Football according to [njkc]

Kvartsfinalomgången av Champions League är till ända och de fyra lag som väldigt rättvist tagit sig ett steg närmare finalen på Wembley den 28e maj är FC Barcelona, Manchester United, Real Madrid och Schalke 04. Mitt tips blev ganska bra till sist med tre rätt av fyra och jag är glad att jag hade fel för det Schalke gjorde mot Inter var fantastiskt att se. Nu blir det två stycken mycket prestigefyllda semifinalomgångar där med största sannolikhet mötet mellan de spanska giganterna står i störst fokus - för Schalke 04 kommer ju inte ha en chans mot United, eller...?




Vad jag fann väldigt uppfriskande med dessa åtta kvartsfinalmatcher var att de lag som gick vidare var dominanta över båda mötena och att det inte fanns något kontroversiellt omkring det. Chelsea kör sin vanliga klagosång om att de återigen blivit orättvist behandlade; många av deras spelare är som bortskämda barn som gråter när de inte får sin vilja igenom. De spelare som jag beundrar mest där - Lampard och Terry biter dock ihop, kan bero på att de inser att det är bättre att vara stor i motgång och att det inte är lönt att skylla ifrån sig på nonsens. Manchester var, kort sagt, bättre.




Appropå Chelsea så har de i nuläget tränarvärldens näst dummaste manager, Carlo Ancelotti som först lånar ut Sturridge till Bolton, värvar Fernando Torres till enormt överpris och sedan envisas med att spela honom när spanjoren är lika het och modig som en fryst räka. Nejdu, Carlo det blir alla gånger dags för dig att packa väskorna och åka hem till Italien - antagligen till Inter, som i nuläget har tränarvärldens dummaste manager: Leonardo. Det finns i min värld inga ursäkter när man väljer att starta en spelare som sett till att den viktigaste matchen i ligan blivit till skit genom obetänksamt beteende. Mycket riktigt blir Christian Chivu utvisad återigen mot Schalke 04 och även den matchen blir till skit. 0-3 mot Milan och 2-5 mot Schalke 04 är nog för att man blir sparkad, även om man vore messias.




Shakhtar åkte på pumpen, som väntat men jag satt med andan i halsen när Luiz Adriano kom i flera riktigt bra lägen - tur dock att han avslutar som en kratta. För spelarna i Barcelona såg det ut som en ganska vanlig dag på jobbet: "mycket boll, Messi gör några mål, Busquets slänger sig och tar sig för fotleden utan att någon rört honom, mittbackarna är lite slöa i djupet men det är okej för vi vinner ändå..." Nu blir det dock tyngsta möjliga motstånd - Real Madrid. De såg oförskämt bra ut mot Tottenham men vi får komma ihåg att Spurs inte var sig själva riktigt utan Lennon och utvisningen på Crouch. Samtidigt är Barcelona Europas formstarkaste lag och har inte låtit sig provoceras av Real under de senaste mötena. Hur kommer detta gå då? Barca har favoritskapet och jag tror att många Madridspelare, rent mentalt, inte klarar av att spela fotboll utan bollinnehav. Di Maria och Ronaldo i synnerhet.




Vill göra en kort replik om Manchester United. I slutändan kändes det logiskt att de går vidare på Chelseas bekostnad. Ständigt levererande United (och Giggs) måste man ha respekt för som fotbollsfantast och det är häpnadsväckande att de år efter år alltid är med i topp. Om någon kan upplysa mig om när de senast hade en "dålig" säsong så lägg en kommentar. De är mycket värdiga vinnare av denna turnering, för det blir Manchester United i final mot Barcelona som repris från finalen för blott två år sen.

Semifinal omgång 1 spelas den 27e-27e april
Semifinal omgång 2 spelas den 3e-4e maj
Finalen spelas den 28e maj.

[NJKC]

Vill tipsa om en bra artikel som ni kan hitta här:
http://www.idrottsforum.org/articles/mcguinness/mcguinness110330.html

Vad säger vi om Schalke 04!? Har nog aldrig mer varit så redo att äta upp mina ord! Mer diskussion gällande första omgången av kvartsfinalerna senare ikväll efter att Barca - Shakhtar och Chelsea - Manchester United avgjorts.

[NJKC]

Detta är ett dumförklarande inlägg åt mig själv eftersom jag kommer att diskutera en del självklara saker. Men för mig är det ändå nämnvärda tankegångar eftersom många, inklusive mig själv, faller in dåliga vanor gällande just den väsentliga kommunikationen mellan tränare och spelare. Ska använda mig av några självupplevda exempel.




Exempel 1: En juniorlagstränare sliter med sitt lag och är oerhört ambitös; de tränar fyra gånger i veckan under försäsongen och har stenhårda konditionspass utan boll. Under denna tid är tränaren noga med att berömma spelarna för deras hårda jobb och deras respons är väldigt bra. När serien är över har de vunnit en match, spelat en oavgjord och förlorat sexton matcher.




Exempel 2: En spelare gör sitt livs sämsta träning; den andra andningen inträffade aldrig och passningar, drivningar och hemåtjobb blev lidande. Under träningen är spelaren väldigt självkritisk och går igenom enstaka moment i huvudet och bryter ned dem för att förstå vad som inte stämmer. Spelaren är även noga med att tänka igenom sina förberedelser: "Drack jag tillräckligt mycket vatten, har jag sovit tillräckligt, borde jag ha fokuserat mer?" Efter träningen är spelaren deppig, tränaren kommer fram och säger: "Bra jobbat idag, du verkade vara på hugget!"




Exempel 3: Under en spelövning uppträder en spelare lojt och behandlar inte bollen särskilt väl, vilket syns väldigt tydligt. Tränaren observerar detta och tar spelaren till sig och ger några enkla instruktioner men spelaren visar ingen direkt kontakt. Ute på planen igen agerar spelaren lika dåligt och när tränaren denne gång ger en hög verbal instruktion utan att ta spelaren ur spelet blir denne arg, lämnar planen och går mot omklädningsrummet, tränaren låter spelaren gå iväg.




Vad som är relevant är att tränarrollen måste vara ytterst ärlig, spelartruppen kan avslöja det annars, men samtidigt respektfull. I första exemplet försökte tränaren bygga upp spelarnas självförtroende men efter några förluster började denne jaga vinster och spelarna värderades inte längre efter vilja och nedlagt arbete utan efter resultat - det gick från en bra till en ohållbar situation. Vore tränaren ärlig från början med att vinster var viktigt så hade spelarnas förtroende säkerligen inte försvunnit, istället vaggades de in i en falsk trygghet och självupplevelsen försämrades när tränaren inte längre berömde deras insatser.




De övriga två exemplen är frekventa - vad jag tänker mest på när sådana situationer händer är att tränare ofta väljer genvägar. Visst är det enklare att säga "bra jobbat" till en spelare som underpresterat och ge en klapp på axeln istället för att försöka förstå problemet och motverka att sådana tillfällen uppstår igen? Man gör inte en spelare en tjänst genom att säga att denne gjort bra ifrån sig när 90 minuter av skitprestation säger annorlunda - det är spelaren väl medveten om. Tillika är det enklare att låta en spelare kliva av en träning utan påföljder vilket innebär att situationen med största sannolikhet kommer att upprepas. Det är en svår balansgång där tränaren ibland måste säga vad spelaren vill höra och ibland vad spelaren behöver höra. Jag tror att skillnaden mellan omtyckta tränare och avskydda tränare ligger mycket i det.

