själv att ge allt för att få ungdomsfotbollen på landsbygden att blomstra igen. Utbilda föreningstränare, föräldrar, styrelsemedlemmar ja vad som än fungerar.
Nog om det!

Champions League är som alla förstår förbi gruppfasen och nu inleds åttondelsfinalerna. Mina önskematcher följer nedan med en kort (kanske inte helt tillfredställande) förklaring.

Match 1: Bordeaux - Lyon. Olympique Lyonnais står mycket möjligt för Fotbollseuropas största ligabedrift (rätta mig gärna om jag har fel) genom att vinna sju (!) raka titlar. Det är helt fantastiskt med tanke på att lag som Monaco spelade CL final och Marsielle Uefacup Final, båda år 2004. Bordeaux bröt den sviten; en åttondelsfinal i Champions League hade bjudit på gnistor som inte stannat inom Frankrikes gränser!

Match 2: Man Utd - Porto. En repris från förra året där United slog Porto på bortaplan som första Engelska lag efter en riktig rökare från Cristiano Ronaldo. Porto har imponerat stort i år i CL och ett försvagat United kan besegras, om än osannolikt.

Match 3: Real Madrid - Stuttgart. Jag vill att Real Madrid går långt i turnering detta år eftersom man näst intill (njaaaa) tyckte synd om dem efter förra års CL fiasko och brist på titlar. Stuttgart (med Lehmann bakom sponsorskyltarna) har nått sin fulla potential i turnering men är det något lag som man vill att de ska skrälla mot så är det Real Madrid.

Match 4: Chelsea - CSKA Moskva. Chelsea ångar på i ligan (tyvärr ett bakslag senast mot City) men ryska lag har visat sig vara hårda nötter att knäcka. CSKA har en av turneringens mest underhållande spelare i serben Krasic och om det är något lag som han vill visa sig mot så är det Chelsea som av naturliga skäl har god kontakt med den ryska ligan.

Match 5: Fiorentina - Inter. Skojar du med mig; vilken match-up hade inte detta blivit? Fiorentina som är årets överraskning mot serieledarna Inter, bäddat för fyrverkeri och ur askan hade Fiorentina rest sig som segrare.

Match 6: Barcelona - Milan. 2000-talets bäste spelare Ronaldinho (känns nästan för obvious) hade återvänt till Camp Nou för första gången sedan den smärtsamma flytten till Italien. Ett varmt mottagande hade väl varit på sin plats från svårflörtade men rättvisa Barcafans. Även om Milan imponerat med sina senaste resultat och prestationer så hade det tagit stopp här; Barca har det kompletta laget medan Milans svaga bredd blir påtaglig när de lånar in en spelare som David Beckham (med all respekt åt hans sexiga fru; kanske är därför som Berlusconi är ivrig att öppna dörrarna?).

Match 7: Sevilla - Olympiacos. Fabiano vs. Mellberg. Båda har mycket att bevisa och det känns som om detta är Olympiacos bästa chans att avancera, övriga gruppettor får de svårt för!

Match 8: Arsenal - Bayern München. Experter börjar såklart tissla och tassla om att "Bayern kan gå hela vägen" men själva påståendet känns löjligt. Den imponerade segern mot Juventus åsido men de kommer tvåa i gruppen, har inte presterat i ligan sen Luca Toni kom dit och fick storstryk mot Barcelona i förra årets upplaga (storstryk känns i underkant, hur kan man förklara det bättre... förnedring, kross, våldtäkt, göra rent hus, visa var skåpet ska stå? U name it!). Arsenal är som alltid ett favoritlag, Almunia darrade mot mäktiga United i semifinalen men de har ett bättre lag i år utan legoknektarna Adebayor och Touré. Jag tror att det kommer bli värdefullt för dem och att de går långt även i år, med viss tur med lottningen såklart!

Nu har ska jag kolla på Mortal Kombat aka "Världens Bästa B-Film" och somna efter en riktigt rejäl mugg glögg!

Nu är gruppspelet i CL avslutat och kvällen bjöd på få överraskningar (förutom Balotellis nya frilla, ser ut som en omanlig version av Wesley Snipes från Demolition Man). Matchen som jag inte hade kunnat sia om är såklart att Fiorentina bortabesegrar Liverpool; trodde på oavgjort och det hade räckt för att säkra Italiensk förstaplats. Min tes från gårdagen står kvar; Viola har en stomme (idag var Jörgensen enligt uppgift vass) samt spelare som höjer sig när Europas fotbollsögon vilar på dem (http://www.uefa.com/competitions/ucl/fixturesresults/round=2000028/match=2000444/report=rp.html).

