Football according to [njkc]

Fotbollsvärlden är ständigt bevakad och surret är oavbrutet, man missar något varje sekund och det är skrämmande hur mycket fokus den vackra sporten har jämfört med andra. Satt och tänkte på sporter där jag har koll och det är inte många: ska jag försöka bredda och börja se sporter som snooker, cricket eller segling? Äsch, skit i det: bättre lämpade människor får ta hand om det istället. Nej, fotbollsnyheter är alltid mest intressant även om jag slänger in en del hockey, brottning och UFC i mitt eget encephala arkiv.


Vad jag fann mest nämnvärt i veckans godispåse var att en förälder hotat sin sons tränare med stryk om dennes grabb inte fick mer speltid, nu är den hetlevrade föräldern skyldig tränaren tiotusen kronor och egentligen en uppriktig ursäkt. Engagerade föräldrar är en förutsägbar skara: nöjda sålänge systemet gynnar deras barn. Större klubbar i Sverige som t ex GAIS, Hammarby, Malmö FF hamnar ofta i blåsväder när de släpper spelare för att vidareutveckla de få som staben anser ha bäst chanser att lyckas. Man läser aldrig om missnöjet hos de föräldrar vars barn är kvar: systemet fungerar. Har man som förälder problem med organisationen eller om barnet inte trivs i miljön är de bästa alternativen att tala med klubbens ansvariga eller placera barnet i en ny miljö, aldrig att ta till våld: vare sig verbalt eller fysiskt.   




Holländska lag är inte heta i Europa även om den inhemska ligan (Eredivisie) håller klass. I Ajax regerar Luis Suarez (tydligen från Uruguay: trodde oförklarligt att han var från "Mehíco") och i PSV Eindhoven är en finlandssvensk kung. Ola Toivonen har ett fantastiskt flyt i sitt spel och driver boll både funktionellt och i hög fart. På 35 matcher för PSV har han gjort 18 mål, en annan före detta Malmö FF spelare gjorde åtta färre på lika många matcher när denne representerade Ajax.




Suaréz succé bygger till stor del på att han levererat i Europa League, tyvärr är Ajax's sejour slut för i år när Juventus blev för svåra: "Den Gamla Damen" möter Fulham i nästa omgång dock utan Buffon och Amauri, skräller Hodgson's Hammersmiths? Toivonen har inte levererat lika mycket som han gjort i ligan och hans anfallskollega från -09's fantastiska U21 EM lag, Marcus Berg, är kvar i leken efter PSV's drabbning med Hamburg. I Zlatans frånvaro talar jag för många när jag vill se honom ta för sig mer i den blågula tröjan. Fortsätter de båda offensiva männen i denna stilen blir Eredivisie två profiler fattigare efter sommaren (Premier League för båda?).




Lagerbäck i Nigeria blir verklighet. Personligen har jag aldrig varit ett fan av Lars: hans mängd av karisma fyller inte en skokartong. Däremot var han länge den mest lämpade att leda det svenska landslaget och Lasse har gjort mycket för oss som fotbollsnation, därför respekterar jag honom som fotbollstränare: vi får se om "The Super Eagles" behåller honom länge nog för att tröttna på hans idétorka. Det är stort för Lagerbäck att ta hand om världens femtonde bästa landslag och jag tror, samt hoppas innerligt, att det går väl för honom. 




I vårat egna landslag är Chippen tillbaka och Jonas Olsson får äntligen chansen. Finlir och grisfotboll vankas. Däremot tvivlar jag på Chippen, han var slö under sina senaste landslagsuppdrag och Bajrami är en man för framtiden vilket den stilige listerlänningen definitivt inte är. Kommer Jonas Olsson in för sent? Kanske, han borde fått sin chans när han hämtades till Premier League från NEC Nijmegen. Den holländska en mot en stilen har varit nyttig för Landskronasonen och det visar han ofta, vore inte West Brom. så beroende av honom hade de släppt honom för länge sen och han behöver ta ett steg upp: omgående.




Stackars Aaron Ramsey. Stackars jävla Aaron Ramsey. En annans idioti får han lida för och trots krokodiltårarna vill jag se Shawcross få en lååång avstängning efter "tacklingen". Fotbollsvärlden behöver bli bättre på att skydda spelarna och detta bör exemplifieras och sända ut tydliga signaler: det är inte okej!




Vilka är värdiga mästare av Premier League? Ingen hittills, inte ofta man ser mästartakter hos de främsta lagen då de förlorar mot klart sämre motståndare. Det kan debatteras att topplagens instabilitet beror på den jämnhet som Premier League presenterar, däremot håller jag med Mourinho när han säger att Chelsea förlorar för mycket för att vara ett mästarlag. Det kan mycket väl avgöras i sista omgången.




I skrivande stund tar jag mig en titt på senaste numret av Offside. Sysslar absolut inte med smygreklam eller så, måste ändå rekommendera Offside som är personlig, genomtänkt och stimulerande: något alla "fotbollsvetare" måste sträva efter.

NJKC

För mig är Champions League ett fenomen och finalen är den största årliga sporthändelsen inom idrottsvärlden men det är, liksom allt annat jag påstår, diskuterbart. Fascinationen kring Super Bowl förstår jag delvis men efter varje romersknumrerad gala som jag har sett så känns det som om uppladdningen väger tyngre än matchen. Super Bowl följs av miljarder tittare… undrar hur många det är bland dem som förstår reglerna och hur många som har följt lagens framfart under säsongen.

 

 

Champions League är inte lika komplicerat samtidigt som det är fritt från politiskt vinklade budskap. Super Bowl vore en mer stimulerande upplevelse om man slapp höra Queen Latifah kraxa fram ”America the Beautiful” och se en upp och ner vänd clown dricka Budweiser trettio gånger samma natt. Champions League finalen är aldrig krystad och förefaller alltid vara en vanlig fotbollsmatch (om än med större prestige) utan överflödiga onödigheter. Det är både enklare och mer lockande att dras in i det böljande spel som fotboll erbjuder än det pop-kulturella, avbrottspåtvingade hormonkrig som football lyfter fram.

 

 

Det där var en notis i bloggen som handlar om den första rundan av Champions League’s åttondelsfinaler. Spännande och tät har den varit: returmatcherna kommer bjuda på fyrverkerier.

 

Åttondelsfinaler rond 1

 

Lyon – Real Madrid 1-0 (1-0 Makoun)

 

 

De före detta franska stormästarna slog till rejält i den här matchen när de avvärjde ett för dagen tamt Real Madrid. Bollövertag hade bortalaget men svårt att skapa rejäla målchanser och när de väl närmade sig stod en alldeles fenomenal Hugo Lloris ivägen: får Lyon behålla honom en säsong till? Fråga mig efter VM. Kaka fick till stor del skulden för nederlaget men han slog ifrån sig, jag vill påstå att matchförloppet inte färgades av Kaka utan av Toulalan som gång på gång låste Real´s djupledsspel, Galacticós höga bollinnehav kan därför förklaras: de vågade inte slå många avgörande passningar utan tvingades söka nya ytor. Inför nästa match saknar Real viktiga Xabi Alonso och ”El Desafiador”: Marcelo. Jag tippar trots Lyons övertag på avancemang av Real Madrid, de har bred trupp och har varit väldigt starka på hemmaplan i år.

 

Milan – Manchester United 2-3 (1-0 Ronaldinho, 1-1 Scholes, 1-2 Rooney, 1-3 Rooney, 2-3 Seedorf)

 

 

En stor snackis inför matchen var att Beckham skulle möta sin fosterklubb och sin mentor: sir Alex Ferguson. Becks var inte spektakulär: han har nått den åldern där man måste vara exceptionell för att fortfarande mäkta med något, som t ex Zidane. För egen del var jag mer spänd på hur Ronaldinho skulle hävda sig mot formstarka engelsmän och han gjorde det utmärkt. Under en halvtimme togs vi bakåt i tiden och fick uppleva den fräna talang som inte var ett uttröttat party-animal. Ur Ronaldinho’s skugga reste sig ett annat djur och såg till att United har shotgun på kvartsfinal. Rooney imponerar mer och mer och jag anser att han just nu är världens bäste forward. Mot West Ham senast ser hans nickmål väldigt lätt ut, det är för att Rooney är tekniskt fulländad: på ett funktionellt vis.

 

Porto – Arsenal 2-1 (1-0 Varela, 1-1 Campbell, 2-1 Falcao)

 

 

Fabiansky och Almunia är denna omgångs svagaste målvaktspar. De på förhand svagare korten t ex Fiorentina, CSKA, Olympiacos, Stuttgart; har kompetenta förstamålvakter (Frey, Akinfeev, Nikopolidis, Lehmann) och Arsenal kan på allvar aldrig utmana om Champions League titeln förrän de också har det. Denna match blir de straffade när unge Fabiansky klantar sig rejält. En händelserik och efterlängtad comeback av Sol ”Shaft” Campbell i Champions League och det är roligt att ha honom tillbaka, vem vet: han kanske blir bomben i Capello’s trupp till Sydafrika. Det arv Mourinho lämnat Porto är kvar: de är fortfarande väldigt strukturerade och starka, deras chanser att avancera vidare är väldigt goda. Spelare som Hulk och Bruno Alves kan man inte annat än gilla.

 

Bayern München – Fiorentina 2-1 (1-0 Robben, 1-1 Kröldrup, 2-1 Klose)

 

 

Man kan tycka att detta är en match som Bayern borde dominera; de är formstarka, har stor rutin i Champions League och talangfull trupp men trots det kan de inte avvärja Fiorentina bättre och med stort flyt kniper en seger via en tveksam straffspark och en ännu tveksamare utvisning på Gobbi. Robben är ett glädjeämne för van Gaal och håller han sig skadefri kan Bayern’s tid i år bli lång. Sebastian Frey är en stor målvakt och en favorit för mig att ersätta en rad målvakter i diverse ”storklubbar” i Europa: Wenger är en fena på att värva fransmän och Frey vore den perfekte värvningen.

 

Stuttgart – Barcelona 1-1 (1-0 Cacau, 1-1 Ibrahimovic)

 

 

Offensiv press är Barca’s kryptonit, vilket Atletico Madrid bevisade för dryga veckan sen. Stuttgart vågade utmana, hålla i bollen, slå tidiga inlägg (vänsterbacken Molinaro slog ett par crossbollar i världsklass) och det gav bra resultat matchen igenom. Den massiva omställningstaktiken innebar 1-0 till Stuttgart när högerbacken Gebhart slår ett inlägg, som måste ha fått Daniel Alvés grön av avund, vilket blir inprickat av den livsfarlige Cacau. Barca såg loja ut, främst duon Yaya och Sergio: som det geni han är byter Pep Guardiola ut den ena problemfaktorn mot ett offensivt vapen i Henry och placerar Iniesta centralt. Äntligen fick Barcelona fart när de hade boll och kvitteringen av Zlatan (som var offside) ger det rättvisa resultatet 1-1. Inför returen vill nog alla Barca entusiaster se mycket mer från de regerande mästarna och Guardiola har lovat att de höjer sig ett snäpp.