[NJKC]

Under åttondelsfinalomgången så tippade jag såhär (formodade vinnare i fet stil):

Arsenal - Barcelona
Roma - Shaktar Donetsk
FC Köpenhamn - Chelsea
Marseille - Man Utd
Inter - Bayern München
AC Milan - Tottenham
Valencia - Schalke 04
Lyon - Real Madrid

Fem rätt av åtta är ett mediokert resultat men så är det ibland. Att Tottenham skulle slå ut Milan känns i efterhand väldigt rimligt, jag undrade vem av Zlatan och Bale som skulle vara viktigast och det visade sig bli ingen av dem. Milan stod för deras mest tafatta matcher för året och Tottenham utmanövrerade dem genom att spela smart... och tråkigt. Bayern München var väldigt nära att ta sig vidare, tycker fortfarande att bortamålsregeln måste bort och att övertid och straffläggning är mycket mer rättvist - det står för mycket på spel. Schalke 04 står för omgångens skräll med tanke på deras usla ligaresultat samtidigt som de under detta skede höll på att göra sig av med managern, Felix Magath - kul för honom att han inte behövde vänta länge på nytt jobb. Vi får se om han kan rädda Wolfsburg




Nu är det dags för kvartsfinaler och så här ser dem ut

Real Madrid - Tottenham
Chelsea - Manchester United
Barcelona - Shakhtar Donetsk
Inter - Schalke 04

Vilka går vidare då? Vad vi lär oss av förra omgången är att de tyngsta favoriterna levererade, övriga tre får definitivt räknas som outsiders - men vem av Tottenham, Shaktar och Schalke 04 har störst chans att gå vidare? Rent realistiskt känns det som att det är kört för alla tre då Inter, Real Madrid och Barcelona är extremt svårslagna sett över två matcher.




Real Madrid har ett helt fantastiskt lag och manager - de stod för ett styrkebesked mot Lyon, Tottenham måste däremot vara helt skadefria och våga utnyttja sitt kantspel mer samtidigt som en spelare som Peter Crouch inte klarar av att hunsa Pepe som han gjorde med Nesta. I mina ögon är Real för formstarka för att Tottenham ska stoppa dem; den offensiv som Ronaldo, Benzema, Özil och di Maria står för blir för mycket. Vilka spelare måste leverera i Tottenham? Alla, men innermittfältarna Sandro/Modric måste höja sig två snäpp om de ska avvärja Khedira/Alonso, annars blir det inte roligt. Frågan är om Huddlestone hinner bli frisk...?




Shakhtar Donetsk seger över Roma kan knappast ses som en skräll då de har ett mycket mer kreativt lag i form av spännande spelare såsom Srna, Willian, Jádson, Luiz Adriano, Fernandinho med fler. Det var inte segrarna i sig, utan det var hur dem gick till: Roma blev fullständigt tagna på sängen. Det underliga dock med detta lag är att de är forhållandevis okända och allmänheten tror således att Barcelona kommer att köra över dem. Barcelona har svårt österut, det är allmän kännedom men visst ska de kunna äta upp Shaktar på hemmaplan: Chygrinskiy hängde inte med Messi på träning, hur fan ska han lyckas med det i en CL kvartsfinal?




Inter presterar bra mot tyskar, det har vi lärt oss efter att de segrat över Bayern München på Allianz Arena men det var med kniven mot strupen - däremot är Schalke 04 inte i närheten av Bayerns prestanda i mina ögon. Inter fick omgångens drömutgång, hemma mot Bundesligas tionde bästa lag i nuläget, och det krävs något alldeles extra om Raúl och co ska ta sig vidare, eller njae - blir Sneijder, Etoó och Julio César skadade samtidigt som Neuer gör sitt livs bästa matcher så finns det en fullgod chans.




Den sista matchen är fantastiskt efterlängtad, kom på mig själv med att ropa till rejält när Chelsea och Manchester United annonserades, en fullkomlig drömlottning eftersom detta är matchen som alla vill se. Det har skapats mycket historia mellan dessa två under de senaste åren; de sex senaste säsongerna har det mesta handlat om vem det blir av Chelsea och United som tar hem the Premiership, det står just nu 3-3 och United ser ut att ta hem det i år igen men om Chelsea vinner i CL får de definitiv revansch och de kan de mycket väl göra. Chelsea vann senaste mötet hemma på Stamford Bridge med 2-1, men det säger nog inte så mycket för det är en enormt öppen historia.




Jag tippar kvartsfinalomgången av Champions League såhär i alla fall

Kvartsfinalerna spelas 5/6 april och 12/13 april
Real Madrid - Tottenham
Chelsea - Manchester United
Barcelona - Shakhtar Donetsk
Inter - Schalke 04

Semifinalerna spelas 26/27 april och 3/4 maj
Inter/Schalke 04 – Chelsea/Manchester United
Real Madrid/Tottenham – Barcelona/Sjachtar Donetsk

[NJKC]

Somnade nästan i andra halvlek och då satt jag ändå i en pub (drack bara cola fyi). Det håller inte att fyra eller fem spelare står precis vid straffområdeslinjen och tittar ner mot backarna i hopp om ett dugligt uppspel. Kvällens sämste spelare var utan tvekan Robinho som fick chans på chans på chans och lyckades med bedriften att inte kunna få bollen på mål i tre givna lägen. Jag brukar skratta åt de som säger "det där hade man gjort bättre själv" men idag tror jag att samtliga gubbar på B2 i Eslöv hade kunnat toffla dit ett av alla hans lägen. Zlatan var så oinspirerad och jag orkar inte reflektera över det, blir bara irriterad.




Milan måste verkligen värva om de ska ha chansen att komma någonstans i Champions League, ett lag som Tottenham "ska man" egentligen plocka ner enkelt men ser man till startelvorna så är Redknapp's manskap mycket mer inspirerade. Det finns en hel drös med talanger i Europa som måste kunna ersätta föredettingar som t ex Jankulovski, Antonini, Oddo, Abbiati, Zambrotta, Legrottaglie, Yepes, Inzaghi, Seedorf, Nesta? Vilka borde Milan då satsa sina resurser på? Enkel lista med de mest passande/sannolika i fet stil:




Tabanou, Toulouse
Eriksen, Ajax
Sulejmani, Ajax
Verthongen, Ajax
Balotelli, Man C
Canales, Real M
Sánchez, Udinese
Inler, Udinese
Gio Dos Santos, Galatasaray
Hazard, Lille
Wendt, FC Köpenhamn
Lloris, Lyon
Neuer, Leverkusen
Stekelenburg, Ajax
Taiwo, Marseille



Vilka saknas på listan? Avgör själva! Här är i vart fall en riktigt spännande startelva, till skillnad från det ålderstigna tröga gäng som Allegri förfogar över. Samtidigt: kicka Allegri, anställ Van Gaal!



[NJKC]

Fick ett infall efter att alla mina tre par Adidas Predators slitits sönder och skaffade således nya. Det fick mig att tänka på klassiska fotbollsskor och de helt galna som finns idag. Var i London i somras och besökte Adidasaffärer samt Nike Town som hade en fantastisk VM satsning; är ni i London passa på och köp skor där för de är billigare och finns i många stilar. Fotbollsskor har under det senaste decenniet blivit en absolut vetenskap och märkesföretagen skyr inga medel när de lanserar nya modeller och re-hypar sina klassiska modeller som, på något vis, blir lite bättre varje år. Här kommer några minnesvärda modeller som ni själva säkert känner igen.

Adidas Predator

+ Pålitlig, erbjuder bra bollkontroll, passningar, inlägg och avslut.
+ Skyddar foten genom förstärkt hälkappa och solida syntetblanding.
+ Slitstark.

- Tung, underlättar därmed inte tempoväxlingar.

Satt och tittade på Lyon mot Real Madrid och kom fram till att Iker Casillas förmodligen inte är världens bästa målvakt vid närmare eftertanke då han misslyckats att plocka ner ett tämligen enkelt inlägg av Michel Bastos. Men det väckte en stor följdfråga: "Vem är egentligen världens bäste målvakt...?"