Stuttgart gör snygga mål ikväll och dödar matchen i den 11e (!) minuten genom Pogrebnyak, det känns bra med två tyska lag i åttondelen. Stuttgart har, liksom Bayern München, gjort sig förtjänta av sin plats. Det som skiljer Bundesligalagen åt är att Stuttgart låg i den klart sämsta gruppen och att matchandet inte har varit särskilt ansträngande. Deras starka resultat på bortaplan mot Rangers (vinst 2-0) imponerar men det duger inte att förlora på hemmaplan mot Sevilla (1-3), som också är ett svagt lag i kommande omgång. Roligt att Mellbergs Olympiacos tar sig vidare men med tanke på att Arsenal ställer upp med ett väldigt ungt lag så var det troligt att Mellberg & Co skulle bärga andraplatsen före Standard Liége (inget Europa League för Wernbloom och Bänkmus Elm).

Zlatan är vårdslös och borde fått ett gult kort, anledningen? Han skjuter för hårt, tyckte nästan synd om Shovkoskiy när han såg ut att behöva en blindkäpp i ett par sekunder. Matchen som helhet var ungefär lika het som väderleken, Barca gör sitt jobb men bjuder inte på mycket till show (Messis frispark är undantaget som bekräftar regeln). Bollinnehavet är som alltid enormt men det skapades få riktigt heta målchanser och jag känner mig besviken på främst Zlatan och Iniesta vars orörlighet endast överträffades av deras bollkåthet (med tanke på hur kallt det är i Ukraina såhär års så borde väl rörelse göra dem en smula varmare?). Victor Valdés är en tragikomisk figur. Hans bolltapp mot Deportivo och nu mot Dynamo är inte acceptabelt, fick en olustig känsla innan Kievs frispark och sa spontant "Jag sätter hundra spänn på att han tappar in den"... och så gör han det. Snälla Pep, värva tillbaka Reina från Liverpool; eftersom de samlar på spanjorer så kan de få bäde Pinto och Valdés på köpet, No Preocuparso!

Klockan är mycket, skjuter upp önskelottningen; det är ett tag kvar tills nästa omgång.

Nu är Grupp A, B, C och D avklarade i CL och det känns som att "rätt" lag går till åttondelsfinal. Bordeaux har imponerat på mig mest och det ska bli spännande att se hur de står sig. Som gruppetta slipper de storlag som Real Madrid, Man Utd, Arsenal och Chelsea. Med största sannolikhet slipper de även Sevilla, Fiorentina (förutsatt att de kniper poäng mot Liverpool) och Barcelona. Man Utd's skadedrabbade utfyllnadslag var för svåra för Wolfsburg och det var spännande att se Obertans inhopp; påminner väl lite om Jay Jay Okocha när han var i dribblingsform?

Fiorentinas framfart i CL förbryllar mig; när de inte mäktar med en bättre placering än femma i Serie A (Parma, som jag trodde låg i Serie C vid det här laget, ligger fyra) så har de redan slagit ut Liverpool och ligger före förra årets åttondelsfinallag Lyon. Min teori är att Fiorentina har spelare som tar tillfälle i akt att lysa lite klarare i CL än vad de gör i Serie A, i ligan har de gjort 17 mål på femton matcher och i CL har de gjort 12 mål på fem matcher. Med den höga CL målprocenten i nacken i Serie A så hade de vid det här laget smällt in ca 40 mål. Spelare som Mutu, Gilardino och Marchionni med hög högstanivå och låg lägstanivå ser nog detta som en större utmaning än att åka till bortamatch mot Livorno där de med största sannolikhet kommer bli kapade av en bakfull Fabio Galante. Samtidigt har de stöttepelare som alltid lägger ner hjärta och själ; Montolivo, Zanetti och framförallt Sébastien Frey ser till att Fiorentina är ett lag att räkna med som kan överraska de flesta.

Frey borde vakta målet åt en klubb i Världsklass; det lag som jag tror absolut hade passat bäst är Arsenal. Let's face it: Arséne Wenger + Fransmän = Sant, Almunia är inte en top tio målvakt i världen och borde lagts på hyllan för länge sen. Med Frey i The Gunners så hade Arsene äntligen kunnat utmana Man Utd och Chelsea om titeln (Liverpool kommer nog inte vinna PL inom min livstid).

Att Juventus åker ur är jättetrevligt; med tanke på deras grisfotboll (med Chiellini som största ambassadör) så är det mycket mer spännande med ett spelande lag som Bayern München (vilken utskåpning, synd bara att de snart åker ur). Milans avancemang är även det jättetrevligt, de imponerade stort mot Real Madrid samtidigt som Leonardo äntligen fått fart på de rödsvarta (tyvärr utan Gattuso; gå tillbaka till Rangers, Mate!) med en slimmad Ronaldinho i spetsen, det räcker långt. Atlético Madrid är årets flopp i både La Liga och CL, synd att de är såpass usla att Superanfallsparet Forlán/Agüero kommer fly i vintertransferns dimma.