 

Olympiacos – Bordeaux 0-1 (0-1 Ciani)

 

 

Mellberg, det här känns inte bra. Tråkigt nog kommer vi inte få två svenskar i kvartsfinal när Bordeaux står i vägen. Segern var knapp i en tät match och Ciani's kompetens innanför straffområdet blir den avgörande faktorn för Bordeaux’s avancemang till kvartsfinal: jag tror aldrig att Greklands nästbästa lag kan vända borta på Chaban Delmas. Bordeaux har bättre form och starkare trupp. Chamakh’s anställning har förlängts i minst sex månader till, det innebär att jag vågar utropa Bordeaux till ett lag med rätt att skrälla, kom ihåg att de vann sin grupp klart före Bayern och Juventus. Med facit i hand är Mellberg nog väldigt nöjd, och lite skadeglad, över att hans nya kamrater klarar sig bättre än de gamla.

 

CSKA Moskva – Sevilla 1-1 (0-1 Negredo, 1-1 González)

 

 

För mig är detta resultat omgångens överraskning. Att möta ryska lag på bortaplan är inte lätt för de Sydeuropeiska men Sevilla skötte sig bra, antagligen stärkta efter den blytunga bortavinsten mot Mallorca i La liga. ”Tennsoldaterna” dominerade dock planenligt och visar hur fantastisk trupp de har när de kan starta med CL debuterande nyförvärvet Keisuke Honda, vilken spelade som om han gjort det hela livet. Serbiske mittfältaren Krasic kommer vara en av VM’s stora och jag önskar verkligen att CSKA går vidare så att man får se mer av honom: det är för tidigt för mig att mista vår bekantskap och jag märker att jag får en släng av separationsångest när jag tänker på det. Negredo har varit okej för Sevilla i år och han dyker upp ibland och stöter in viktiga mål, jag väntar mest på att Kanouté ska vakna ty han har legat på avkylning hela säsongen.

 

Inter – Chelsea 2-1 (1-0 Milito, 1-1 Kalou, 2-1 Cambiasso)

 

 

En av de mest hypade matcherna på förhand visade sig bli den bästa. Fullt rättvist vinner Inter på hemmaplan och äntligen har det lossnat för dem i Champions League. Mourinho har rätt: Inter är starkare utan Ibra: med Etoo, Milito, Motta och Sneijder inköpta för fräscha Zlatan pengar har de en offensiv kraft som medför att de på allvar kan utmana de stora lagen i Champions League. Milito’s 1-0 föregås av en vacker passning av Etoo, ett översteg av Sneijder och en gudomlig första touch som fick mannen som ”ingen kan få ur balans”… ur balans. Tempot i matchen var väldigt högt och det smällde rejält ibland, däremot tror jag inte att det var avsiktligt i de flesta fall, det gick bara för fort. Julio Cesar var stabil efter hans bilolycka tidigare i veckan men hans fummel på Kalou’s mål kan man inte skylla på trafiken, sådana smekningar ska han avvärja varje dag i veckan. Filmningar är tyvärr en stor del av fotboll idag: det tog Drogba 30 sekunder att rulla rundor: sorgligt nog är det inte hans personbästa. Milito gör ett svanhopp strax därefter men inser det själv och reser sig snabbt: bra av Mr. Gonzalez att ge honom det gula, så ska det va! Kalou får inte straff med sig efter uppvaktning av Samuel men det är nära, avgörande är att han gör karaktärsdraget att kasta upp armarna innan man görs ner: som hämtat från en krigsfilm där soldaten blir skjuten precis innan han når skyttegraven, synd annars hade nog Chelsea haft ett bättre utgångsläge. Cambiasso blir matchhjälte och Inter har ett jätteläge att gå vidare: sjabblar José…?

 

Det var en fantastisk omgång och jag längtar redan till returen: än är man inte mätt. Snart drar Allsvenskan igång och i sommar är det VM, de kommande månaderna är en ljus tröst i detta vintermörker.

NJKC

Fyra matcher av Champions League's åttondelsfinaler har spelats och de var fantastiska. Lyon var det bättre laget mot Real Madrid och vinner rättvist med 1-0 efter världens snyggaste felträff av Makoun (han siktar på vänstra delen av målet men träffar utsidan av sin vrist istället för den främre och därför skruvar sig bollen utåt mot högra krysset). Rooney's form håller i sig och tydligen behövde inte sir Alex skälla i halvtid när han har sin "soon-to-be-adoptive-son" i närheten. Ronaldinho var också magisk, VM behöver honom. Wenger gör sin vana trogen när han gnäller på domaren, även om Hanssons agerande verkar torftigt så följer han regelboken. Hade Wenger haft bättre målvakter hade han förlängt sin livslängd med ett decennium: det är inte hälsosamt att bli så arg. Bayern München kommer undan med blotta förskräckelsen mot Fiorentina: kan de göra om det? Nästa vecka bjuds vi på mer Champions League godis när de regerande mästarna på allvar träder in i turneringen och när Italiens bästa lag möter Englands potentiellt bästa.

 

 

En klassvärvning ersätter en annan när Eguren återvänder till Svensk ligafotboll. Det är beklagligt att Allsvenskan går miste om Tobias Linderoth som nu tycks ge upp sin pånyttfödda fotbollskarriär. Vi får hoppas att det inte är så men jag vill gardera min blogg genom att uttrycka mig varmt om Linderoth i förebyggande syfte och det gör jag genom att minnas VM matchen mot England i Saitama den andre juni 2002.

 

 

 

 

Sin vana trogen förde den engelska presskåren inför VM sin "dunka sig själv i ryggen" kampanj där de målar upp The Three Lions som världens bästa landslag, den som vågar påstå något annat måste lida av antingen avundsjuka eller en allvarlig mental störning. Självklart skulle England, med världsstjärnor som Beckham och Owen, krossa sin kusin från landet: Sverige. I ärlighetens namn hade de lönnfeta gamarna på The Sun en poäng om man ser till Sveriges trupp på papper.

 

 

 

 

Magnus Hedman var den mest utskällde målvakten i Engelsk fotboll och inte ens ordinarie för ett mittenlag... i League One, Niclas Alexandersson hade inte "tagit plats i Englands fjärde startelva", Sverige hade sin bästa försvarsspelare skadad samt två mittbackar som vikarierande ytterbackar (Mjällby och Lucic) och Tobias Linderoth, Sveriges dynamo, hade spelat sju matcher på en halv säsong för nedflyttningshotade Everton.

 

 

 

 

Den offentliga förnedring som Sveriges englandsproffs uthärdade månaderna inför VM var det bästa som kunde hända. De kom dit påtända med drömmar om upprättelse och som de knäppte mobbarna på näsan. Hedman reparerade sitt misslyckade hörningripande från första halvlek, Alexandersson stänkte dit kvitteringen och Linderoth sprang femton kilometer den matchen och varje steg han tog hade tanke bakom sig. Offerviljan och beslutsamheten som visades mot Eleganta England var ett mästerverk regisserat av Linderoth på innermittfältet, vilket Svenska folket fick se totalt 76 gånger. Hans spelartyp är för alltid ett av Sveriges signum: tack för minnena, Tobbe!

 

 

 

 

Eguren då? Många vill kalla honom svikare som skriver på för AIK men ärligt talat, varför skulle Eguren som för ett par år sen spelade för ett topplag i världens bästa liga välja att spela i Superettan? Det handlar inte om Egurens brist på lojalitet utan om Hammarbys brist på kvalitet. Låt grabben vara, vi ska vara glada att vi kan locka en sådan spelare till Sverige, speciellt med tanke på det väder vi har!

 

 

 

 

Avslutande välkomnar jag Fredrik Ljungbergs tankar om återkomst till landslaget, att han varvar ner i MLS som bevisligen ännu inte håller klass efter Seattle's magplask mot Rosenborg (0-3) förstår jag med tanke på hur illa skadad han varit under de senaste säsongerna men han gav upp landslaget för tidigt. 31 år är ingen ålder att avsluta en fantastisk landslagskarriär och jag hade bytt bort alla Mikael Dorsin's, Magnus Turbo's, Marcus Rosenberg's, Daniel Nannskog's, Rami Shabaan's och Samuel Holmén's landslagsuppdrag mot ett par år till av Freddie.

 

 

 

Strax ska jag fira bonusbrorsans sambos 30 årsdag men det blir en lugn kväll eftersom jag har lyckan att delta i lagets internmatch imorgon, det blir nog på bänken för b-laget men vem bryr sig: det är i alla fall fotboll!
NJKC

Tyvärr var denna fantastiska fyra utan Jessica Alba och inte särskilt relaterad till vare sig superhjältar eller B-filmer, den handlar om årets första träning för mitt pojklag - fyra dök upp. Det tråkiga är att lågt deltagarantal innebär att man oftast inte kan genomföra sin planering för dagen men det positiva som lyfts fram av vetskapen att jag tyvärr inte har koll på hur många som dyker upp är att jag har blivit flexibel, fantasifull och positiv under träningen. Det är inte lönt att gå och sura över hur få det är som deltar eftersom det går ut över de killar som närvarar (efteråt kan jag svära hur mycket jag vill) samtidigt som de kanske inte vill komma tillbaka om stämningen är dålig.




Hur förklarar jag att jag inte har bättre kontroll över deltagarantalet? Det kan jag inte riktigt för att vara ärlig, har inte varit i en såhär extrem situation innan men för att brainstorma tippar jag på att det är kallt, grusigt, det ligger långt från vår ordinarie idrottsplats, föräldrarna vill inte låta deras små ögonstenar ta sig dit på egen hand etc. Men vad jag verkligen tror är den största orsaken till att spelarna kommer och går som de vill är att de inte tidigare haft krav på sig att delta regelbundet. Roland Andersson (den tidigare assisterande förbundskaptenen) blev smått idiotförklarad av media för x antal år sen när han hävdade att man måste sätta mer press på spelare även i låg ålder. Jag håller med honom fullständigt: det handlar inte om att man ska behandla dem illa utan att ge dem rutiner, ställa krav och se till att de förbättras: i mitt fall både fotbollsmässigt och attitydsmässigt.




Som assisterande sträcker jag mig över mina befogenheter genom att säga ifrån på skarpen. En instruktörsroll har jag snarare och det innebär att jag sköter de träningar där jag tillsats. Å andra sidan blir träningen långt från optimal när vi inte kan utnyttja vår mängd som lag. I det här fallet kommer jag faktiskt inte att stå först i ledet och ropa ut vad jag vill i en mikrofon (en modell som jag använde tidigare i min tränarkarriär) för det är inte min uppgift. Åtminstone vet ledarstaben var jag står. Tur för mig att jag varit förutseende inför detta och tagit fram en planering som framhäver koordination, individuell bollkontroll och funktionell teknik. Visst är dessa termer fancy? 