Tidigare i min blogg så har jag uttryckt mig om att målvakter inte får såpass mycket credit som de förtjänar. Den senaste att bli nominerad till "världens bäste spelare" var väl Oliver Kahn efter hans fantastiska VM i Japan/Sydkorea år 2002 men efter det då? Efter över åtta år så är målvakter fortfarande inte riktigt med i snacket om att vara världens bästa spelare fast det är den absolut viktigaste och mest utsatta positionen. När en målvakt visas ut så kommer en ny alltid in eftersom alla vet att: "man inte kan spela utan målvakt!"




Det närmaste man kan komma när det gäller att se vem som egentligen är bästa målvakten i världen är "IFFHS World's Best Goalkeeper" där statistiker och experter från sex länder röstar om vem de anser vara bäst. Intressant är att ovan nämnda Iker Casillas vunnit tre år på raken, vilket innebär att min tanke om att han inte är bäst bör vara totalt felaktig. Även om denna lista är demokratisk så har den en direkt svaghet vilket är att den är omedelbart subjektiv - hur kan man då vara objektiv? Vill påpeka att denna högt ansedda utmärkelse rankade, för mig förvånande nog, Jose Cevallos som nr 6 och Andris Vanins som nr 10 år 2008 men nu är det kanske jag som är subjektiv, eller?




Bedömningen avser hur målvakter har presterat i förhållande till sitt klubblags resultat under säsongerna 08/09 & 09/10 samt under VM 2010. Märk väl att detta är de absolut största forumen som har räknats in, det är som man säger "the cream of the crop" som fått all fokus.

Champions League
1p kvartsfinal
2p semifinal
3p final
4p slutsegrare

1. Victor Valdés - Barcelona, 6p
2. Hans-Jörg Butt - Bayern München, 4p
2. Edvin van der Sar - Man Utd, 4p
2. Julio César - Inter, 4p
5. Manuel Almunia - Arsenal, 3p
6. Hugo Lloris - Lyon, 2p
6. Petr Cech - Chelsea, 2p
7. Pepe Reina - Liverpool, 1p
7. Hélton - Porto, 1p
7. Diego López - Villareal, 1p
7. Cedric Carasso - Bordeaux, 1p
7. Igor Akinfeev - CSKA Moskva, 1p

Seriespel (Europas fem största ligor)
1p fyra
2p trea
3p tvåa
4p etta

La Liga
1. Victor Valdés - Barcelona, 8p
2. Iker Casillas - Real Madrid, 6p
3. Andrés Palop - Sevilla, 3p
4. César Sanchez - Valencia, 2p
5. David de Gea - Atlético Madrid, 1p

Premier League
1. Edvin van der Sar - Man Utd, 7p
2. Petr Cech - Chelsea, 6 p
3. Pepe Reina - Liverpool, 3p
3. Manuel Almunia - Arsenal, 3p
5. Heurelho Gomes - Tottenham, 1p

Bundesliga
1. Hans-Jörg Butt - Bayern München, 7p
2. Diego Benaglio - Wolfsburg, 4p
3. Manuel Neuer - Schalke 04, 3p
4. Sven Ulreich - Stuttgart, 2p
4. Tim Wiese - Werder Bremen, 2p
6. René Adler - Leverkusen, 2p

Serie A
1. Julio César - Inter, 8p
2. Christian Abbiati - Milan, 4p
3. Doni - Roma, 3p
3. Gianluigi Buffon - Juventus, 3p
4. Luca Castellazi - Sampdoria, 1p
4. Sebastien Frey - Fiorentina, 1p

Ligue 1
1. Steve Mandanda - Marseille, 7p
2. Cedric Carasso - Bordeaux/Toulouse, 5p
2. Hugo Lloris - Lyon, 5p
4. Olivier Sorin - Auxerre, 2p
5. Mickaël Landreu - Lille, 1p

VM
2p kvart
3p fyra
4p trea
5p final
6p seger

1. Iker Casillas - Real Madrid, 6p
1. Maarten Stekelenburg - Ajax, 5p
3. Manuel Neuer - Schalke 04, 4p
4. Fernando Muslera - Lazio, 3p
5. Julio César - Inter, 2p
5. Richard Kingson - Blackpool, 2p
5. Sergio Romera - AZ Alkmaar, 2p
5. Justo Villar, Valladolid, 2p

Sammanställning (topp tio)
1. Julio César - Inter, 14p
1. Victor Valdés - Barcelona, 14p
3. Iker Casillas - Real Madrid, 12p
4. Hans-Jörg Butt - Bayern München, 11p
4. Edwin van der Sar - Manchester United, 11p
6. Petr Cech - Chelsea, 8p
7. Hugo Lloris - Lyon, 7p
7. Steve Mandanda - Marseille, 7p
7. Manuel Neuer - Schalke 04, 7p
10. Cedric Carasso - Bordeaux/Manuel Almunia - Arsenal, 6p



Bubblare
Maarten Stekelenburg, 5p. Värd att nämna även om hans Ajax inte når framgångar i Champions League så kom han tvåa i VM med sitt Holland och fick således fem poäng.




Denna objektiva sammanställning som baserats på målvaktens prestation i förhållande till lagets resultat visar att det är fem målvakter som sticker ut från mängden. Vad som blir en rejäl rundgång är att de alla utsätts för deras tränares åsikter och eftersom de är proffs så bör vi anta att de vet bättre än oss.



Hans-Jörg Butt ligger på delad fjärdeplats med van der Sar - den senare har slutat med landslagsfotboll och kan därmed inte få poäng därifrån medan Butt var tredjemålvakt i VM bakom de yngre förmågorna René Adler (1p) från Leverkusen och Manuel Neuer (7p) från Schalke 04. Vad är det egentligen som bevisar att den ena är bättre än den andra när båda är i samma ålder, overksamma i landslag och spelar för klubblag som presterat exakt lika bra?



Buffon som var världens nionde bästa målvakt enligt IFFHS, fick efter dessa två år endast 3 poäng på sammanställningen; hur kommer det sig, när han till och med var skadad under VM, att han låg före Hugo Lloris (7p) vars Frankrike också floppade totalt redan i gruppspelet? Buffon är ett typexempel på någon som haft stor fördel av mediahype och det är kanske dags att lägga ner? IFFHS har, generöst nog, under åren utsett honom till "Världens Bästa Målvakt" år 2003, 2004, 2006 och 2007, som näst bäst år 2008 och 2009, som tredje bäst år 2001, 2005 samt femma år 1999 och 2002 och till sist nia efter år 2010. Säsongen 06/07 spelade Juventus i Serie B och har inte vunnit Serie A sedan återkomsten och inte Champions League sedan säsongen 02/03. Italien åkte tidigt ur VM 2002 och EM 2004.



Längre ner på sammanställningens topp tio har vi två målvakter som är förhållandevis okända, i alla fall i Sverige; Carasso står för Girondins de Bordeaux och Mandanda för Olympique Marseille och de båda har haft stora framgångar i ligaspel och Champions League. De ligger före "större" målvakter som Sebastien Frey, Christian Abbiati, Doni, Buffon och René Adler men är inte särskilt omtalade; det beror säkert på att mediebevakningen av den franska ligan är minimal här i Sverige - vi vet t ex om att Tim Howard spelar för Everton när de ligger på fjortonde (!) plats i Premier League medan Mandanda's Marseille ligger trea i den mycket hårda Ligue 1 som levererat två lag (av två möjliga) till Champions League's åttondelsfinal (däribland Marseille) - ändå var Howard inför säsongen ansedd som världens tionde bästa målvakt. USA är för den delen en ruskigt överskattad fotbollsnation som aldrig kunnat gått vidare från varesig Sydamerikanska eller Europeiska kvalen - men det får vi aldrig veta.  