Blev kritiserad av en vän som påstod att Pep Guardiola inte är större tränare än vad Mourinho och Ancelotti är och att Chygrinskiy (eller hur fan det nu stavas) är sämre än Garay. Garay är transferlistad och Chygrinskiy är med som top tio mittback på Uefa's årliga omröstning (http://www1.uefa.com/fanzone/teamoftheyear/index.html); Garay var omöjlig att hitta, är han inte ens med...?

Vinner man en trippel är man utan tvekan årets tränare, vare sig man tränat lag i ett eller femton år. Att Mourinho vann Serie A är snarare arvet från Mancini än hans förmåga som tränare; misslyckas man med Quaresma, Mancini (spelaren, inte tränaren), Adriano, Zlatan (inte hans prestation utan att behålla honom), Balotelli och Muntari; sammanfattat hela den kompetenta offensiva kraften i laget, så kan det knappas räknas som en fullt lyckad säsong. Att den gode José (som jag alltid beundrat) insisterar på att gnälla på domare och behandla sin trupp med antingen tystnadsmetoden (hade en flickvän som gjorde så; det var jätteskönt att slippa allt gnäll) eller Sir-Alexmetoden gör hans Intersejour mer omskriven än framgångsrik.

Mourinho ska vara väldigt glad över Zlatan-Eto'o bytet (som fick finna sig i detta på order ovanifrån) eftersom Zlatan inte hade mer att ge för Inter, nu får de istället en hungrig spelare som vill visa hela världen att han är värd mer än så. Att Zlatans käre vän Moratti öppnar plånboken för nyförvärv som Sneijder, Milito och Motta förlänger Mourinhos lease på Inter ett tag framöver. Märk mina ord: Mourinho är inte kvar en säsong till.

Vad Ancelotti anbelangar så är det en diskuterbar tränarvärvning. Ancelottis styrka är att få ut max av det spelarmaterial han har tillgängligt, det var ett totalt genidrag att göra Pirlo till defensiv innermittfältare istället för kvick forward och att använda Rui Costa som offensiv innermittfältare. Hans två CL titlar med Milan talar sitt tydliga språk men trots sin enorma potential så vann Milan under 2000-talet Scudetton endast en gång (03/04 - fem år sedan) under honom på sju säsonger. Hans (brist på) spelarvärvningar var förmodligen anledningen till "Sacnaden av Scudettos", om man till och med får hjälp av domaren är det väl ganska dåligt att inte ens komma tvåa (vilket de iofs gjorde en gång)...? Är det rätt man att göra Chelsea till 2010 talets Engelska dominanter? De ångar på friskt nu och eftersom jag tycker om Chelsea's sätt att spela så vill jag gärna att han lyckas men det hade inte förvånat mig om Sir Alex köper in två topspelare i vinter och snor titeln mitt framför ögonen på Carlo. Sir Alex kanske inte ens behöver det om Michael Owen (det känns som om han är minst 40 bast nu - han har alltid varit med) kan spotta in mål i ligan också. Visar det sig att Chelsea har lika stor separationsångest som Milan enligt tradition har så sitter han tryggt länge till; och han är fan så mycket bättre än Scolari (hur kan man bänka Drogba!?) men tappar Abramovitj tålamodet så är det kört; vare sig man vunnit två CL titlar eller inte.

Barcelona spelar imorgon och jag kommer blogga vidare om det efter matchen; självklart kommer vi få se mästarna i åttondelen. Jag kommer även dra en önskelottning inför åttondelsfinalerna; läs om ni pallar!

Läste i Metro och City att Zlatans nej till landslaget fortfarande står fast. Kan man klandra honom? Är det lönt för en såpass stor spelare att delta när Sverige inte har något att spela för på ett år? I en initialfas med Erik Hamrén kan det såklart vara viktigt med en stomme men i Zlatans fall är det inte relevant. Lägger vi tesen om initialfas och grundskapande åt sidan så vore det spännande om även Mellberg och Källström tackat nej tills vidare, spelare som Seb "The Gun" Larsson, Andreas Landgren, Gustav "Thorsten Frings" Svensson, Mattias Bjärsmyr och Rasmus Bengtsson hade säkert fått pröva vingarna. Landslaget hade behövt detta eftersom bäst-före datumet på t ex Anders Svensson och Daniel Majstorovic är oroväckande nära. Skönt att Micke Nilsson (dock för sent) insåg detta.