Idag har jag varit ledig och det är toppen men det är ett ton grejer som ska fixas, det konstiga är att det just nu är roligt... man börjar nog bli gammal.

NJKC

Titeln är tolkningsbar beroende på hur man tänker men vad jag menar är helt enkelt att folk som läser verkar tycka om den (ni som inte gör det förtälj gärna varför). Denna faktor har medfört att jag tagit till mig mod nog att föreslå för ett par internetsajter om de vill knyta min blogg till deras hemsida. Efter ett par dagar svarade chefredaktören för idrottsforum.org (se länken till höger) positivt och nu kommer jag att skriva för dem i fortsättningen med start den 17/2 - nästa onsdag.

Måhända att det är ideellt (gratis) arbete men jag startade inte bloggen i vinstsyfte utan helt enkelt pga överskottsenergi samtidigt som jag är mån om att utöka mitt kontaktnät inom fotbollen: då kommer också både prestige och kapital (inte enbart ekonomiskt).

Fortsättning följer
NJKC

EM kvalet är färdiglottat och Sveriges grupp gör mina smilgropar lite djupare. San Marino, Moldavien, Ungern, Finland och Holland är de lag som Sverige måste förgöra för att inte behöva skämmas i två raka mästerskap (VM+EM). Media har såklart redan börjat hypa matcherna mot Holland: det är vi och dem som gör upp om avancemanget. Naturligtvis har media rätt, de andra lagen är inga direkta hot för oss: mäktiga Sverige... men borde världstrean Holland frukta oss? Njae. Tyvärr har Sverige inte tillräckligt bra trupp längre för att kunna utmana de stora fotbollsnationerna. Läste ett reportage från Offside där de intervjuade Björn Andersson som är scout för Bayern München, jag reagerade på hans tes om att det inte är gynnsamt att resa till Sverige för att scouta spelare. Zlatan Ibrahimovic är unik men det finns dussintals jämnåriga spelare på kontinenten som är bättre än Rasmus Elm. Vi tar en andra plats och får gilla läget. Ska inte överspekulera, allt jag vet är att Sverige bör trivas i Grupp E.




Övriga grupper har en på förhand ganska säker utgång: stornationerna går vidare. Samtidigt finns det lag som har en speciell förmåga att överraska och knipa poäng. Grupp I med Spanien, Tjeckien och Skottland lär bjuda på överraskningar även om Spanien såklart är storfavoriter. Jag hade gärna sett skottarna i ett VM, det är de väl värda? Grupp H är den mest spännande i mina ögon med våra nordiska kamrater: Norge, Island och Danmark samtidigt som Portugal och Cypern också är med. Portugal har svårt för Skandinavisk fotboll, det märktes inte minst i VM kvalet där portugiserna hade all möda i världen med att gå vidare (även om filmandet tyvärr bar frukt till sist). 




Anbelangande VM så vill jag finna mig en substitutnation att hålla på... ni vet: Sverige är ju inte med. Så istället för att sitta och böla mer över den obehagliga faktorn tror jag att min sommar vore bättre om jag istället kunde heja på ett lag som man sympatiserar med. Big-Fat-No-Way är Portugal, Argentina, Frankrike, Norkorea, Grekland, Danmark och Algeriet - fråga mig gärna varför. De jag lutar åt av dessa 32 deltagare är: England, Spanien, Brasilien och Elfenbenskusten. Har dock bestämt mig till sjuttiofem procent: I'll let you know when I know.


Var på 25 årsfest igår och hade skitroligt, min huvudvärk är ett bra bevis på det vilken jag nu vill avlägsna: ha det bra!

Är Wayne Rooney världens just nu bäste spelare? Det må vara möjligt med tanke på träsktrollets senaste prestationer för de ekonomiskt krisande Manchester United. Sir Alex spådde att Rooney (WR9) skulle vara den som tog över ansvaret efter att Ronaldo (CR9) packat sina pinaler (hårfönar, handväskor, speglar, discokulor, Shirley Temple drink-mixar, örhängen, UGG skor, fan-posters på sig själv...) och flyttat till Madrid. Efter cirka halva säsongen så känns det allt mer som om försäljningen av Ronaldo var klok, speciellt med tanke på den pengabrist som Manchester United (ofta kallad världens rikaste klubb) lider av för närvarande. Den beslutsamhet som Rooney visar syns på hans sätt att avsluta: inga onödiga tricks eftersom målet är viktigast. Senast fick Arsenal känna på hans bössa och på grund av det har United tagit ett stort steg framåt i kampen om ligatiteln (jag har sagt Chelsea hela säsongen men med tanke på Rooneys form och Uniteds backåterväxt är jag inte lika säker på min profetia).



Att en viss engelsk landslagskapten är otrogen mot sin fru med en lagkamrats flickvän har varit svårt att undgå. I normala fall brukar jag inte lyssna för mycket på det skvaller som kretsar kring proffsfotboll men det här får mig att sätta örat mot glaset. En lagkapten måste vara ett föredöme för truppen utåt sett och den informelle ledare som visar vägen i svåra tider: att sätta på vänsterbackens flickvän är därmed inte okej. Jag tycker bestämt att Terry ska mista sin kaptensbindel för det han har gjort. Det handlar inte om skvallerpressens upptäckt, det handlar om JT's bristande respekt gentemot sina kamrater. Flera engelska landslagsmän har uttryckt sitt missnöje och de visar tydligt att de inte har förtroende för honom, är Cappello klok inser han att det viktiga inte är om han känner sig bekväm med Terry som kapten utan om spelarna gör det. Valet av ny kapten blir således en No Brainer: Steven Gerrard. 


Har Mjällby värvat fel Tobias? Det tror jag nog allt. Det går inte att ta ifrån Grahn att han har uppenbar talang och är en väldigt duktig en-mot-en spelare men lojal, pålitlig och jämna prestationer? Nejdu, det är inte några utav hans kvaliteter. "Sveriges mest underskattade spelare" har han en gång kallat sig själv. "Sveriges mest uppmärksamhetssökande spelare" är en mer passande titel för denne Tobias. Märk mina ord: Grahn kommer spela väl under försäsong, få beröm av Peter Swärdh, starta matcher för Mjällby och göra det bra samtidigt som pressen älskar honom. Därefter kommer spelarna i Allsvenskan åter minnas hur man ska hantera Grahn's tjuriga inställning och sopa banan med honom vilket leder till att han uttrycker sitt missnöje när Swärdh petar honom för Johan Svensson och säsongen därpå svär över hur dålig kvalité Allsvenskan har när han själv tagits till nåder av en tysk div. 3 klubb.



Tobias Linderoth's återkomst till Allsvenskan är välkommen men jag är orolig över om hans kropp håller för ännu ett comeback-försök. Jag håller verkligen tummarna för honom, anser att han är en av de spelare som verkligen satte prägel på Sveriges succé under VM02 och EM04 och jag önskar honom all lycka när han äntligen verkar vara på banan igen. Mjällby har gjort allt för hans underskrift och nu står hans familj och väger mellan Listerland eller Götaland. Själv är jag i valet och kvalet. Elfsborg har förmodligen starkast trupp i Allsvenskan och med Linderoth i laget kanske Europa äntligen hade fått erkänna ett svenskt lag, det var nära senast mot Lazio och med näst intill samma trupp och en klasspelare som Linderoth så utgör de ett större hot (det rimmade). Mjällby å andra sidan känns som en modern fotbollssaga. Oddsen för att de ska värva en spelare som Linderoth är urusla men lyckas Mjällby med det så kanske en viss arabisk trollkarl vänder hemåt också!



Joseph "Wifebeater" Elanga is back motherf**kers! Den enda Allsvenska spelaren som inte kan simma har återigen tagit sig över sundet för ett nytt besök hos Malmö FF. Tråkigt nog är Ricardinho en bättre spelare, ännu värre är att MFF aldrig lär sig att deras värvningar av avdankade spelare sällan slutar lyckligt. Nu ratar dem talangfulle Rasmus Lindkvist den här gången. Förhoppningsvis snappas han upp av Trelleborg som gjort en förmögenhet på unga spelare som inte duger för "Skånes bästa lag". Vi får hoppas på fler skandaler med Elanga, förhoppningsvis stannar de vid fotbollsplanen den här gången.



Macdonald Mariga... är han så bra? 50 miljoner för en kille som för fem år sen satt på bänken i Enköping låter väldigt mycket. Lägg till att Mourinhos värvningar för Inters räkning inte varit särskilt lyckade (tagits upp i min blogg innan, är imponerad av Diego Milito's målskörd dock) och Egg McMariga lär inte vara ett undantag. Destp roligare är det för Helsingborg som får tre färska miljoner till kassan och förhoppningsvis spenderas de pengarna väl. HIF är i år ganska sargat utan t ex Tamboura, Skúlason, Andreas Landgren och Henrik Larsson. Mattias Lindström lär kännas extra välkommen men det lär krävas fler förstärkningar om Helsingborg räknar med ett trevligt år. Jag förvånas över att den ständigt lovande Tobias Holmqvist inte verkar ha förtroende hos männen med bestämmanderätt. Om nu Henrik är borta så behövs väl verkligen en anfallare: varför inte åtminstone gardera sig med en spelare som redan är kontrakterad?

Min karriär som fotbollstränare har varit stillastående ett tag men idag fick den en knuff i rätt riktning. Jag är stolt över att min fortsättning som ungdomstränare inom Lunds BK förlängts till slutet av Mars, trivs som fina fisken och den känslan stärktes av ett positivt möte inför säsongsupptakten med ledarstaben för P98 ikväll på Krubban (LBK's klubbhus på Klostergården). Såklart är vad som sagts konfidentiellt (man kan inte gärna utelämna vital information till konkurrerande lag!) men ett ämne vill jag dock ta upp som jag filosoferat över.


Omklädningsrummet är en fristad där spelare och ledare känner harmoni och trygghet. Inget ont kan komma in eftersom man lämnar dagens påsamlade ångest bakom sig när man sätter foten innanför dörren. Tränaren hälsar spelarna välkomna i takt som de trillar in, de som redan gjort sig bekväma i bänkarna följer ledarens goda exempel. Tillsammans delar spelarna erfarenheter och glädjen är påtaglig, det visar sig inte minst när tränaren också deltar i konversationerna och intresserar sig för gruppens diverse berättelser. Den kvicka genomgången av träningens tema och upplägg innan uppvärmningen ger tränaren tydliga signaler om truppens vilja att lyssna, träna och utvecklas som en enhet.