Sammanställningen avslöjar till sist något mycket spännande och det är att Julio César och Victor Valdés ligger före Iker Casillas som, ovan nämnt, blivit utsedd till världens bäste målvakt av IFFHS tre år i rad. Under dessa tre år har Real Madrid endast vunnit en titel, däremot vann Spanien EM och VM Guld. Ofta hör man kommentaren att "vem som helst hade kunnat stå i Barcelona" eftersom de har stort bollinnehav och släpper till få målchanser, precis som det spanska landslaget. Hade Spanien kunnat vinna ett VM med Valdés i mål istället? Det får vi aldrig veta men ser man till klubbprestation så: ja, Valdés hade mycket väl kunnat vinna ett VM som förstemålvakt för Spanien men rent subjektivt svarar de flesta nej eftersom Casillas, som alla vet, är "världens bäste målvakt."



[NJKC]

KLUBBLAG: 515 MATCHER 352 MÅL

LANDSLAG: 97 MATCHER 62 MÅL

 

0.65 mål/match

Sitter hos min flickvän som somnade till OC i godan ro, eftersom mitt intresse för längesedan nedlagda tonårsserier är väldigt begränsad så tar jag tillfället i akt och skriver ett par rader istället. Premier League slog till rejält under transferfönstret och den största transfern är såklart Fernando Torres från Liverpool till Chelsea, hans gamla klubb var dock den starkare när de möttes igår. Torres/Carroll är för mig två otroligt överskattade spelare sett till deras transfers - Liverpool som offentligt flera gånger påstått att deras ekonomi är usel verkar inte ha investerat sina Pesos d'el Niño vettigt men vi får se, kanske är nya superanfallet Suarez/Carroll mer framgångsrika än Babel/Torres och för Liverpools skull: God I hope so.

 

Snart drar nästa omgång av Champions League igång, får samma känsla som i väntan på en bra film - olidligt för stunden men det blir garanterat bra om man har tålamod. Mitt kära Barcelona får ett taggat Arsenal i år igen som nyss tappade en 4-0 ledning mot mediokra Newcastle (iofs ganska mkt beroende på domartabbar) samtidigt som Spaniens bästa lag går som en ångvält i La Liga. En annan rematch är den mellan Real Madrid och Lyon, vad skiljer sig från förra gången de möttes? Mourinho såklart som är en fantastisk "eliminationcoach" och då ligan glider ur hans fingrar (sju poäng upp till Barca) så är det troligt att han gör en stor ansats mot Champions League titeln istället.

 

Milan mot Tottenham är en öppen historia, frågan är vem som kommer att betyda mest för sitt lag: Bale för Tottenham eller Ibra för Milan? Båda är i bra form och spännande att se på, förhoppningsvis får båda det utrymme som underhållningsvärdet kräver, annars kan det bli två ruskigt trista matcher. Chelsea och Man Utd plockar ner uppstickarna FCK och Marseille på jorden, Shaktar ger jag en fördel över Roma, jag tror på revansch för Bayern München mot Inter, att Schalke inte är bra nog för att besegra Valencia.

Nu förstår jag om ni tycker det är drygt att hänga med i alla mina spekulationer, däremot känns det viktigt att våga sticka ut hakan och påstå saker som kan bita en i arslet i efterhand - hellre det än att ägna sig åt fegt besserwisseri a la Olof Lundh. Att peka ut vinnaren av årets Champions League är för mig enkelt eftersom jag varje år säger Barcelona, vilket i sig är en lågoddsare och en feg satsning men jag skulle inte må bra med mig själv om jag sade annorlunda - framförallt inte om jag trodde annorlunda.

 

 

För att lämna detta ämne och ta upp något annat: i förra veckan så deltog jag på FIFH i Malmö i samband med min utbildning. För er som inte känner till FIFH (som står för Föreningen Idrott för Handikappade) så är det en verksamhet för idrottare med funktionsnedsättning och vi fick testa på både Rullstolsbasket och Goalball. I Goalball blev vi undervisade av Fatmir Seremeti som varit en tongivande spelare i det svenska landslaget i flera år, han visade oss också hur det skulle gå till och var helt fantastisk. Jag har aldrig varit bollrädd men att ha förbundna ögon och höra hur en 1.5 kg tung gummiboll komma bjällrandes emot en i full fart var ingen direkt skön känsla som tur var, för stunden, så var jag inte med när Fatmir spelade för då hade bollen kommit i ca 85 km/h mot en istället för ynka 50. Goalball passet för dagen medförde ett par skrevskador och tillbucklade ansikten. Rullstolsbasketen var väldigt tung för axlarna eftersom vi, enligt instruktörerna, lade ner lika mycket energi på att bromsa som att ta oss framåt men i övrigt så var det bara roligt även om jag bara satte ett skott på, vad som kändes som, ca tjugo försök.

 

 

Detta är två väldigt krävande, komplicerade och framförallt roliga sporter som definitivt är värda att testa; inte i första hand för nöjets skull utan för att bygga en uppfattning om hur det är för en idrottsmänniska med funktionsnedsättning. Den ena instruktören för rullstolsbasketen berättade att han under högstadiet inte fick delta på idrottslektionerna eftersom hallen låg på byggnadens femte våning utan tillgång till hiss. Istället blev han "frigjord" från idrotten innebärande att det ämnet inte räknades in i hans betyg och att han inte behövde delta. Det syntes på honom att detta i synnerhet var ett av de mer dystra minnena av många i hans, på den tiden, besvärliga vardag. Han bad oss, som idrottslärare, att aldrig exkludera en elev med funktionsnedsättning eftersom man aldrig gör denne en tjänst - man avsäger sig bara ansvaret och ser till att denne glider ännu längre från en grupp jämnåriga och i de flesta avseenden likasinnade. Idrotten har alltid påståtts bygga broar, och det är därmed extremt viktigt att inte välja den lätta vägen när en obekväm situation uppstår, för både barn och vuxna.

 

 

Är det någon mer som inte bryr sig ett dugg om att Copa del Sol: Shaktar - Karapaty går på tv4Sport?

[NJKC]

Det har under veckans gång börjat spekuleras kring den nya säsongen av Allsvenskan. Med största sannolikhet beror det på januariturnén för landslaget, som bara tar med sig allsvenska spelare, samt Copa del Sol där Malmö FF och IFK Göteborg deltar i år. Våra regerande mästare Malmö blev stoppade av Spartak Moskva i åttondelsfinal med 2-1, däremot var förlusten inte bitter i MFF lägret. Roland Nilsson hävdade efteråt att flera spelare varit febersjuka och därför blivit satta åt sidan, lägg därtill att de hade gott om chanser att kvittera under de sista tio minuterna. Malmö kan få två matcher till, förutsatt att de besegrar Rapid Bukarest som förlorade mot Rosenborg på straffar. IFK Göteborg imponerade mot Tromsö och möter nu FC Karpaty - ett överkomligt motstånd.




Elfsborg som kommer att kriga i toppen för sjätte året i följd slog ett tamt Helsingborg och det utan nyförvärvet David Elm samt med uppflyttade juniorspelare; Calle och Anton Wede fanns i startelvan, liksom Johan Larsson och Niklas Hult - det ska nämnas att dessa spelare är 20 år gamla. 19-årige Anton Lans och 18-årige Oscar Hiljemark fick också hoppa in. Helsingborg har gjort sig av med två starka spelare från fjolåret; Joel Ekstrand, Udinese och Marcus Lantz, Landskrona BOIS - själv hoppas jag att de har yngre förmågor som kan fylla på underifrån (t ex Simon Thern om han är redo) och kanske ett nyförvärv som ger extra spetskompetens, t ex Peter Larsson från FC Köpenhamn.




För egen del är det dessa fyra lag som verkar störst just nu, men intressant är situationen för flera andra lag som t ex Halmstad som ligger i ett skifte när Josep Clotet Ruiz (fd Ass i MFF) tagit över efter Janne Andersson - två män med helt olika stilar. Med spansk flärd spottar kanske Halmstad upp sig efter några år av tråkigt spel? Ska de dock lyckas med det behöver de en toppforward vilket de har haft brist på ett bra tag. På tal om Janne Andersson så har han tagit över nykomlingarna IFK Norrköping, som jag välkomnar stort, vilka kommer från en stark säsong i Superettan. De har varit aktiva under transferfönstret och värvat Abbas Hassan (Mv), Mathias Florén (B), Astrit Ajdarevic (MF), Martin Smedberg (MF) och Joonas Tamm (FW), de verkar ha föredetta Allsvenska profilerna Johan Arneng och Bobbie Friberg da Cruz på gång utöver dessa. Jag hoppas att de kan röra om i grytan och slå sig in i Allsvenskan igen där de hör hemma.