VM lottningen har jag inte brytt mig om särskilt mycket hittills; att Sverige inte är med ligger fortfarande för nära inpå för att jag ska känna rätt glädje inför VM: men entusiasmen kommer (förhoppningsvis är jag i London under VM och det hade varit fantastiskt).

Meriterade "förståsigpåare" tycks nämna Spanien och Brasilien (Ronaldinho gör storstilad comeback?) som favoriter och de är så kompletta som landslag kan bli. Till skillnad från Luis Figo (http://www.fotbollskanalen.se/1.1378338) värderar jag engelsmännen högt i år. Englands EM08 miss spelar mindre roll eftersom spelarna har såpass stor mästerskaperfarenhet att de klarar av trycket i ett VM; många var dessutom med i VM06 där det blev respass på straffsparkar mot "Diveugal". Capello är en mycket skicklig cuptränare (CL seger med Milan) och England är ett nytt landslag sen deras dipp med Steve McClaren (hur kunde FA tro att han skulle överträffa Sven-Göran Eriksson?) och det kommer minst sagt bli spännande om de kan överträffa sina senaste kvartsfinaler.

De Afrikanska lagen hoppas jag på; det hade varit roligt om ett lag tagit sig till semifinal. Trots hemmaplan så får Sydafrika svårt (även om de imponerade i Confederations Cup: http://www.fifa.com/newscentre/videos/player.html#ch=pks09&id=1141703) att gå vidare från sin grupp med Mexiko, Uruguay och Frankrike - vilket getingbo! Algeriet går inte till åttondelsfinal, de resterande fyra; Kamerun, Nigeria, Elfenbenskusten och Ghana är enligt bet365 grupptvåor eller grupptreor med hyfsade odds att gå vidare. Kamerun är rankat som bästa Afrikanska lag (11 på FIFAs världsrankning - http://en.wikipedia.org/wiki/FIFA_World_Rankings) men kan de ta sig förbi Danmark och Holland? Det var inte länge sen som Kamerun fick stryk mot ett lag som Togo. Däremot har "Lejonen" vad flera lag i VM saknar; ett vasst anfallspar. Firma Eto'o/Webó (som båda är synonyma med Mallorca) kan ösa in mål i denna turnering. Nigeria har på pappret (diskuterbart) en lättare grupp med Argentina, Sydkorea och Grekland men deras brist på mittfältare och målvakt av rang gör att även de får svårt.

Afrikas hopp ligger således på Elfenbenskusten och Ghana. Elfenbenskusten har ett fantastiskt lag med spelare som Touréx2, Zokora, Romaric, Kalou och Dider Drogba och de har potential att gå långt. The Black Stars (Ghana) var mäktiga i VM06 men blev totalt avklädda av Brasilien i åttondelsfinalen och trots ett av VMs starkaste innermittfält i Appiah/Essien kommer de få svårt mot framförallt Serbien och Tyskland i Grupp D. Nog om VM-lottningen men det kommer kännas skönt med en VM sommar igen, även om Sverige inte är med så finns det inget bättre!

FIFA Puskas Award eller "Årets Mål" är under omröstning och vi har bjudits på några riktiga pärlor. Mina storfavoriter är de båda målen från den omöjligt spännande CL semifinalen Chelsea-Barcelona signerat Essien och Iniesta (Essien: http://www.fifa.com/newscentre/videos/player.html#ch=pks09&id=1141700. Iniesta: http://www.fifa.com/newscentre/videos/player.html#ch=pks09&id=1141702) men det är snarare känslan av matchn som förmedlas snarare än målen.

Är "Snygghet" det enda man måste ta hänsyn till (nivå och relevans för matchresultat är inte viktigt i mitt resonemang) så hade jag gett det till okände Eliran Atar som gör ett galet mål som man måste se för att tro på (http://www.fifa.com/newscentre/videos/player.html#ch=pks09&id=1141705).

CL kväll stundar och det bjuds på toppenmatcher med Juventus - Bayern München och Wolfsburg - Man Utd som hetast. Grupp D är stängd (Chelsea ligger under med 1-0 mot APOEL i skrivande stund) och i Grupp C kan jag aldrig tänka mig att Milan inte går vidare; Zürich borta ska de ta tre poäng mot (Marsielle ligger dessutom under mot Real Madrid i skrivande stund). 

Läste att Eidur Gudjohnsen har 70 miljoner i spelskulder (http://www.fotbollskanalen.se/1.1382802/2009/12/08/gudjohnsen_har_70_miljoner_i_spelskulder). Vilket arsle; tur att han drar in 35 mille om året så han klarar nog av det ändå. Det bevisar den allmänna tesen om att fotbollsspelare tjänar för mycket pengar.

Wolfsburg - Man Utd väntar på sexan, ska bli roligt att se. Hoppas att Dzeko lyckas ta de tyska ligamästarna vidare!