Tar man bort omklädningsrummet och därmed den atmosfär som erbjuds kvarstår endast träning och matcher: pure business. Träningen som verksamhet inleds inte när ledaren samlar gruppen på planen och kräver deras uppmärksamhet, omklädningsrummet är den lokal där spelare fostras och delges normer som de behöver för att fungera tillsammans. Tillkommer det nya spelare åt laget är det enklare att bli exkluderad från gruppen utan den trygghet som omklädningsrummet erbjuder. Spelarna hamnar inte i dialoger relaterade till nykomlingens personlighet, åsikter och intressen under träning: hur ska de då förväntas lära känna varandra? Under de fem minuter långa drickapauserna? Ett lag utan omklädningsrum är som en familj utan hem. Planen fungerar endast som en samlingsplats och stämningen blir därmed fasadartad.



Efter ett samtal med klubbens fotbollsansvarige (som har jäkligt bra koll) tror jag att det blir en förändring och att omklädningsrummet tillkommer, som borde vara en självklarhet för alla lag: oavsett idrott. Spelartrupp + Omklädningsrum = God Stämning. Dagens andra lyft pour moi är det gröna ljuset som getts för en fortsättning som zoninstruktör hos Skåneboll: något som jag verkligen trivs med och hoppas kunna göra under flera år framöver. Inför denna sejour har jag satt upp som mål att bli mer träffsäker i mina instruktioner samt bidra spelarna med en bestående efterkänsla av stimulans.

Vill inleda detta inlägg med att uttrycka min beundran för den hängivenhet som omvärlden visar Haiti när de nu befinner sig i kris. Läste en artikel på fotbollskanalen.se att Benfica och FN's utvecklingsprogram arrangerar en välgörenhetsmatch för att dra in pengar till de drabbade. B la Zidane, Nedved och Kaka ska delta och superdomaren Perluigi Collina bestämmer under matchens gång: hoppas verkligen att matchen visas på en tillgänglig kanal, vore jätteroligt att se de pensionerade spelarna lira igen.

Silly Season i januari månad har visat sig vara hetare än någonsin, men som vanligt händer det inte särskilt mycket. Arsjavins övergång till Arsenal förra året kan mycket väl ha varit den mest spännande på väldigt länge men Sergio Agüero eller Edin Dzekos möjliga övergångar känns långsökta (om än lika spännande). Luca Toni står för den mest meriterade övergången under transfer fönstret men han kan inte klassas som en spännande värvning med tanke på att strikern inte varit i form sen han emigrerade från Pastariket till Braulandia, men hans mål senast för Roma kanske kan skapa lite oro i annars långtråkiga Serie A (Ronaldinhos trea mot Siena var toppen dock). Maxi Rodriguez... vad kan han göra? Jag hoppas att Ruud van Nistelrooy, Ryan Babel, Roman Pavlutjenko, Simon Kjaer och alla Portsmouth spelare kunde lämna sina klubbar så att man slipper spekulationerna: seriöst, man blir trött på det.



Skador har drabbat Liverpool igen och den här gången svider det verkligen. Ingen Torres och ingen Gerrard... vad gör Benitez nu? Liverpool har varit årets besvikelse och vänder de inte på steken illa kvickt ligger de i farozonen för att inte ens nå Europa League (som de med all sannolikhet inte vinner i år). De sex lagen ovanför (Chelsea, Man U, Arsenal, Tottenham, Man C och Aston Villa) är starkare och Liverpool går inte om någon av dem. Nu börjar de på allvar känna flåset av mindre storheter som Birmingham, Fulham och Everton och flopplaget från tidigt 00-tal under Gerard Houllier känns igen mer och mer. Benitez förmåga att värva spelare har till sist slappat honom rejält i ansiktet. En old-school Liverpool supporter uttryckte sig bäst angånde Lucas, Babel, N'Gog, Skrtel (Squirtle från Pokémon..?), Kyrgiakos, Degen och Leiva: -"They're simply not good enough: not for Liverpool!"




Landslaget ska ut på januariturné igen och mina gäspningar är inte lika högljudda och utdragna som de brukar vara. Måhända att Sveriges trupp inte är den starkaste men förlustmatchen mot Italien gav mersmak och inledde det första kapitlet i sagan om Erik Hamrén (och må den sluta lyckligt). För mig är Emir Bajrami en av de spelare som är mest värd att titta på, jag tror (liksom Anders Svensson) att han är vår nye Ljungberg och att han kommer bli ostoppbar i framtiden. Jag känner mig förbannad på Martin Jol i Ajax som inte spelar Rasmus Lindgren mer eftersom han är en spelartyp som landslaget skriker efter. Pontus Wernbloom är inte redo att gå i Linderoths fotsteg som defensiv mittfältare men Lindgren är det: han behöver bara mer speltid. Tills det händer så är landslaget önsketänkande för Lindgren men jag hoppas att Hamrén får upp ögonen för honom igen. 




En startelva som jag hade älskat att se:

För snart tjugo år sen slog Tommy Söderberg igenom inom svensk fotboll som tränare för AIK där han bärgade hem ett SM-guld med en transferbudget på minus tio miljoner och därmed bröt IFK Göteborgs dominans. Därefter var det U21 landslaget som Tommy ansvarade för under fyra år innan han tog steget upp till A-landslaget där Sverige kvalificerade sig för EM (2000), VM (2002) och EM (2004) innan han återigen anslöt till U21 landslaget.




Vad som känns tydligt när man granskar Tommy Söderbergs tränarkarriär är avsaknaden av titlar: varken innan eller efter det arton år gamla SM-guldet har han tagit en titel värd att nämna. Kan man vara en stor tränare även om man inte vinner matcher? Självklart, bara idioter (Roman Abramovitj, Tekshin Shinawatra, Luciano Moggi) tror annorlunda. Tommy Söderbergs kvalité kan inte mätas i guldet han inbringat, han är den typen av tränare som alltid gör det bästa av det material som erbjuds (inte bara mätt i spelare).




På många sätt kan Tommy definiera svensk fotboll och den vardag som vi ställs inför: knappa resurser men man når långt med stor engagemang. Vad som gör Tommy till en stor tränare i mina ögon är att han kan skapa stordåd med en simpel spelartrupp och få individualister att dra åt samma håll. Det lag som Sverige hade under VM 02 och EM 04 var inte bara talangfullt: de visade även enorm vilja. Spelarna som inte skulle "göra jobbet" växte och var otroligt bra: Niclas Alexandersson, Andreas Andersson, Marcus Allbäck, imponeras fortfarande av Andreas Jakobsson som med kort varsel hoppade in backlinjen efter Patrik Anderssons skada i Japan/Sydkorea och var fantastisk i processen.




"Tommys Titel Torka" beror till stor del på rena tillfälligheter. Anders Svensson träffar stolpen mot Senegal -02 och Fredrik Ljungberg rammade ribban mot Holland -04, båda gångerna i golden goal förlängning (vill tillägga att jag grät efter båda matcherna). Med Fru Fortuna vid dess sida hade vårat kära landslag kunnat vinna båda turneringarna, chanserna var väldigt goda. Även om Söderberg inte fick medalj vid dessa största av mästerskap så klev han ner som en sann mästare från tronen efter sex fantastiska år som förbundskapten.




Söderberg lyckades där Lagerbäck misslyckades: att lotsa in nya spelare: Fredrik Ljungberg, Magnus Hedman, Johan Mjällby, Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic, Anders Svensson och Erik Edman är några exempel. Lars Lagerbäck saknade karisma och finkänsla, det märktes tydligt när Zlatan valde att ta uppehåll från landslaget och när Mellberg avsattes som lagkapten i ungefär samma veva. Kan man samtidigt välja bort spelare som t ex Seb Larsson till förmån för mindre talangfulla spelare (erhm, Samuel Holmén) så bör ens kompetens som tränare ifrågasättas. Söderbergs styrkor kompletterade Lagerbäcks svagheter och Roland Andersson kunde aldrig axla den stora manteln, därför blir min sommar inte riktigt lika rolig som den borde (en märklig tröst är att man känner att Sverige inte förtjänar en tripp till Sydafrika: är man så jävla dåliga ska man inte vara med).




För att bäst beskriva storheten hos denne tränare vill jag minnas en artikel från Offside där Tommy nyss tagit över U21 landslaget för andra gången. Offsides skribent förundrades över hur väluppfostrade spelarna i truppen var. Åkte de buss plockade alla med sig det skräp som skapats under färden; tomma läskburkar, bananskal, tidningar etc. Motiveringen var enkel: grabbarna fick dåligt samvete för om de inte tog undan så gjorde tränarn det. Söderberg är alltid väldigt nogrann med att tacka alla kring landslaget: den som bokat hotell, den som lagat maten, den som kritat planen; you name it! Föreläser han för diverse grupper pratar han inte mycket fotboll, han pratar om livet och dess behag. Hans utstrålning smittar av sig till den grad att Sverige (U21) hämtar upp en EM semifinal till 3-3 och sånär går till final. Återigen: "Tommys Titel Torka"




Söderberg är den enda tränare jag vet som sänder ut signalen om att "alla ska få vara med" i en elitistisk och konkurrerande miljö. Naturligtvis är det en omöjlighet men jag ger mig fan på att denna man önskar innerligt att han kunde tagit med alla, noviser som experter.

Det är sällan man imponeras av tränare inom Sverige. Många har man mött och tyvärr letar man fel och har blivit mer cynisk än vad man var under tonåren (en direkt avkomma från min kära Uefa utbildning som mer eller mindre är min precious: otroligt lockande men ibland förrädisk). Definitionen "bra tränare" kastas runt oftare än Tobias Grahn byter klubb och det finns så många med åsikter som mått bättre av att hålla dem för sig själva; eftersom jag är en i den såta skaran försöker jag akta mig för att kritisera och förolämpa kollegor inför andra (möjligt att jag ruckar på den regeln ibland, "it's more of a guideline").




"Gör du så är du ingen bra tränare..." har jag personligen aldrig blivit tillsagd men är övertygad om att det har tisslats och tasslats kring min stil, liksom många andra visionärers (Jesus, Newton, Galilei etc: för jag är ju verkligen bland den skaran...) och ofta går tränarsysslan ut på att motbevisa dessa "förståsigpåare". Nu när jag är tillräckligt utbildad för ett bra tag framöver (Uefa A innan 2020...?) och har hittat en ledarstil som fungerar för mig så är det svårt att verkligen ta till sig kritik och istället irriteras man när andra föreslår saker (ofta skitkorkade förslag som man kan skratta bort men ibland kan man av misstag filtrera bort goda, precisa och välmenande råd).

Fotbollsvärldens svar på George W. Bush: Kan du inte bara sluta prata?

Min poäng är att när man själv märker att man irriteras av att utomstående vill ändra på ens sätt så förstår man också att man inte bör ventilera sina tankar såvida man inte känner sig tvungen eller ombeds avlägga en åsikt. Likaväl är det sällan acceptabelt att påstå saker om andra när man själv inte drabbas. Detta har jag vetat och försökt förhålla mig till i flera år utan större framgång. Det är märkligt att man litade blint på sina tränare under tonåren för att sedan transformeras till en riktig besserwisser. Men jag har lärt mig att bita mig i tungan oftare och välja "strider" mer varsamt.