Gällande januariturnén så gav den hintar om vilka spelare som närmat sig en plats i EM kvaltruppen mot Moldavien. De spelare som har bäst chans på detta (förutom Anders Svensson såklart) bör vara Alexander Gerndt, Tobias Hysén, Adam Johansson, Gische Molins och Jiloan Hamad. Vidare så undrar jag över statusen på t ex Joel Ekstrand (Udinese), Jonas Olsson (WBA), Ivo Pekalski (Malmö FF), Samuel Holmén (Istanbul B.B), Denni Avdic (Werder Bremen) och Marcus Rosenberg (Racing). De skulle kunna få sin chans i träningsmatcherna på Cypern.




De som definitivt borde vara med av de som ännu inte är "hemma" i landslaget är Albin Ekdal (Bologna), Jonas Olsson (WBA), Martin Olsson (Blackburn) och Kennedy (Racing). Alla dessa har haft starka säsonger i sina klubblag och har flera landskamper i sig. Fredrik Ljungberg i landslaget känns passé för mig just nu, han var en av de bästa under den "moderna storhetstiden" men det kanske är bäst att låta det minnet inte bli korrumperat av ett statiskt gästspel i Erik Hamréns: "Det Nya Landslaget"




P92 ska på turné i La Manga och truppen är färdigställd och de, för mig, tyngsta namnen Som borde hållas koll på är Simon Thern (Helsingborg), Viktor Claesson (IFK Värnamo), Dardan Rexhepi (Malmö FF), Alex Nilsson (Malmö FF) och Niklas Bärkroth (IFK Göteborg). John Guidetti är också född -92 men är antagligen aktuell för U21 landslaget. P93 samlas på Bosön och ur en väldigt stor trupp så är det svårt att ta ut någon som sticker ut för min del - följ länken så kanske ni lyckas bättre med det. Jag hoppas verkligen att vi får se någon av dessa talanger blomma ut rejält denna säsong. Förra året tyckte jag att främst Agon Mehmeti var den mest lovande som jag såg i Allsvenskan - vad tycker ni själva?

[NJKC]

Nu är det endast strax över fem månader tills jag fyller år som för mig innebär startskottet för sommaren och det är nu klart att jag kommer jobba som fotbollsinstruktör under stor del av den tiden vilket är helt fantastiskt! Vi har haft vinter sen september och det är skönt att det snart är säsongstart och vårpremiär. Fortfarande är det en taggande känsla när media börjar spekulera om Allsvenskan i mars och då känner man att startskottet ligger i luften.




Tyvärr dröjer det ett tag innan mitt eget lag ska finslipas till en väloljad vinstmaskin och tristessen börjar hinna ikapp mig, däremot fungerar denna längtan som tändvätska inför vad som komma skall. Mötena i tisdags fungerade väldigt bra och jag är glad att A-lagstränaren, Hasse Mattisson, verkar ha stor tilltro på sin spelidé eftersom det är väldigt likt det som jag själv föredrar. Detta är på något vis inte alls unikt men vad som ofta avgör vinst och förlust är hur väl man kan applicera detaljerna ur spelidén på träning.




En återkommande debatt är den om "den svenska spelidén" och att den är fantasilös och statisk. Ofta stämmer det väldigt väl men det beror på åt vilket håll man tittar: något som jag kommit att avsky är de tränare som använder övningar efter vana och inte tänker nyskapande själva. Det vanligaste träningspasset som någonsin funnits inom svensk fotboll är: jogging 10 min, stretching 5 min, kvadraten 15 min, possession 20 min, spel 30 min, liverpoolaren 10 min och "nedjogging" i fem. Allt tränaren behöver göra är att stå med ett tidtagarur...




Att vara lat och bekväm som tränare är väldigt enkelt eftersom spelarna, oftast, är väldigt lojala och inte kritiserar tränarens upplägg, detta kan tränaren utnyttja genom att bara dyka upp till träning och match och få ut en full lön utan något som helst för- och efterarbete. Som spelare kan det vara svårt att utvecklas eftersom man ofta begränsas på grund av de övningar som används. Vad jag gillar mest med tränarsysslan är att även om man har övningar/spelsystem att falla tillbaka på så kan man ständigt utvecklas och förnya sig själv.




Vill passa på att nämna att jag har extremt stor respekt för Roy Hodgson och påminna er om att soppan kring Liverpool inte är hans fel. Han ärvde ett sjunkande skepp från Rafa Benitez och gjorde med minimala resurser allt han kunde för att vända på skutan och misslyckades. En av världens bästa tränare med väldig ödmjukhet förtjänar ett bättre öde och att han blev sparkad beror endast på att Liverpools fans lider av hybris trots att de har en trupp som inte kan tampas med de sex bästa i landet.

[NJKC]

Vi har alla gjort denna övning, en spelare står i mitten medan fyra andra står på de osynliga linjerna mellan konerna. Den i mitten strävar efter att erövra bollen medan de andra strävar efter att behålla bollen i spel och skydda den från spelaren i mitten. Personligen tycker jag om denna övning eftersom den kan erbjuda god passningsträning, spelbarhetsträning samt medelintensiv anaerob träning och mycket annat om den görs mer eftertänksamt.

 

 

Beskrivningen i bilden "hintar" varför denna övning blir bristfällig när den görs obetänksamt.

- Vad gör denna till en myt?

1: När den används i uppvärmningssyfte. Att vara stillastående i flera minuter för att sen löpa intensivt med snabba ryck och vändningar utan att musklerna har värmts upp innan är vansinnigt eftersom skaderisken blir enorm.

Förslag: Ha den hellre en halvtimme in i passet när spelarna är uppvärmda, koncentrerade, löpvilliga och redo tekniskt.

2: Att de som är sämst passningsspelare får sämst teknisk utveckling. Är man sämst passningsspelare i sin grupp på denna övning får man vara i mitten oftast och får därmed sämst teknisk utveckling fast man kanske behöver det mest. En passningsskicklig spelare har kanske hundrafemtio tillslag på tio minuter medan en sämre kanske bara har femtio.

Förslag: Använd tidsbestämmelser istället - "alla pressar vars en minut". Tidsfördelningen blir mer jämlik samtidigt som de mer passningsskickliga spelarna också får mer anaerob träning.

3: Att "jaga". Kvadraten kan användas som en individuell försvarsövning eftersom den i mitten övar både press- och täckningsteknik. Detta glöms ofta bort för att man är så sugen på att ta bollen.

Förslag: Istället för att tränaren står och ropar "jaga, jaga, jaga!!" är det mycket smartare om denne instruerar i hur spelaren i mitten kan skärma av en motståndare och samtidigt pressa bollhållaren - blir försvararens kvalitet högre ställs även högre krav på passningsteknik och koncentration hos övriga.

4: Fyra ute, en inne. De som står ute behöver knappt röra sig eftersom spelaren i mitten inte kan täcka av alla ytor. Övningen blir därmed ofunktionell eftersom man under match sällan kan ta emot och leverera passningar stillastående samt strunta i att löpa efter passning.

Förslag: Har man tre spelare ute och en inne så måste de utanför röra sig mer för att ta sig ur passningsskugga och skapa ytor och för att kunna ta emot och skydda bollen bättre. Löpningarna blir därmed mer frekventa och med specialiserade, t ex motrörelser och avledande löpningar.

5: Tillslagsbegränsning. Framförallt när det gäller "ett tillslag" eller sk "tving på två" där man måste använda två tillslag. Kvadraten innebär ofta att flytta bollen från en stängd/farlig yta till en öppen yta under kort tid. Med tvång på ett tillslag ökar felprocenten i passningsspelet och det blir låg kvalitet i övningen. Samtidigt kräver vissa situationer ett tillslag och då är det bara korkat att använda två eftersom man ger motståndaren mer tid att erövra bollen.

Förslag: Slopa "Tving på två" och "ett tillslag". Säg, som tränare, att spelarna bör passa bollen med ett tillslag när tillfälle ges och att de ska använda två när de vänder bort från den farliga ytan eftersom det inte är matchlikt att bara få använda ett.

[NJKC]

Det känns ofta som att vi tränare återskapar gammalt mög som borde avskaffats eller gjorts om för länge sen, samtidigt tänker man som spelare inte efter rejält på övningens syfte och kvalitet eftersom tränaren, såklart, bestämmer. För mitt eget höga nöjes skull, så har jag skapat en ny serie som jag ska skriva om: "Myter". Denna kategori berör övningar och annat som rent generellt anses som bra fastän sanningen bevisar annat när man bryter ner det. Kommentera jättegärna det ni tycker är dumt från min sida eller om ni anser att jag har glömt något gällande myten.

 

[NJKC]

I Sverige har vi världens längsta försäsongsträning men efter det slappare "före julen" stadiet så drar den nu igång på riktigt i mitten av januari. Har jag hunnit bli sugen än? Njae, både och: njuter verkligen av att träna men serien ligger så långt in i framtiden att det känns väldigt avlägset än sålänge. Då är jag mer sugen på mitt tränaruppdrag - även om det inte börjar förrän om två veckor till så ägnar man tid och tanke åt det varje dag.




Imorgon är det kallat till dubbla möten för tränarsysslan, ett med ungdomsledarna och ett med staben kring a-laget. Vad som kommer bli intressant för mig är hur pass väl man kan samspela mellan de båda, en juniorlagstränare fungerar till stor del som en länk däremellan och för mig är det viktigt att tillgodose de behov som seniorlaget har utan att låta det gå utöver mina åtaganden för ungdomarna.




Själv har jag inte sådär mycket att säga, det får bli en dag med att lyssna och ta till sig av andras åsikter: har inte några direkta krav eller problem att komma med så det kan vara klokare att kompromissa och vara flexibel än att skapa några. Tidigare när jag var yngre och mer spontan/hetlevrad så var jag inte särskilt samarbetsvillig och kunde ofta känna mig motarbetad. Även om de känslorna såklart dyker upp i vissa avseenden så känns det som att man har blivit mer diplomatisk i sina tankegångar och ser en helhetsbild istället för att tänka kortsiktigt och utgå från sitt ego.




Vad jag har tänkt mycket på det senaste halvåret är vad som kännetecknar en bra lärare/ledare/tränare/instruktör/coach. Jag tänker inte så mycket fotbollsspecifikt eftersom jag på fullaste allvar tror att en person med väldigt låg erfarenhet kan skapa bättre lag och bättre stämning än en kunnig person som agerar egoistiskt och kortsiktigt. Svaret på detta har jag inte, men något som jag lärt mig under de senaste åren är att man kommer väldigt långt genom att vara respektfull och inte agera på ett sätt där ens motiv, intellekt och integritet kan ifrågasättas, det gäller kanske allt man tar sig an och är något som man verkligen måste jobba för varje dag.




Idag har jag varit duktig och sökt sommarjobb, om allt går som jag vill så kan jag se fram emot fyra veckors arbete som fotbollstränare och två veckor som språkreseledare på Malta. Om det inte går som jag vill så får jag ta en öl tillsammans med de andra a-lagarna på stationen och reflektera över om vad som gick snett. Avskyr att jobba med sådant som jag inte intresseras av men "you gotta do what you gotta do", all sån skit man gör nu när man inte har fast anställning kommer säkert leda till något gott i framtiden.

Gillar skarpt att läsa idrott men nu när det är ny kurs faller vissa kamrater bort samtidigt som det verkar som att vi kommer läsa mer flummiga områden som ungdomskultur, salsa och pilates... hur ska det gå?

[NJKC]

Idag avslöjades det att den fenomenale Boca Juniors produkten lämnar Manchester City efter att ha lämnat in en transferbegäran. Sorgligt för City men efter mitt mellanstadieberoende av CM så älskar jag rejäla transfers och effekten utav dem. Ett City utan spelaren Tévez överlever såklart, de har råd att köpa in ersättare men ikonen Tévez blir svårare att ersätta eftersom City, äntligen, haft en skicklig spelare som varit värd att beundra.




Tévez har funnits med i leken länge och ändå är han bara 26 år gammal. Han har hunnit med att bli Sydamerikas bäste spelare tre gånger (2003, 2004, 2005) och vunnit 13 titlar för tre klubbar. På 308 matcher har han nätat 137 gånger vilket innebär att han gör minst ett mål vart tredje match. Ett väldigt imponerande facit för en av världens mest energiske spelare och det värsta är att han inte har nått sin topp än; han har minst sex bra år framför sig. Även om media gör detta till en sensation så är hans val att flytta föga förvånande om man varit en av dem som följt honom en längre tid. Tévez vägrade plastikoperation för att tona ner det ärr över halsen som kom efter en olycka med kokande vatten som barn; han menade att det är en del av vem han är. År 2005 valde Tévez, som argentinare, att skriva på för Corinthians i Brasilien vilket är ett kontroversiellt och modigt val med tanke på den fientlighet som fortfarande finns mellan dessa länder och efter säsongen blev han vald till ligans bäste spelare som förste utlänning på 30 år.




Ett halvår senare vägrade han stanna och flyttade till en lågpresterande klubb i Premier Leauge: West Ham. Kräftgången i The Hammers var total men med matchens enda mål mot Manchester United i sista omgången så räddade Tévez kvar deras vistelse i högstaligan. På grund av att Media Sports Investment "ägde rättigheterna" till honom och Mascherano innebar det en total böteslapp på 29 miljoner pund för West Ham samtidigt som de redan betalat 12x2 för spelarna. 2007 nobbade han spel i Inter för att stanna i West Ham, en åsikt som ändrades när Manchester United kom med ett bud innebärande att West Ham gick till domstol - det löste sig till sist genom att United lånade Tévez. 2009 fick han ett för dåligt kontraktsförslag av sir Alex och valde då att gå till Manchester City som betalade 47 miljoner pund - nytt brittiskt rekord. I december 2010 väljer han att lämna in en transferansökan till City's styrelse och i januari 2011 kommer han sannolikt att lämna. För att sammanfatta en slutpoäng som media hittills missat: Tévez är den typ av karraktär som går sin egen väg - retar han upp några tusen människor är det bara en bonus. Det talas om diva, legosoldat och en man som aldrig kommer att spela för klubbens skull - jag vill snarare hylla Tévez för snacka om att han har integritet. Det handlar inte om pengar, det handlar om att vara lycklig.




För att spekulera: var passar han in och var kommer han att hamna? Själv tror jag att han är less på England och den enda klubb som har muskler nog att köpa loss honom är Chelsea som är dumma om de inte försöker då de är i behov av en forward om de ska försvara ligatiteln. Barcelona hade fått stor nytta av hans aggressivitet men jag vill inte se honom där med tanke på att han är dyr samtidigt som Barca får in Affellay i januari (absolut inte lika bra, men han kanske kan bli) samtidigt som de har både Bojan och Jeffren. Inter går knackigt och med en ny tränare kommer nya transfers. Real Madrid söker forward efter Higuains skada och de skyr inga medel när det gäller transfers, Ronaldo och Tévez hade förmodligen aldrig dragit jämnt med varandra dock. Det står med största sannolikhet mellan Marängerna och Milan som verkligen kommer att anstränga sig för att ta honom till Italien då Inzaghi är skadad, Ronaldinho är i dålig form och Pato är opålitlig. Folk pratar om Sydamerika, och ja så kanske det blir - vem vet när det kommer till Tévez som alltid går sin egen väg.