En avgörande skillnad för min relativt nya "håll det för dig själv" inställning gentemot tränarkollegor har visat sig vara hur man känner för tränare vars kvalitéer man beundrar (ja: det finns många sådana också) och det är roligare att inspireras av deras exempel än att höra klagomål från en tjurig förälder, förslag på spelövningnar signerat en outbildad ortstränare eller att själv stå och irriteras över hur en j-lagstränare beter sig. För ett par år sedan hade jag kanske föredragit att skriva om tränare som gör fel men för att bidra med trevligare läsning kommer jag att skriva en serie i fem delar om tränare som jag verkligen beundrar, ett par har jag haft tur nog att tala med personligen (gissa själv vilka!) och resterande vill jag verkligen träffa oavsett sammanhang (de är allmänt kända så var inte orolig). Först ut är Tommy Söderberg.



Förhoppningsvis kommer den första tränarprofilen att presenteras redan imorgon men eftersom en tenta stundar så hade jag inte hållt andan om jag vore du ; )

Detta kommer bli ett relativt kort inlägg, och "Gott & Blandat" kommer dyka upp flera gånger igen.

Är smekmånaden över för Zlatan? Att han bänkas mot Sevilla i en viktig cupmatch bör väl betyda att Guardiola inte varit särskilt nöjd med hans senaste framträdanden? Ibra såg väldigt tjurig ut mot Villareal och fick fem frisparkar mot sig samt ett gult kort (kunde väl varit rött...?). Hårt jobb krävs nu när nyhetens behag är över och det duger inte att stå med armarna utåt och se förvånad ut när en passning missas: spring mer och sura mindre! Härligt är det med målet som han gör igårkväll efter Marquez superpassning, bara Zlatans första touch överspeglar den. Kvitteringen som Sevilla gör iochmed straffen känns riktig, Chygrinsky var för långsam för Capel vars eleganta fall kändes helt befogat. Det jag förvånas över är att Zlatan råkar ut för en liknande situation minuter senare där ingen utdelning ges, ofta känns det som att försvarsspelarna drar nytta av hans storlek och kan gå in fulare mot honom än mot mindre forwards. Hellre ser jag att han står upp och gör sitt bästa än att dyka som en viss londensisk ivorian. För Barca är det nu livsviktigt att spela väl på bortaplan mot Sevilla och de måste ha 3-2 eller högre vid en uddamålsseger eller vinna med två bollar. Inte omöjligt men Sevilla är ett väldigt bra lag och det visar sig stundtals.




Beckham + Simpsons = Falskt. En fånig nyhet men lite rolig när man i Europa och Asien ser högt på David Beckhams status som Millenieikon i många avseenden, tyvärr är han inte stor nog för The Simpsons vars producenter tror att Amerika inte gillar honom tillräckligt mycket. Har de inte haft med B kändisar som Luke Perry, Tito Puente, Bret "Hitman" Hart, Cindy Lauper, Lucy Lawless, Kid Rock m fl?

För oss som följer den nyhetsvärld kring fotbollen har det varit svårt att undgå omröstningar och debatter kring vem som har varit världens bäste spelare från år 2000 till år 2009. Av alla spelare som det går att välja mellan så har jag kommit fram till min top 10 lista:


10, Oliver Kahn
En av världens bästa målvakter någonsin och för mig är det omöjligt att inte ha med en målvakt på listan. Bayern München vann allt när han var som bäst och VM silvret 2002 med Tyskland var en gåva till det tyska folket från "Oli". Enda målvakten någonsin att vinna titeln som VMs mest värdefulla spelare. Straffräddningarna mot Valencia i CL år 2001 gav en seger för hans Bayern. Som målvakt ur ett tekniskt perspektiv slår Buffon honom men den stabilitet och trygghet som Kahn visade som regent under tidigt 00- tal gör säkert övriga spelare lugna med honom som sista utpost.



9, Pavel Nedved
En personlig favorit som personifirerar kämpaanda, vinnarskalle och helt enkelt glöd. Det är sorgligt att Nedved gått miste om CL titeln och vore det inte för det nesliga gula kortet som han drog på sig mot Real Madrid så vette tusan om Juventus inte hade besegrat Milan, nu blev det förlust efter straffsparkar (2003). En av världens dyraste spelarövergångar och en av få som jag anser var värd sin vikt i just guld (ca 450 miljoner när han gick från Lazio till Juventus). 



8, Patrick Vieira
Den defensive mittfältspositionen är ett relativt modernt begrepp eftersom det växt fram hos diverse taktiker när de insett vikten av att täppa igen hålet mellan mittfält och backlinje. Dunga från Brasilien är den förste rollinnehavaren som jag minns och han hade allt defensivt ansvar i VM94 vinnarnas mittfältslinje (Coach Parreira beordrade Dunga att skälla så mycket han bara kunde på medspelarna som omöjligt kunde lära sig positionsförsvar). Nu åter till Vieira, modern tids bäste defensive innermittfältare. Hans förmåga att dirigera medspelare, täcka viktiga ytor och stoppa omställningar gör honom till ett defensivt geni och hans åttonde plats på listan stärks utav det faktumet att han även kunde spela bra fotboll som många "Volantes" har svårt för (Poulsen, Linderoth, Cambiasso, Melo, Hargreaves). De spelare som påminner mycket om Vieira under sina glansdagar (sämre teknik men bättre skott) är Xabi Alonso och Essien och jag tror mycket på båda inför VM10. 



7, Fabio Cannavaro
Fantastisk defensiv spelare (och kanske världens kortaste nickspecialist), har man någonsin sett en mer fysisk spelare göra det så fläckfritt som honom? Italiens guld i VM 2006 var svårtippat när Nestas frånvaro (pga skada) mer eller mindre utelämnade Cannavaro som fick spela med Materazzi, vars brutalitet aldrig kunnat väga upp Nestas elegans, men Fabio tog istället mer initiativ med bollen och visade att han även är en passningsspelare i världsklass. Den enda back någonsin att bli utsedd till världens bäste men nu när åldern sätter in sin rätt så är den toksnabbe Napoleanen borta från de allra största arenorna (endast två matcher i år för Juventus).



6, Xavi
Hans spelförståelse är en av många nycklar till Barcelonas framgångar i ligan och i Champions League (Man of the Match utsedd i CL finalen 2009) samt även Spaniens guld i EM (utsedd av Uefa till turneringens MVP). Knäskadan säsongen 05/06 medförde säkert något bra eftersom han efter den varit helt fantastisk som spelfördelare. I mina ögon är han världens bäste passningsspelare och kanske till och med världens just nu bäste spelare.



5, Ronaldo
Originalet, inte dykaren. Slog igenom i Holland så tidigt som 1995 och det gav honom en biljett till Sir Bobby Robsons Barcelona (som enligt uppgift sagt att han aldrig sett någon behandla bollen så bra som Ronaldo) där han gjorde succé och som 20 åring blev han yngst någonsing att (av FIFA) bli utsedd till världens bäste spelare (sammanlagt tre gånger). Tyvärr behöll Barca inte Ronaldo och det må vara ett av de dummaste beslut någonsin även om det innebar en massa pengar, istället fick man se hans fantastiska fart i Serie A. Att Ronaldo inte hamnar högre på listan är att han såg sin storhetstid väldigt tidigt och inte riktigt hade samma explosivitet under 00-talet (massor med skador) som tidigare. En fruktansvärd avslutare (vilket inte minst visades under hans "tjockhetsperiod" i Real Madrid) och i princip varje forward född under 80-talet har någon gång haft honom som största inspirationskälla.



4, Luis Figo
Kompetent i Barcelona under 90-talet och den sorg som uppstod hos Blaugrana efter hans avfärd till ärkerivalen var enorm. Tyvärr är allt inte glömt än men förhoppningsvis kan Figo försonas med Barcas svårflörtade fans med hjälp av hans gode vän Guardiola. Måhända att Figo är mer ihågkommen för hans prestationer i landslaget än de för klubblagen (Barca, Real Madrid, Inter) och han var helt otrolig för Portugal under EM00, EM04, VM02 och VM06. Det har visat sig svårt för Cristiano Ronaldo att fylla hans skor där han ersätter Figos defensiva slit med smutsiga blickar och gnäll. Att han har en sexig svensk fru, talar svenska och inte tog ett fullt dykarcertifikat (som alla andra portugisiska spelare) gör att man ser högre på honom än många andra giganter (som t ex Rivaldo). 



3, Thierry Henry
I mina ögon Premier Leagues bäste genom tiderna (vann skytteligan fyra gånger och den Europeiska guldskon två). Helt otroligt snabb med bollen och måste ha gjort fler snygga mål än fula (till skillnad från t ex Schevchenko och Del Piero). Det folk tycks glömma ibland är att Henry även är en kompetent framspelare som ofta agerar osjälviskt innanför straffområdet. Vad som gör Henry speciell (tillsammans med Vieira) är att han totalfloppade för Juventus och att han dessförinnan inte varit en målskytt av rang för Monaco. Med Arsene Wengers förståelse för Henrys styrkor (istället för att peka ut hans svagheter) så smälde han under sin första säsong in 26 mål på 47 matcher (att jämföra med 28 mål på 141 matcher för Monaco) och fortsatte att sätta skräck i hela Europas back kår. I Barcelona har han gjort flera mål men hans närvaro känns ofta oinspirerad och det förefaller naturligt att han avslutar sin karriär efter VM (handsen mot Irland är otroligt fuskigt och fult men var man måste fråga sig själv: hade jag inte gjort samma sak?). 



2, Ronaldinho
Under fyra säsonger i Barcelona var han så dominant att folk häpnade, vi alla minns Real Madrid fansens stående ovation åt honom efter att han fått Salgado spyfärdig av alla rundturer. Storheten i Ronaldinho var inte hans målskytte: det var hans underhållningsvärde, det hade aldrig tidigare varit så roligt att vara ett hängivet Barcelona fan (eller fotbollsfantast överlag). Ronaldinho behövde aldrig filma för Barca, han var så bra med bollen att försvarsspelarna näst intill var tvungna att sparka ner honom för att erövra den. Hans enorma leende innan och efter match kommer för evigt vara synonymt med den gladfotboll som belägrade Europa i fyra år, det är sorgligt att vi aldrig kommer få se en spelare med så uppenbar talang som höjde ribban för allt vad elegans innebär: både på och utanför plan.