För mig är detta egentligen ett överflödigt inlägg eftersom det är vidspredd kunskap att de klubbar som omsätter mycket pengar kommer långt - Chelsea och Real Madrid är för mig de mest uppenbara exemplen, vilka har gjort att transfersummor höjs och spelarlöner skjuts i taket. Vill en klubb värva en spelare så måste de i nuläget vara beredda att inte enbart betala en väldigt hög transfersumma utan även ge honom en lön som inte står i proportion till dennes fotbollskvalitet. Det största problemet är att en kapplöpning startas om att få de bästa spelarna att skriva på eftersom man inte når framgångar med andra klassens spelare.




En klubb som anpassar sig och agerar smart, bland många andra, är Palermo som värvar smart utefter de resurser dem har. Palermo gör det klassiska: betala resonabla summor för unga talanger som Javier Pastore, Armin Bacinovic, Ezequiel Muñoz och Josip Ilicic samt ge förtroende åt äldre spelare som fortfarande har rutin av spel på hög nivå med en fortsatt hunger som Fabrizio Miccoli, Fabio Liverani och Cesare Bovo. Denna säsong har de slagit både Roma och Juventus samtidigt som de blev rånade på poäng mot Inter. Ett smart transfersystem innebär att man även säljer spelare när de vill gå medan de är heta på marknaden som Simon Kjaer som kom från FC Midtjylland för 40 miljoner och som senare såldes för 120 miljoner till Wolfsburg. Hur länge får de/vill de behålla Pastore?




Vad många påpekar är att historia har stor betydelse för klubbars status och visst är det något mytisk med klubbar som alltid varit bra, t ex Milan. Sheffield FC är världens äldsta fotbollsklubb då den grundades 1857 vilket gör fotboll till en över 150 år gammal organiserad lagidrott - detta är unikt när man har i åtanke dess nutida populäritet. Det är sorgligt att se klubbar med stor tradition kuvas av ett system som i slutändan inte är gynnsamt. Liverpools ekonomi verkar söndertrasad efter att de tagit över skulder från amerikanska affärsmän som inte har ett uns klubbkänsla eller fotbollsintresse men ändå upprätthåller illusionen av att de bryr sig: jag tror inte att mr. Gillett och mr. Hicks ägnat en tanke åt fotboll när de stått i ägarlogen och behållt masken för potentiella investerare.




En tråkig verklighet numera är att klubbar blir utmärglade då pengar hamnar i fickan hos framförallt spelare och agenter, jag är inte en agentvänlig person främst för att de flesta går över gränsen och sysslar med människohandel för att få mer pengar snarare än ändra livsvillkoren för unga spelare med stora drömmar. Att en person som Mino Raiola får uppmärksamhet är märkligt när han inte kan ett dugg om varken fotboll eller ödmjukhet - för tio-femton år sen fanns det inte på kartan att den typen av karraktär ens fick yttra sig. Alla klubbar borde egentligen se till vad deras resurser mäktar med annars kommer det att bli fler och fler konkursscenarion som skräckexemplet Leeds United. I denna kapplöpning måste till sist Barcelona skaffa en tröjsponsor för att, som alla vet, fortsätta vara en av världens ledande klubbar - det var såklart givet att det skulle hända förr eller senare men det är ändå sorgligt då det känns som att det äntligen blivit bekräftat att "Football is Business". Nåja, bättre att trygga ekonomin genom en tröjsponsor än att belåna sin stad, eller vad säger Florentino Perez som genomfört de fyra dyraste värvningarna genom historien?




Att ett lag som Palermo har en stark trupp med en begränsad ekonomi är till stor del beroende på bra ledning av deras Sportchef, Walter Sabatini som nyligen lämnade sin post. Varje storklubb gör klokt i att försöka värva världens bästa stab vilket kostar oändligt mycket mindre än att försöka värva in världens bästa spelartrupp - med kompetent organisation löser sig det mesta. Varje klubb måste på satsa arbetsnarkomaner som vill nå framåt kollektivt och undvika att beblanda sig med kräk likt Oliver Cabrera som skulle gå över lik för att skaffa sig ett nytt sommarhus. Ser man på hans klienter kan man räkna upp många som det skitit sig för då de spenderar mestadelen av sin tid på en bänk i en utländsk andradivision istället för att höja statusen på Allsvenskan och gå miste om landslagsspel, som hade gynnat oss i det långa loppet.

[NJKC]

När tre spelare från samma klubb blir nominerade rör det såklart upp känslor hos många supportrar runt omkring som inte känner att just deras spelare blir uppmärksammade. Mina personliga nomineringer hade getts till Xavi, Wesley Sneijder och Bastian Schweinsteiger som varit fantastiska i både klubblag och landslag.




Inter vann sin trippel och Sneijder var bäst där efter en enorm utveckling (till stor del Mourinhos förtjänst) samtidigt som han vann ett VM silver med Holland. Xavi är Barcelonas och Spaniens viktigaste spelare eftersom de flesta anfall går genom honom samtidigt som han tar ett underskattat defensivt ansvar. Det var intressant när vissa ifrågasatte att han valdes före Fabrégas inför EM 2008 men efteråt gick det inte att tvivla på vem som var bättre när Spanien vann samtidigt som Xavi blev utnämnd till player of the tournament och faktiskt (om möjligt) varit ännu bättre de två säsongerna därefter. Schweinsteiger har alltid varit väldigt underskattad men växte enormt i år när han gick från yttermittfältare till innermittfältare och såg till att Bayern München efter ett par usla år tog en tysk dubbel och slog ut Man Utd i CL semifinalen för att sedan förlora mot Inter - men den historien vet ni. I VM var han fenomenal och ingen saknade lagkapten Ballack som förmodligen stoppat upp tyskarnas djupledsspel istället för att sätta fart på det. Dessa tre var mitt logiska val.




Nu när nomineringarna avslöjats så blir jag dock inte chockad eftersom i mina ögon så är även Messi och Iniesta värda att bli nominerade. Messi hade kanske sin bästa säsong någonsin fram till VM och det var inte för så länge sen (mot Arsenal i CL kvart) som media över hela världen sa att Messi var världens absolut bästa spelare, det ska inte glömmas. Iniesta har varit skadad mycket, med honom i laget tror jag att Barca försvarat sin CL titel från förra året men så blev det inte eftersom Keita inte kunde ersätta honom (och jag tycker fortfarande att Inter hade flyt som gick vidare - läs tidigare inlägg från juni). Iniesta har däremot varit ovärderlig när han spelat i både landslag och klubblag vilket märkts då de förlorar oftare utan honom - Schweiz kan skriva under det.




När det kommer till de tio bästa i världen är det svårt att ta ut tre som sticker ut speciellt eftersom fotboll bedöms subjektivt - det kunde kanske lika gärna blivit Sneijder, Robben, Drogba eller Schweinsteiger, Forlán, Maicon eller Ronaldo, Eto'o, Puyol? Vinner man ingen titel blir man inte nominerad, därför blir Ronaldo, Rooney m fl. utelämnade. Vad som förmodligen väger över åt de tre nominerades sida var att en antagligen var MVP i VM (Xavi) en avgjorde VM finalen (Iniesta) och en var bästa spelare i klubblag overal (Messi). Är det ett skämt att dessa tre är nominerade: NEJ! Mina sympatier går till främst Sneijder och Schweinsteiger för om det är någon förutom Barca trion som skulle fått det i år så var det dem.




För mitt eget nöjes skull: "NJKC's topp 15 spelare år 2010"

1. Xavi, Barcelona
2. Sneijder, Inter
3. Schweinsteiger, Bayern München
4. Iniesta, Barcelona
5, Messi, Barcelona
6, Forlán, Atl. Madrid
7, Drogba, Chelsea
8, Robben, Bayern München
9, Ronaldo, Real Madrid
10, Özil, Real Madrid
11, Maicon, Inter
12, Rooney, Man Utd
13, Puyol, Barcelona
14, Julio César, Inter
15, Villa, Barcelona

Bubblare: Klose, Pique, Casillas, Lahm, Fabrégas.

Kommentera gärna!
[NJKC]

Detta är ett intressant begrepp, något som används för att lokalisera de supportrar som man anar kan vara en bluff. De som inte alls är riktiga fan för att de inte hållt på ett lag tillräckligt länge. Är det verkligen vad som borde definiera en supporter: envishet före hängivenhet?




En vis man gjorde en liknelse att lojalitet för sitt lag är som att ha lojalitet åt sin fru: när äktenskapet blir förjävligt så skaffar man sig en älskarinna, när situationen blir ohållbar så skiljer man sig och skaffar en ny kärlek som tillfredställer de behov man har och då blir man istället lycklig. Vad som är viktigt för de flesta, inte för alla, är att man var där under de dåliga åren - att man härdade ut för att tilltron överglänste känslan av att bryta äktenskapet bara för att man haft ett par dåliga år. I mitt liv vill jag påstå att jag stöttat tre lag helhjärtat: HIF, Lazio och FC Barcelona. Vad som var på tapeten när jag var yngre var att man skulle ha ett lag/liga. Så helst ett engelskt, ett italienskt, ett spanskt, ett svenskt och gärna ett exotiskt/unikt lag (tänk Olympique Marseille eller Ajax) - det är hela fem lag som man borde följa med stor omsorg. Alla har rätt att vara ombytliga, ingen ska säga åt en hur man ska tänka men risken med ett klubbyte är att man längre inte blir respekterad i sin roll som fotbollssupporter.




HIF har alltid funnits där, jag har inget konkret minne av hur det etablerades men det blev så och det är så det ska vara, mitt intresse för Allsvenskan har tyvärr försämrats mycket just för att HIF gjorde dumma val som kostade dem en plats som bäst i Norden, vilket de ett tag var efter att de besegrat Inter och gjort ett framgångsrikt gruppspel i CL men tyvärr fick de hybris - vem i sitt rätta sinnelag betalar Michael Hansson 200,000 kronor i veckan?? Magplask för HIF och eftersom de var det sista laget att kunna utmana i Europaspel så sjönk statusen för Allsvenskan under 2000-talet och därmed mitt och många andras intresse. Men med Malmö FF med intakt trupp plus något nyförvärv så kanske vi får se dem i CL, vilket jag tror att vi alla i landet längtar efter - då kanske man slutar skämmas för svensk fotboll när man läser upp diverse lag vars namn man inte kan uttala.





Lazio var ett fantastiskt lag när Sven-Göran Eriksson ledde dem 1997. Min far var väldigt glad för Svennis och såhär i efterhand är det svårt att tänka sig en svensk vara ledare för ett av världens allra största stormakter. Min favoritelva från tiden mellan 1997-2003 kan jag i huvudet: Marchegiani - Favalli, Mihajlovic, Nesta, Pancaro - Nedved, Simeone, Verón, Mancini - Crespo, Salas. För mig innebar det stor sorg som pojke när främst Nedved, Nesta och Verón såldes som än idag är tre av mina största favoriter genom alla tider (speciellt Nedved), för mig dog allt vad Lazio innebar när deras ikoner försvann och kvar lämnades ett lag som inte gick att känna igen. Sen när Di Canio började göra fascistgrejer så dog den lilla gnista som fanns kvar - dock är jag är glad att jag fick se en av mina barndomshjältar live, om än för en annan klubb.





FC Barcelona fick jag upp ögonen för när jag endast var sex år gammal då min pappa varit utomlands och kom hem med en Romario tröja till mig och en Laudrup tröja till min bror, med motiveringen att Romario gjorde mycket mål och att Laudrup var en väldigt pålitligt back. Den tröjan bar jag tills den slets ut, inte sömmarna utan till sist föll den isär, vilket jag fortfarande grämer mig över (den är dock förevigad på mitt studentfoto!). Det känns fel att påstå att man stöttade en klubb när man inte är gammal och mogen nog att själv förstå det, däremot kan jag säga att när jag fick den där tröjan så var det kärlek vid första ögonkastet och det har alltid varit kvar.




Rent aktivt började jag se Barcelonasekvenser i samband med Ronaldo's ankomst. Sir Bobby Robson plockade med honom från PSV Eindhoven inför säsongen 96/97 eftersom han aldrig någonsin sett en spelare behandla bollen så väl under så hög fart - Ronaldo gjorde 34 mål på 37 matcher för Barca vilket är helt fantastiskt. Ledningen i Barcelona började göra korkade drag, och för mig var det värst när de sålde Guardiola och en viss Luis Figo i början av 2000-talet, det var katastrofalt för fansen att förlora dem eftersom de inte bara var skickliga fotbollsspelare, de var själva symbolen för Barca's fenomenala spel: Guardiola som pivoté och maskinist samt Figo som var fansens stora favorit: ALLA älskade Figo. Som resultat av usla värvningar började Barca även betala höga summor till egna spelare, bland annat Nano och Trashorras vilket innebar att när de lärt sig av sina misstag vägrade att ge en talangfull kille en skälig lön - han spelar numera för Arsenal. Kaos rådde mellan 2000-2003 pga tränare som inte förstod klubben; dåliga och dyra värvningar gjordes (Reiziger, Overmars, Mendieta, Saviola, Ronald de Boer, Zenden, Cocu, Petit m. fl) samtidigt som det inte satsades på ungdomar. Tack gode gud för Rivaldo, annars hade det varit en färglös tid.





När mitt "intresse" för Barcelona förvandlades till passion var det Juan Laporta's förtjänst. Nu är han dock i blåsväder men den potential som Barca hade blev total när han efterträdde Juan Gaspart och började tänka smart genom att anställa en oetablerad ung tränare som kände till klubben väl: Frank Rijkaard. De inhemska spelarna från La Masia, främst Xavi, Messi, Puyol och Iniesta växte genom tillkomsten av internationella stjärnor och grunden lades till denna nutida stormakt. Det gick att känna igen det Barca som man fäst sig vid, ödmjuka trots sin briljans. Två år med fem titlar följdes av ett misslyckat år med en falnande Ronaldinho och en krass Rijkaard banade väg för Guardiola. Återigen valde Laporta en oetablerad tränare som var väl insatt i klubben och det visade sig vara ännu ett lyckodrag - jag hade inte bytt bort Pep för två Mourinho's (de hade nog inte kunnat samsats eftersom ingen av dem funnit sig i att vara assisterande).



En åttaåring ser Barca vinna sex titlar på en säsong och spela den roligaste fotboll han sett så han börjar hålla på dem istället för Liverpool som pappa gör, nästa säsong ser han Inter slå ut Barcelona i CL och börjar därför stötta dem istället när de vinner Europas finaste turnering - en tjugofemåring som håller på Parma ser också Champions League finalen och lockas av Inters spel men vågar inte hålla på dem på grund av rädslan för att bli stämplad som medgångssuporter - vem är egentligen klokast? Pojken som gör som han själv vill oavsett vad pappa eller någon annan säger eller en vuxen karl som inte är man nog att stå för att han föredrar underhållande fotboll före tråkig och istället lider av det för resten av sitt liv? Jag vet inte svaret - kanske vet ni? Just nu är Barcelona den klubben som många säger är mainstream, att ingen höll på dem innan Zlatan, att alla kommer att sluta hålla på dem när Messi lämnar men vet ni vad: det får dem gärna säga eftersom jag de senaste sju säsongerna njutit av exceptionell fotboll och då är det värt att ibland anklagas för att vara en falsk "medgångssupporter"

[NJKC]