1, Zinedine Zidane
Världens genom tiderna bäste spelare? Den frågan måste vi alla ställa oss eftersom man måste ta hänsyn till skillnaden mellan varje tidsepok. På 50 och 60 tal hade förmodligen flera svenska div 3 spelare kunnat på allvar slå sig in i landslaget som var ett av de bästa i världen. Puskas, Zizinho, Pelé, Garrincha, Charlton, Moore, Nordahl, Di Stefano, Eusebio m fl var alla exceptionella men spelaromsättningen, och därmed kvaliteten, är inte i närheten av den vi har idag. Maradona var en fantastisk tekniker men var han komplett? Definitivt inte. Om kanske inte "Världens Bäste Fotbollsspelare" genom tiderna så måste Zidane ha varit den mest komplette som världen någonsin skådat. Han kunde allt och var bäst på det viktigaste: driva, passa, finta, skjuta och hans spelförståelse var helt fantastisk. För mig en solklar etta efter hans pånyttfödelse under VM06, som Frankrike med all sannolikhet vunnit om han inte valde att avsluta sin karriär med en välriktad nick. 

Juletid för mig innebär att spendera den med familjen och jag skulle aldrig drömma om att inte göra det. En jul utomlands är näst intill lika illa eftersom svensk jul måste vara bland det bästa som finns. Nu börjar man tyvärr sakta inse att julen är över och att man snart kommer att hamna i ekorrhjulet igen men nyår stundar som tur är. Julen medför en kollektiv alkoholkonsumtion som heter duga (systembolagets chefer njuter nog lite mer under klappinköpet än oss vanliga dödliga), i och med att man stundtals får dåligt samvete av denna faktor så känns det logiskt att skriva om alkohols relation (eller bristande relation) till fotboll.

Ett fenomen som man lockas av när man kommit en bit in i tonåren är att "alkohol gör tillvaron roligare". I vissa fall stämmer det, under nyårsfesten så bör man kunna dricka champagne med gott samvete eller så kan man ta ett par öl i after-ski puben om man råkar vara i Åre. Faran kommer när man gör ursäkter för att supa till som t ex "det är fest på studentkåren" eller "det är lill-lördag" och inte nöjer sig med att dricka alkohol en eller två gånger i månaden, mer behövs inte. Unga talanger som intresserar sig för alkohol växer faktiskt på träd och det är när dessa gör ursäkter för sitt drickande eller helt enkelt tar oansvariga beslut som karriärer kan skadas. Min första rejäla fylla kom i samband med det träningsläger som nio av tio seniorlag har i mars månad strax innan seriestarten. Det är då detaljer ska finslipas (t ex fasta situationer, anfallsvapen etc.) och laget ska svetsas samman. Ett problem som jag tror flera seniortränare har är att sätta ner foten och förbjuda sprit under ett läger, eller ens att spelare under arton inte ska dricka alkohol under lägret. Det är inte lätt att skapa lagsammanhållning om en spelare tycker att det är vansinnigt roligt att raka av håret på en däckad spelare, om lagkaptenen fyller nytillskottet från juniorlaget eller att finslipa en hörnvariant om hälften innanför straffområdet inte kan nicka dagen efter "det stora sjöslaget".

 

Det fotbollslag som jag spelar för har bra lagsammanhållning och jag känner mig lyckligt lottad eftersom detta lag har brist på grupperingar: man kan ha roligt med en lagkamrat vare sig denne spelar i a-lag eller b-lag eller är tio år äldre. För det mesta spelar vi bra fotboll tillsammans men under vissa matcher eller turneringar kan det plötsligt gå bedrövligt för att en och annan person kan bedöma hela arrangemanget som "oseriöst eller "på kul" och då faller strukturen i laget lättare än ett korthus. Nu är förvisso nivån inte särskilt hög och mycket står inte på spel men det är just dessa anledningar som alltid nämns av den bakfulle spelaren. För mig spelar det ingen roll, det är när bakfulla spelare låter de andra i gruppen jobba å deras vägnar som gör mig irriterad. Det känns som ett stort snyltande. Efter en dålig prestation har man vett nog att hålla käften för att man inte kan rättfärdiga sig själv, men kan man skryta om hur mycket man drack dagen innan efter en dålig prestation? - "Vore jag inte så bakis så hade jag lätt gjort mål i det läget". Hur ofta har man inte hört det?

 

De som väljer att inte dricka sin egen kroppsvikt i jägermeister och sova tre timmar dagen innan en inomhusturnering är definitivt inga helgon, däremot har de mer sunt förnuft än de som föredrar exemplet ovan framför en stillsam kväll i hemmet, en tvspels-turnering eller mys med flickvän/pojkvän dagen före match. Den turnering som vi senast deltog i gick inget vidare. Det kan förklaras på många vis men den största missen i mina ögon är att man i ett ledarskap måste sätta gränser; tillåter man spelartruppen att supa till dagen innan så är det felaktigt att sedan beskylla dem för att svika laget, har inte redan ledaren gjort det i förstaläget? Är man ledare så ska man vara seriöst inställd till uppgiften, det är väl bättre att kliva fram ställa krav på de involverade att sköta sig än att gråta över spilld mjölk och skapa osämja efteråt? När det finns så stor vilja att vinna under och efter en match, varför finns det inte även innan? Vet man om att man hatar att förlora och ligger sömnlös över det så är det en tröst att veta att man gjort allt man kunnat för att förhindra det. Men sen finns det som sagt det som kan strunta i en ledares instruktioner men då har ledaren alltid rätt att konfrontera problemet.

"Festa innan match" faktorn går att demolera sålänge det ställs krav. Att ordföranden, huvudtränaren, juniorlagstränaren, spelarna i gruppen, åskådarna eller materialaren tar avstånd gör att de som tycker att drickandet innan match är okej förstår att det kanske inte är okej för andra. Fotboll är en lagsport och det är upp till var och en att göra sitt bästa för laget, att shota klockan tre på natten i Malmö om man ska spela i Eslöv sex timmar senare är inte att göra sitt bästa för laget. Det är väl det som fotboll i slutändan handlar om: laget. Vill man så gärna bli packad så kan man väl syssla med en individuell sport där bara (bak)fyllot lider av motgången? Föreställ er Paul Gascoigne bakfull under en match: det har väl hänt...? Föreställ er Usain Bolt bakfull när han ska springa 100 m: helt otänkbart...?

 

NJKC

Det första laget att någonsin erövra en "Sextuple" gör det med sådan stil att man förstummas. Att ha dessa magiska spelare i laget måste vara en dröm för varje supporter och framförallt för varje Coach. Historien om Guardiola är unik; det har aldrig funnits en större spelare som blivit en så stor tränare på så kort tid (BOIS hoppas väl på en likasinnad historia med Henke Larsson vid rodret). Den yngste tränare någonsin att vinna Champions League (38 år gammal), den enda tränaren som vunnit en "Spansk Trippel" (La Liga, Copa del Rey, CL), enda tränaren någonsin att vinna en sextuple (sextrippel på svenska?) och enda tränaren att vinna alla tävlingar som laget ställt upp i (har inte förlorat en titel sen han skrev på för Barcelona A i maj 2008). Detta gör honom till världens just nu bäste tränare och auran om honom lyser klarare när han inför förlängningen hetsar sina spelare och därefter gråter när Messi säkrar segern (som bröstar in den!) i Klubblags VM.

Sagan om Pep (Lord of the Titles) startade under sent åttiotal när Johann Cruyff frågade Charly Rexach om den tanige högeryttern under en ungdomsmatch på Mini Estadi i Barcelona. Rexach svarade "Es Guardiola - Bueno Chico". Cruyff bad Rexach att omplacera Pep till "pivote" i andra halvlek, pivote är en form av central innermittfältsroll som kan liknas med den roll som Xavi idag har där jobbet är att snabbt vända upp med bollen och fördela den i djupled. Pep anpassade sig till rollen precis som Cruyff förutspådde och gav honom en biljett till A-truppen där han var en nyckelspelare i det "Drömlag" som vann den första Champions League titeln åt Barcelona 1992. Guardiola var den faste stöttepelaren i laget under nittiotalet som vann La Liga sex gånger och hans lojalitet, speluppfattning och hårda jobb var det som fick honom att sticka ut från mängden.

Skador förstörde mycket av Guardiolas karriär och hans beslut om att lämna Barca skapade ett hål i laget eftersom han var just oersättelig (Emmanuel Petit misslyckades å det grövsta). Karriären i Italien artades olyckligt när han testades positivt för Nandrolon; jag känner att det är märkligt att det var många spelare i Serie A och ingen annan liga som fått uppmärksammade dopingfall, det kanske vore mer befogat att straffa klubbarna istället för Jaap Stam, Edgar Davids, Fabio Cannavaro, Pep Guardiola, Yksel Osmanovski mfl som inte haft problem med doping mer än under sin tid i Italien. Dopinganklagelserna blev han dock helt friad från och påståender om att han medvetet dopat sig går inte att tas på stort allvar med tanke på den för spelarna omedvetna Italienska drogkartellen under nittio och tvåtusental (kunde kanske blivit en bra Hollywood film en dag - "Nandroleone" eller "Calciopoli" med Robert de Niro som Luciano Moggi, bilden nedan).

Det mest positiva med Guardiolas spelarkarriär är att han banade väg för jugadores som inte var fysiskt begåvade med stor styrka eller vild snabbhet utan med sinne och teknik som största vapen. Iniesta, Xavi och Fabregas (som 10/11 kommer spela för Barcelona) har flertalet gånger kallat Guardiola för deras största inspirationskälla och det har inte stannat vid hans färdigheter som spelare; hans överlägsenhet som tränare kommer också sända ut ett eko till kollegor världen över.


En trend som Barca hamnade i under främst van Gaal var att köpa och skriva kontrakt med dyra talanger som t ex Saviola, Nano och Trashorras samt försäljning av storspelare som Ronaldo, Rivaldo och Figo. Förmodligen har det med van Gaals dåliga ledarskap att göra där han trycker ner spelare och inte visar dem den respekt som de förtjänar (Lúcio, Toni, Lahm i Bayern München). Figo, Rivaldo och Ronaldo var så stora att de hade kunnat få nya superkontrakt med Barca, vilket de förtjänade; men van Gaal kände att hans ledarskap var hotat och valde att sälja dem för dyra pengar. Frank Rijkaard hade Ronaldinho som tog oss till final i Champions League 2005 (som Henrik Larsson avgjorde) men historien upprepar sig när Frank inte kunde kontrollera honom längre. Messi och andra spelare har uttryckt obehag över hur Ronaldinho behandlades när formsvackan slog till; istället för att stötta honom valde den gode Frank att istället skälla ut honom inför laget, bötfälla honom och näst intill mobba världens bäste fotbollsspelare.

Pep ser på truppen med andra ögon där han är en av dem men har bestämmanderätt; han låter Pique bestämma musik i omklädningsrummet, kan sitta bredvid Abidal i spelarbussen till arenan och äta en söndagsmiddag hemma hos Xavi's föräldrar. Men spelarna vet fortfarande att han är boss. Samuel Eto'o insåg det för sent. Efter offentligt gnäll om att Barca inte är klubben i hans hjärta och att han vill ha mer pengar så ser Pep värdet i att ta in en annan spelartyp som är hungrig och tillför en annan dimension till laget. Djupledslöpare i Messi, Iniesta, Pedro, Jeffren och Henry har dem redan och det behövs inte fler; en stor, tung center som target-player hade tillfört en ny dimension till laget vilket det också har gjort. Att vilja värva hem Pique visar att Pep inser att han har kvalitéer som laget saknar samt förstår hur Barca spelar (sir Alex måste drömma mardrömmar om att han släppte Pique med tanke på Kompetentbackbrist i United). Att vilja värva hem Fabregas visar också en antydan till ånger från Barcas ledning; det var fel att släppa honom men nu är allt glömt och en drömtrio på mitten med Busquets, Xavi och Fabregas är nära. I år blir det omöjligt att försvara alla titlar (även om vinstprocenten i matcher står i otroliga 85% just nu) vilket Pep insett men med honom vid rodret i minst ett decennie till så känner jag mig lugn.

Den bästa fotbollsrelaterade boken som jag har läst, vare sig det gäller instruktion eller fiktion. För er som inte hört talas om den över 40 år gamla historien så förtäljer den om den påhittade klubben "Åshöjdens BK" från Nordvästra Skåne. Dess författare Max Lundgren tar upp ämnen som fortfarande är högaktuella idag; inskolning, konsekvenser av alkohol, utveckling av unga spelare och laganda. Väsentliga ämnen men vad som fängslar mig är ledarstilen signerad spelande tränaren "Bagarn" Olsson. Aldrig nöjd vid seger, det finns alltid något att förbättra och ingen är underlägsen eller står över laget. Att behandla var man med lika mycket respekt glöms ofta bort vare sig det gäller fotboll eller vardagsliv.

Att jag för detta på tal beror på att jag under tre timmars dötid under min praktikdag hittade ett exemplar av boken och sträckläste den, vilket jag också gjorde för flera år sen. Vad som slår mig är hur man ser på den med andra ögon när man har utvecklats såpass mycket som man gör från pojk till karl. Som pojke fann jag Edward och Jorma som de mest intressanta karaktärerna; spelare båda två. Numer sneglar man mot en personlighet som Bagarn som ovan nämnt var spelande tränare. Det som gör Skåne unikt som fotbollslandskap i Sverige är att det inte råder brist på klubbar och att så gott som varje ort hade ett seniorlag. Tyvärr har detta börjat ebba ut, framförallt i de mindre bebodda områdena; som just ÅBK's Nordvästra Skåne. Jag har rent generellt antagit att det beror på intressekonflikt hos yngre killar; med allt vad handboll, töser och tv-spel innebär.

Svamlandet om en bok leder till en slutpoäng, sen ska jag inte tjata om det mer. Igår var jag på fotbollsträning med det lag som jag spelar för och innan oss tränar ett pojklag som inte bör vara mer än säg, nio år gamla. De har två tränare, den ena skränigare än den andra. Ledarna ropar inte ut rekommendationer eller instruktioner och inte ens vad spelarna förväntas göra; vilket är illa men inte sånär illa som att säga åt pojkarna vad de inte får göra. Att få höra som vuxen hur ledarna systematisk förklarar hur fel spelarna gör i de flesta lägen får mig att ta illa vid mig: är detta den riktiga anledningen till att den vackra ortsfotbollen, som beskrivs i Åshöjdens BK, dör ut? Om jag som tränare i framtiden blir begränsad på grund av min brist på kompetens och inte når mål som jag har satt upp så har jag lovat mig själv att ge allt för att få ungdomsfotbollen på landsbygden att blomstra igen. Utbilda föreningstränare, föräldrar, styrelsemedlemmar ja vad som än fungerar.
Nog om det!

Champions League är som alla förstår förbi gruppfasen och nu inleds åttondelsfinalerna. Mina önskematcher följer nedan med en kort (kanske inte helt tillfredställande) förklaring.

Match 1: Bordeaux - Lyon. Olympique Lyonnais står mycket möjligt för Fotbollseuropas största ligabedrift (rätta mig gärna om jag har fel) genom att vinna sju (!) raka titlar. Det är helt fantastiskt med tanke på att lag som Monaco spelade CL final och Marsielle Uefacup Final, båda år 2004. Bordeaux bröt den sviten; en åttondelsfinal i Champions League hade bjudit på gnistor som inte stannat inom Frankrikes gränser!

Match 2: Man Utd - Porto. En repris från förra året där United slog Porto på bortaplan som första Engelska lag efter en riktig rökare från Cristiano Ronaldo. Porto har imponerat stort i år i CL och ett försvagat United kan besegras, om än osannolikt.

Match 3: Real Madrid - Stuttgart. Jag vill att Real Madrid går långt i turnering detta år eftersom man näst intill (njaaaa) tyckte synd om dem efter förra års CL fiasko och brist på titlar. Stuttgart (med Lehmann bakom sponsorskyltarna) har nått sin fulla potential i turnering men är det något lag som man vill att de ska skrälla mot så är det Real Madrid.

Match 4: Chelsea - CSKA Moskva. Chelsea ångar på i ligan (tyvärr ett bakslag senast mot City) men ryska lag har visat sig vara hårda nötter att knäcka. CSKA har en av turneringens mest underhållande spelare i serben Krasic och om det är något lag som han vill visa sig mot så är det Chelsea som av naturliga skäl har god kontakt med den ryska ligan.

Match 5: Fiorentina - Inter. Skojar du med mig; vilken match-up hade inte detta blivit? Fiorentina som är årets överraskning mot serieledarna Inter, bäddat för fyrverkeri och ur askan hade Fiorentina rest sig som segrare.

Match 6: Barcelona - Milan. 2000-talets bäste spelare Ronaldinho (känns nästan för obvious) hade återvänt till Camp Nou för första gången sedan den smärtsamma flytten till Italien. Ett varmt mottagande hade väl varit på sin plats från svårflörtade men rättvisa Barcafans. Även om Milan imponerat med sina senaste resultat och prestationer så hade det tagit stopp här; Barca har det kompletta laget medan Milans svaga bredd blir påtaglig när de lånar in en spelare som David Beckham (med all respekt åt hans sexiga fru; kanske är därför som Berlusconi är ivrig att öppna dörrarna?).

Match 7: Sevilla - Olympiacos. Fabiano vs. Mellberg. Båda har mycket att bevisa och det känns som om detta är Olympiacos bästa chans att avancera, övriga gruppettor får de svårt för!

Match 8: Arsenal - Bayern München. Experter börjar såklart tissla och tassla om att "Bayern kan gå hela vägen" men själva påståendet känns löjligt. Den imponerade segern mot Juventus åsido men de kommer tvåa i gruppen, har inte presterat i ligan sen Luca Toni kom dit och fick storstryk mot Barcelona i förra årets upplaga (storstryk känns i underkant, hur kan man förklara det bättre... förnedring, kross, våldtäkt, göra rent hus, visa var skåpet ska stå? U name it!). Arsenal är som alltid ett favoritlag, Almunia darrade mot mäktiga United i semifinalen men de har ett bättre lag i år utan legoknektarna Adebayor och Touré. Jag tror att det kommer bli värdefullt för dem och att de går långt även i år, med viss tur med lottningen såklart!

Nu har ska jag kolla på Mortal Kombat aka "Världens Bästa B-Film" och somna efter en riktigt rejäl mugg glögg!

Nu är gruppspelet i CL avslutat och kvällen bjöd på få överraskningar (förutom Balotellis nya frilla, ser ut som en omanlig version av Wesley Snipes från Demolition Man). Matchen som jag inte hade kunnat sia om är såklart att Fiorentina bortabesegrar Liverpool; trodde på oavgjort och det hade räckt för att säkra Italiensk förstaplats. Min tes från gårdagen står kvar; Viola har en stomme (idag var Jörgensen enligt uppgift vass) samt spelare som höjer sig när Europas fotbollsögon vilar på dem (http://www.uefa.com/competitions/ucl/fixturesresults/round=2000028/match=2000444/report=rp.html).

Stuttgart gör snygga mål ikväll och dödar matchen i den 11e (!) minuten genom Pogrebnyak, det känns bra med två tyska lag i åttondelen. Stuttgart har, liksom Bayern München, gjort sig förtjänta av sin plats. Det som skiljer Bundesligalagen åt är att Stuttgart låg i den klart sämsta gruppen och att matchandet inte har varit särskilt ansträngande. Deras starka resultat på bortaplan mot Rangers (vinst 2-0) imponerar men det duger inte att förlora på hemmaplan mot Sevilla (1-3), som också är ett svagt lag i kommande omgång. Roligt att Mellbergs Olympiacos tar sig vidare men med tanke på att Arsenal ställer upp med ett väldigt ungt lag så var det troligt att Mellberg & Co skulle bärga andraplatsen före Standard Liége (inget Europa League för Wernbloom och Bänkmus Elm).

Zlatan är vårdslös och borde fått ett gult kort, anledningen? Han skjuter för hårt, tyckte nästan synd om Shovkoskiy när han såg ut att behöva en blindkäpp i ett par sekunder. Matchen som helhet var ungefär lika het som väderleken, Barca gör sitt jobb men bjuder inte på mycket till show (Messis frispark är undantaget som bekräftar regeln). Bollinnehavet är som alltid enormt men det skapades få riktigt heta målchanser och jag känner mig besviken på främst Zlatan och Iniesta vars orörlighet endast överträffades av deras bollkåthet (med tanke på hur kallt det är i Ukraina såhär års så borde väl rörelse göra dem en smula varmare?). Victor Valdés är en tragikomisk figur. Hans bolltapp mot Deportivo och nu mot Dynamo är inte acceptabelt, fick en olustig känsla innan Kievs frispark och sa spontant "Jag sätter hundra spänn på att han tappar in den"... och så gör han det. Snälla Pep, värva tillbaka Reina från Liverpool; eftersom de samlar på spanjorer så kan de få bäde Pinto och Valdés på köpet, No Preocuparso!

Klockan är mycket, skjuter upp önskelottningen; det är ett tag kvar tills nästa omgång.

Nu är Grupp A, B, C och D avklarade i CL och det känns som att "rätt" lag går till åttondelsfinal. Bordeaux har imponerat på mig mest och det ska bli spännande att se hur de står sig. Som gruppetta slipper de storlag som Real Madrid, Man Utd, Arsenal och Chelsea. Med största sannolikhet slipper de även Sevilla, Fiorentina (förutsatt att de kniper poäng mot Liverpool) och Barcelona. Man Utd's skadedrabbade utfyllnadslag var för svåra för Wolfsburg och det var spännande att se Obertans inhopp; påminner väl lite om Jay Jay Okocha när han var i dribblingsform?

Fiorentinas framfart i CL förbryllar mig; när de inte mäktar med en bättre placering än femma i Serie A (Parma, som jag trodde låg i Serie C vid det här laget, ligger fyra) så har de redan slagit ut Liverpool och ligger före förra årets åttondelsfinallag Lyon. Min teori är att Fiorentina har spelare som tar tillfälle i akt att lysa lite klarare i CL än vad de gör i Serie A, i ligan har de gjort 17 mål på femton matcher och i CL har de gjort 12 mål på fem matcher. Med den höga CL målprocenten i nacken i Serie A så hade de vid det här laget smällt in ca 40 mål. Spelare som Mutu, Gilardino och Marchionni med hög högstanivå och låg lägstanivå ser nog detta som en större utmaning än att åka till bortamatch mot Livorno där de med största sannolikhet kommer bli kapade av en bakfull Fabio Galante. Samtidigt har de stöttepelare som alltid lägger ner hjärta och själ; Montolivo, Zanetti och framförallt Sébastien Frey ser till att Fiorentina är ett lag att räkna med som kan överraska de flesta.

Frey borde vakta målet åt en klubb i Världsklass; det lag som jag tror absolut hade passat bäst är Arsenal. Let's face it: Arséne Wenger + Fransmän = Sant, Almunia är inte en top tio målvakt i världen och borde lagts på hyllan för länge sen. Med Frey i The Gunners så hade Arsene äntligen kunnat utmana Man Utd och Chelsea om titeln (Liverpool kommer nog inte vinna PL inom min livstid).

Att Juventus åker ur är jättetrevligt; med tanke på deras grisfotboll (med Chiellini som största ambassadör) så är det mycket mer spännande med ett spelande lag som Bayern München (vilken utskåpning, synd bara att de snart åker ur). Milans avancemang är även det jättetrevligt, de imponerade stort mot Real Madrid samtidigt som Leonardo äntligen fått fart på de rödsvarta (tyvärr utan Gattuso; gå tillbaka till Rangers, Mate!) med en slimmad Ronaldinho i spetsen, det räcker långt. Atlético Madrid är årets flopp i både La Liga och CL, synd att de är såpass usla att Superanfallsparet Forlán/Agüero kommer fly i vintertransferns dimma.

Blev kritiserad av en vän som påstod att Pep Guardiola inte är större tränare än vad Mourinho och Ancelotti är och att Chygrinskiy (eller hur fan det nu stavas) är sämre än Garay. Garay är transferlistad och Chygrinskiy är med som top tio mittback på Uefa's årliga omröstning (http://www1.uefa.com/fanzone/teamoftheyear/index.html); Garay var omöjlig att hitta, är han inte ens med...?

Vinner man en trippel är man utan tvekan årets tränare, vare sig man tränat lag i ett eller femton år. Att Mourinho vann Serie A är snarare arvet från Mancini än hans förmåga som tränare; misslyckas man med Quaresma, Mancini (spelaren, inte tränaren), Adriano, Zlatan (inte hans prestation utan att behålla honom), Balotelli och Muntari; sammanfattat hela den kompetenta offensiva kraften i laget, så kan det knappas räknas som en fullt lyckad säsong. Att den gode José (som jag alltid beundrat) insisterar på att gnälla på domare och behandla sin trupp med antingen tystnadsmetoden (hade en flickvän som gjorde så; det var jätteskönt att slippa allt gnäll) eller Sir-Alexmetoden gör hans Intersejour mer omskriven än framgångsrik.

Mourinho ska vara väldigt glad över Zlatan-Eto'o bytet (som fick finna sig i detta på order ovanifrån) eftersom Zlatan inte hade mer att ge för Inter, nu får de istället en hungrig spelare som vill visa hela världen att han är värd mer än så. Att Zlatans käre vän Moratti öppnar plånboken för nyförvärv som Sneijder, Milito och Motta förlänger Mourinhos lease på Inter ett tag framöver. Märk mina ord: Mourinho är inte kvar en säsong till.

Vad Ancelotti anbelangar så är det en diskuterbar tränarvärvning. Ancelottis styrka är att få ut max av det spelarmaterial han har tillgängligt, det var ett totalt genidrag att göra Pirlo till defensiv innermittfältare istället för kvick forward och att använda Rui Costa som offensiv innermittfältare. Hans två CL titlar med Milan talar sitt tydliga språk men trots sin enorma potential så vann Milan under 2000-talet Scudetton endast en gång (03/04 - fem år sedan) under honom på sju säsonger. Hans (brist på) spelarvärvningar var förmodligen anledningen till "Sacnaden av Scudettos", om man till och med får hjälp av domaren är det väl ganska dåligt att inte ens komma tvåa (vilket de iofs gjorde en gång)...? Är det rätt man att göra Chelsea till 2010 talets Engelska dominanter? De ångar på friskt nu och eftersom jag tycker om Chelsea's sätt att spela så vill jag gärna att han lyckas men det hade inte förvånat mig om Sir Alex köper in två topspelare i vinter och snor titeln mitt framför ögonen på Carlo. Sir Alex kanske inte ens behöver det om Michael Owen (det känns som om han är minst 40 bast nu - han har alltid varit med) kan spotta in mål i ligan också. Visar det sig att Chelsea har lika stor separationsångest som Milan enligt tradition har så sitter han tryggt länge till; och han är fan så mycket bättre än Scolari (hur kan man bänka Drogba!?) men tappar Abramovitj tålamodet så är det kört; vare sig man vunnit två CL titlar eller inte.

Barcelona spelar imorgon och jag kommer blogga vidare om det efter matchen; självklart kommer vi få se mästarna i åttondelen. Jag kommer även dra en önskelottning inför åttondelsfinalerna; läs om ni pallar!

Läste i Metro och City att Zlatans nej till landslaget fortfarande står fast. Kan man klandra honom? Är det lönt för en såpass stor spelare att delta när Sverige inte har något att spela för på ett år? I en initialfas med Erik Hamrén kan det såklart vara viktigt med en stomme men i Zlatans fall är det inte relevant. Lägger vi tesen om initialfas och grundskapande åt sidan så vore det spännande om även Mellberg och Källström tackat nej tills vidare, spelare som Seb "The Gun" Larsson, Andreas Landgren, Gustav "Thorsten Frings" Svensson, Mattias Bjärsmyr och Rasmus Bengtsson hade säkert fått pröva vingarna. Landslaget hade behövt detta eftersom bäst-före datumet på t ex Anders Svensson och Daniel Majstorovic är oroväckande nära. Skönt att Micke Nilsson (dock för sent) insåg detta.

VM lottningen har jag inte brytt mig om särskilt mycket hittills; att Sverige inte är med ligger fortfarande för nära inpå för att jag ska känna rätt glädje inför VM: men entusiasmen kommer (förhoppningsvis är jag i London under VM och det hade varit fantastiskt).

Meriterade "förståsigpåare" tycks nämna Spanien och Brasilien (Ronaldinho gör storstilad comeback?) som favoriter och de är så kompletta som landslag kan bli. Till skillnad från Luis Figo (http://www.fotbollskanalen.se/1.1378338) värderar jag engelsmännen högt i år. Englands EM08 miss spelar mindre roll eftersom spelarna har såpass stor mästerskaperfarenhet att de klarar av trycket i ett VM; många var dessutom med i VM06 där det blev respass på straffsparkar mot "Diveugal". Capello är en mycket skicklig cuptränare (CL seger med Milan) och England är ett nytt landslag sen deras dipp med Steve McClaren (hur kunde FA tro att han skulle överträffa Sven-Göran Eriksson?) och det kommer minst sagt bli spännande om de kan överträffa sina senaste kvartsfinaler.

De Afrikanska lagen hoppas jag på; det hade varit roligt om ett lag tagit sig till semifinal. Trots hemmaplan så får Sydafrika svårt (även om de imponerade i Confederations Cup: http://www.fifa.com/newscentre/videos/player.html#ch=pks09&id=1141703) att gå vidare från sin grupp med Mexiko, Uruguay och Frankrike - vilket getingbo! Algeriet går inte till åttondelsfinal, de resterande fyra; Kamerun, Nigeria, Elfenbenskusten och Ghana är enligt bet365 grupptvåor eller grupptreor med hyfsade odds att gå vidare. Kamerun är rankat som bästa Afrikanska lag (11 på FIFAs världsrankning - http://en.wikipedia.org/wiki/FIFA_World_Rankings) men kan de ta sig förbi Danmark och Holland? Det var inte länge sen som Kamerun fick stryk mot ett lag som Togo. Däremot har "Lejonen" vad flera lag i VM saknar; ett vasst anfallspar. Firma Eto'o/Webó (som båda är synonyma med Mallorca) kan ösa in mål i denna turnering. Nigeria har på pappret (diskuterbart) en lättare grupp med Argentina, Sydkorea och Grekland men deras brist på mittfältare och målvakt av rang gör att även de får svårt.

Afrikas hopp ligger således på Elfenbenskusten och Ghana. Elfenbenskusten har ett fantastiskt lag med spelare som Touréx2, Zokora, Romaric, Kalou och Dider Drogba och de har potential att gå långt. The Black Stars (Ghana) var mäktiga i VM06 men blev totalt avklädda av Brasilien i åttondelsfinalen och trots ett av VMs starkaste innermittfält i Appiah/Essien kommer de få svårt mot framförallt Serbien och Tyskland i Grupp D. Nog om VM-lottningen men det kommer kännas skönt med en VM sommar igen, även om Sverige inte är med så finns det inget bättre!

FIFA Puskas Award eller "Årets Mål" är under omröstning och vi har bjudits på några riktiga pärlor. Mina storfavoriter är de båda målen från den omöjligt spännande CL semifinalen Chelsea-Barcelona signerat Essien och Iniesta (Essien: http://www.fifa.com/newscentre/videos/player.html#ch=pks09&id=1141700. Iniesta: http://www.fifa.com/newscentre/videos/player.html#ch=pks09&id=1141702) men det är snarare känslan av matchn som förmedlas snarare än målen.

Är "Snygghet" det enda man måste ta hänsyn till (nivå och relevans för matchresultat är inte viktigt i mitt resonemang) så hade jag gett det till okände Eliran Atar som gör ett galet mål som man måste se för att tro på (http://www.fifa.com/newscentre/videos/player.html#ch=pks09&id=1141705).

CL kväll stundar och det bjuds på toppenmatcher med Juventus - Bayern München och Wolfsburg - Man Utd som hetast. Grupp D är stängd (Chelsea ligger under med 1-0 mot APOEL i skrivande stund) och i Grupp C kan jag aldrig tänka mig att Milan inte går vidare; Zürich borta ska de ta tre poäng mot (Marsielle ligger dessutom under mot Real Madrid i skrivande stund). 

Läste att Eidur Gudjohnsen har 70 miljoner i spelskulder (http://www.fotbollskanalen.se/1.1382802/2009/12/08/gudjohnsen_har_70_miljoner_i_spelskulder). Vilket arsle; tur att han drar in 35 mille om året så han klarar nog av det ändå. Det bevisar den allmänna tesen om att fotbollsspelare tjänar för mycket pengar.

Wolfsburg - Man Utd väntar på sexan, ska bli roligt att se. Hoppas att Dzeko lyckas ta de tyska ligamästarna vidare!